HSB forts.

En sak glömde jag nämna i hastigheten: HSB Skånes motto lyder: "varje felaktigt använd krona är en stöld från medlemmarna". Detta gör det hela ännu mer komiskt (kan jag tycka som inte har bott i HSB-lägenhet på sådär 12-13 år...)

Uslingar

Jag har inte haft tid att skriva del 2 av rapporten från SBF-konferensen ännu, men medan ni väntar kan jag rekommendera Sydsvenskans utmärkta artikelserie om korruption och nepotism inom den skånska HSB-ledningen. Tidningen har hittills publicerat tre långa artiklar, och fler lär komma. Det måste vara underbart att vara journalist när man får tag i sådana här godbitar!

Vad sakfrågan beträffar så tycks det hela handla om ett närmast klassiskt fall av korrution: HSB Skånes VD Roy Hansson har - med benägen hjälp av polaren Larry Andow, styrelseordförande - skott sig rejält på medlemmarnas bekostnad: lyxbilar och stora fallskärmar som det alltid handlar om. I vevan har han dessutom lyckats gynna både sina barn (med hyresreduktioner och anställningar) och polaren Larry. Man garvar och tar sig för pannan!

Om det som skett på något sätt är brottsligt lär väl visa sig (jag förutsätter att polisen i Skåne fått in ett antal polisanmälningar från upprörda HSB-medlemmar). Att det hela är omoraliskt är helt givet. Eftersom jag är en förespråkare för att kalla saker vid deras rätta namn är följande tillnamn hädanefter förknippade med herrarna Hansson och Andow: Uslingar.

Svenska Brukarföreningens konferens, del 1

Svenska brukarföreningens första konferens gick av stapeln i Stockholms landstingshus i torsdags. Det var på flera sätt ett slags milstolpe: Mig veterligen är det den första konferens som arrangerats av svenska narkotikabrukare (flertalet av Brukarföreningens aktiva medlemmar är patienter i metadon- eller subutexbehandling, men föreningen har också många aktiva narkomaner som medlemmar). Det är dessutom den första svenska konferens som explicit haft skadelindrande åtgärder (harm reduction) som fokus. Slutligen markerar konferensen tydligt att Svenska Brukarföreningens numera inte längre kan ses som en marginaliserad förening för suspekta legaliseringsivrare - något som för övrigt aldrig varit sant - utan som en viktig och legitim aktör inom det svenska narkotikapolitiska fältet. Svenska brukarföreningen ger på ett förtjänstfull sätt narkomanerna en egen och stark röst i debatten.

Konferensen var mycket välbesökt med över 250 gäster, landstingssalen var helt fullsatt. I publiken fanns allt från behanlingspersonal och socialarbetare till narkotikapolitiska aktivister av olika schatteringar. I mängden märktes några av Svenska brukarföreningens tidigare uttalade kritiker, såsom Per Johansson från RNS och Lena Larsson från FMN. Roligt att se dem där!

Arrangemanget var utmärkt, även om programmet var i mastigaste laget för en endagskonferens. Det hela inleddes med ett intressant tal av Massimo Barra från italienska Röda korset. Barra pläderade starkt för en fokusering på harm reduction, men för min del hade han gärna fått diskutera hur han ser på möjligheterna att förena en restriktiv grundsyn för politiken med en skadelindrande ambition. Jag menar att detta är både möjligt och nödvändigt. Vidare var Barra ganska dålig på att svara på en mycket viktig publikfråga från Tim Heule rörande hur harm reduction-åtgärder för CS-missbrukare kan se ut. Tim fick inget bra svar alls (förvisso finns det inte så många amfetaminister i Italien, men ändå!), vilket var en besvikelse.

Därefter följde en paneldiskussion om Socialstyrelsens föreskrifter för läkemedelsassiserad behandling (LAB) och deras förhållande till praktiken. Panelen bestod av chefen för beroendepsykiatrin i Stockholm Stefan Borg, Socialstyrelsens Abit Dundar, Svenska brukarföreningens Christina Paulsrud (tillika vice ordförande för Stockholms brukarföreningen) samt undertecknad. Jag fick förmånen att inleda. Mitt inlägg gick i huvudsak ut på att visa hur de svenska föreskrifterna alltsedan 1970-talet varit narkotikapolitiska produkter, i vilka patientsäkerhet och aktuell vetenskaplig kunskap offrats för dunkla narkotikapolitiska syften. Så är delvis fallet även med dagens föreskrifter, vilket jag försökte visa.

Stefan Borg tog vid och demonstrerade med effektiv statistik hur utbyggnaden av LAB-vården effektivt minskat dödligheten bland opiatmissbrukarna i Stockholm. Jag har tidigare varit kritisk mot delar av Borgs agerande i LAB-frågan, men det måste oförbehållsamt erkännas att han under senare år varit mycket framgångsrik när det gäller att kapa köerna och skapa goda villkor för samverkan mellan socialtjänst och beroendevård. Borgs inlägg var bra.

Abit Dundar återvärde till min inledande kritik. Han höll med om att Socialstyrelsens tidigare track record på LAB-området är värt en visa för sig, men han ville inte riktigt vidgå att det kunde vara något problem med dagens föreskrifter (som han själv är pappa till).

Att så är fallet visade sig emellertid med konkret och förskräckande tydlighet i Kikki Paulsruds inlägg, som var hela konferensens starkaste insats. Kikki visade med konkreta och tragiska exempel på hur ett moraliserande strafftänkande fortfarande genomsyrar delar av behandlingspraktiken. Hon visade också att patienterna är mer eller mindre rättslösa i vården. Kikkis budskap var till stora delar detsamma som mitt eget, men hennes sätt att framföra det var mycket effektivare än mitt!

Dagens andra panel skulle behandla hur morgondagens LAB bör utformas, men i praktiken blev diskussionen betydligt yvigare än så. Svenska Brukarföreningens medgrundare Björn Hjerdin – med en bakgrund inom behandlingsbranchen och klientrörelsen – förde en diskussion om brukarbegreppet och dess förhållande till andra begrepp som missbrukare, klient och patient. Patienträttsutredaren Toivo Heinsoo berättade om sitt pågående utredningsarbete, något som var intressant men saknade omedelbar anknytning till LAB-frågan. Slutligen pläderade Beppe Gudheimsson (fd behandlare från Mariakliniken och en av dem som var med och införde Subutexbehandlingen i Sverige) för differentierade och mer småskaliga LAB-mottagningar för patienter med olika problembild. Klokt och vettigt.

Forsättning följer i ett senare inlägg!

Andra rapporter från seminariet finns här: LouiseP, Aqurette, Folkbladet, Drugnews

DN-journalistik

Det är en underbar solig fredagsmorgon här i Malmö och jag känner mig energisk, glad och full av tillförsikt efter ett mycket uppiggande narkotikapolitiskt seminarium i Stockholm. Ett längre referat från detta kommer senare, men till dess får ni hålla till godo med Widar Anderssons intryck och intervjuer i Folkbladet.

Annars tänkte jag mest tipsa om ett intressant inlägg av Bo Rothstein rörande DN:s tvivelaktiga journalitiska metoder. Rothstein har tidigare skrivit en längre artikel om ett av de fall han nämner, och har sedan dess inte publicerat några fler artiklar i DN. Antagligen har han - efter att tidigare ha publicerat ett 70-tal artiklar - till sist valt att bojkotta tidningen. Se även Johan Norbergs blogg för omfattande dokumentation om Andreas Malm-fallet.

Mina egna erfarenheter av DN inskränker sig till följande:

2005 publicerade jag en DN debatt-artikel där redaktören ändrade min föreslagna rubrik så att det blev helt tokigt (jämför rubriken med sakinnehållet rörande dödligheten). Jag fick inte in någon rättelse, däremot fick jag lämna genmäle på en replik.

2006 satt redaktören på en av mina artiklar i mer än tre veckor, vilket gjorde ett den blev inaktuell och inte kunde publiceras.

2007-2008 satt redaktören på en artikel som två kolleger och jag hade skrivit i en hel månad, för att sedan oförklarligt tacka nej. Artikeln kom sedan omskriven i Expressen.

Mina kolleger har flera liknande erfarenheter från tidigare tillfällen.

Jag har givetvis inga problem med att bli refuserad, och inser att DN debatt kan välja och vraka mellan många intressanta artiklar. Det är dock orimligt att redaktören håller på artiklarna i veckovis för att sedan ändå tacka nej - man kan vid sådana tillfällen lätt få intrycket att det handlar om att undertrycka obekväma politiska åsikter. Och även om detta inte är avsikten blir det de facto ofta resultatet.

I fortsättningen kommer jag följaktligen i normalfallet att vända mig till andra tidningar än Dagens Nyheter. (DN debatt är för övrigt mer av ett skyltfönster för politiska utspel än en verkilg debattsida, eftersom det är så extremt svårt att få in repliker.)

Narkotikapolitiskt seminarium

Jag beklagar att det varit dålig aktivitet här på sistone, lovar att försöka bättra mig när saker och ting lugnar ner sig lite på jobbet.

Till dess vill jag gärna tipsa om ett narkotikapolitiskt seminarium som arrangeras av Svenska Brukarföreningen och går av stapeln nu på torsdag (27/3). Bland deltagarna märks bl.a. fd narkotikasamordnaren Björn Fries (som också har tillägnats Brukarföreningens vänpris för år 2008), Massimo Barra från Internationella Röda Korset, Widar Andersson (s), Berne Stålenkrantz, liberala bloggaren Louise Persson samt yours truly. Programmet finns att beskåda här.

Here Are The Sonics!!!

Idag läser jag med bävan i Sydsvenskan att mitt favoritband vid sidan av Ramones, amerikanska 60-talsgaragerockarna The Sonics, har gjort comeback. De spelar på Way Out West-festivalen i Götet. The Sonics är den enda orsaken till att jag ibland önskar att jag hade varit född 25 år tidigare och bott i Seattletrakten i mitten av 60-talet.

När Pixies gjorde comeback härom året motsvarade detta mina ändå ganska högt ställda förväntningar. Men Pixies slutade spela 1993, inte 1966. Gerry Roslie & co måste vara en bit över 60 bast. Risken finns att detta blir en rejäl besvikelse. Fast jag måste givetvis gå ändå :-)

Uppdatering: Det finns en hel del filer på Youtube från The Sonics reunionspelningar på Cavestompfestivalen i november förra året. Inspelningskvaliten suger såklart, men det låter ändå förvånansvärt tight och bra. Jag längtar redan till augusti...

Forssberg sågar Björlund

Jag måste bara få tipsa om Johannes Forssbergs underbart elaka sågning av Jan Björklund (fp).

Rasistnytt i P1

Idag har Ann-Charlotte Marteus skrivit en intressant ledare i Expressen. "Är det rimligt att Sveriges Radio har fyrtio minuter "Rasistnytt" i P1, måndag till fredag?", undrar Marteus. Det är en fråga som jag själv har ställt mig många förmiddagar.

”Ring P1” är alltid tjockt med människor som häver ur sig dumheter om invandring. Jag menar dumheter. Det handlar om ogenomtänkt, felinformerat, osammanhängande dravel.

”Ring P1” sprider hat och oemotsagda fördomar, timme efter timme efter timme. Är det Sveriges Radios uppfattning att dumhat är en angelägen kulturyttring? Kan vi se fram emot det fräcka programmet ”Ring och säg vad du verkligen tycker om homofiler!”?Eller vill public service profilera sig just med samhällsnyttigt invandrarhat?Det är faktiskt inte okej. Lägg ner ”Ring P1”.

Ring P1 har ett visst underhållningsvärde just på grund av alla tokstollar som ringer in och häver ur sig dumheter, men oftast lämnar programmet mest en känsla av skam efter sig. Varför ägnar jag tid åt att lyssna på den här typen av skräp? Varför är jag road av att höra uppenbart lågbegåvade idioter häva ur sig en massa fördomar? Är jag skadeglad på något sätt, och i så fall varför? Nej, jag håller med Marteus: Det är nog dags att lägga ner Ring P1.

Dagens dumstrut...

...går till HIV-samordnaren Christer G Wennerholm, som redan lyckats göra bort sig trots att han bara suttit en dryg vecka på sin post. I tidningen Dagens samhälle uttalar sig Wennerholm på följande sätt om sprutbyte som HIV-preventiv åtgärd:

Jag är emot. Det är fel signal med tanke på en restriktiv narkotikapolitik. Det finns en poäng när det gäller minskad smittspridning, men om du inte skyddar dig när du har sex så spelar det ingen roll.

Detta genomkorkade uttalande behöver väl knappast kommenteras, antar jag. Wennerholm har fått sitt uppdrag eftersom han är orförande för Öppna moderater (fd Gaymoderaterna). Den svenska utnämningspolitiken förtjänar ett kapitel för sig.

Mina intryck av TV-debatten

Jaha, då har jag gjort debut i direktsändningssammanhang. Spännande och nervöst, men det mesta av nervositeten släppte efter mitt första (rätt förvirrade) inlägg. Några saker har jag redan lärt mig om direktsända debatter:

1) Man måste vara konkret och kortfattad, inte ge sig in i några långa och snåriga resonemang. Orden får inte vägas på guldvåg, för då blir det inget sagt.

2) Man måste gripa tillfället och börja prata själv, inte vänta på ordet. Annars blir det inte heller något sagt.

3) Politisk erfarenhet är säkert bra, men sakkunskap är bättre. Det är därför en person som Björn Fries (som har både den politiska erfarenheten och sakkunskapen) kan dominera en sån här debatt. En rutinerad men förhållandes okunnig politiker som Chatrine Pålsson Ahlgren stod sig rätt slätt.

Några andra intryck:

Debattledaren Stina Lundberg funkade inte fullt så bra som man hade kunnat önska. Hon avbröt på fel ställen - bland annat avbröt hon Pålsson Ahlgren vid i mitt tycke onödiga tillfällen, till exempel när hon skulle svara på Björn Fries fråga angående forskningspengar.

Tolvstegaren Robert Bohman - Katerina Janouchs man för den som inte visste det - retade jag mig en del på under debatten, men efteråt var han ganska kul att diskutera med och alls inte så rabiat som han gav intryck av att vara i sändningen.

Kd-politikern Chatrine Pålsson Ahlregn dröp av rätt snabbt efteråt, hon var inte intresserad av att fortsätta diskutera. Sur över att ha blivit utskåpad, kanske?

Skådespelaren Cissi Wallin hade jag gärna snackat lite mer med, hon verkade trevlig och hade intressanta erfarenheter. I sändningen kom hon bort, eftersom vi andra mest var intresserade av att diskutera vårdfrågor och tungt missbruk.

Svenska Brukarföreningens ordförande Berne Stålenkrantz var säker och formulerade brukarperspektivet på ett tydligt och bra sätt. Jag har sett Berne i TV några gånger, och han har bara blivit bättre för varje gång.

Författaren Jan Söderqvist - den ende som rimligen kunde känna sig hemma med beteckningen drogliberal - sa en del korrekta men kontroversiella saker som faktiskt ingen invände mot (även om Pålsson säkert hade velat). Söderqvist var dock inte riktigt uppdaterad faktamässigt - han överdrev (säkert oavsiktligt) antalet alkoholrelaterade dödsfall och hade missat att svenska fängelser numera är ganska drogfria.

Fd narkotikasamordnaren Björn Fries dominerade debatten, vilket inte var så konstigt med tanke på hans rutin. Jag förstår att Maria Larsson inte vågar debattera med Björn, men har man accepterat att bli folkhälsominister så måste man ta fighten ändå. Chatrine Pålsson har gjort det några gånger nu, som ersättare för Larsson. Hon är okunnig och moralistiskt och har fått storstryk varje gång, men ingen kan kalla henne för feg. Tvärtom är hon ganska modig!

Undrar bara hur länge Pålsson ska behöva utkämpa folkhälsoministerns fighter? Fries är sossarnas drogpolitiska talesperson, så Larsson kan knappast ducka i all evighet.

Den som vill se debatten (plus femton minuters extra debatt) kan göra det på SVT:s hemsida.