söndag 28 februari 2010

Ny recension av Marie Demker

En ny recension av min bok som gjorde mig mycket glad. Det är Vänstra stranden (Marie Demker, professor i statsvetenskap i Göteborg) som skriver. Ur recensionen:
Sjukfrånvaron är en konstruktion som kan förstås utifrån regelsystem, normer och arbetsmarknadens behov. Som sådan är sjukfrånvaron naturligtvis en helt central politisk fråga, sjukdom är en fråga om hälsa och ohälsa, inte sjukfrånvaro. Och den svenska sjukfrånvaron har varit ett slagfält för olika politiska krafter sedan 1980-talet. Allt tal om att vi just nu och här upplever en ohälsa av sällan skådat slag är bara båg – istället är den berömda s k sjukpuckeln under 1990-talet i stort sett enbart en effekt av statens bristande förmåga att satsa på rehabilitering samt effekter av en sviktande offentlig arbetsmarknad, något som särskilt drabbade kvinnor. Så tror jag att Björn Johnsons svar på den rafflande gåtan om sjukfrånvaron skall uttydas. Men på vägen dit får man med sig en förståelse och ett begreppsliggörande av svensk politik som jag länge saknat.
Marie Demker lyfter också fram en viktig aspekt som jag inte är så explicit med i boken, nämligen att en viktig poäng i mitt slutkapitel är att det som brukar kallas för den korporativa staten - en stat som samarbetar nära med arbetsgivare och fackförbund - under många år producerade en mycket effektiv svensk välfärdspolitik.
Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.

Artikeltips

Sydsvenskan är en tidning som förtjänar en större läsekrets även utanför Skåne. Tyvärr missar riksmedier i allmänhet de allra flesta av tidningens reportageserier, eftersom Skåne betraktas som alltför provinsiellt. Synd för riksmedierna och synd för deras läsare.

Idag fortsätter Emma Lejnses och Niklas Orrenius serie om sjukfrånvaron. Det är en intressant artikel, som visar på den stelbenta regeltillämpning som blivit följden av de nya sjukförsäkringsregler som instiftats under 2000-talet.

Jag vill också tipsa om en debattartikel av Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap vid lärarutbildningen på Malmö högskola. Det är en kontroversiellt skriven artikel - rubriken "För dåliga studenter på lärarutbildningen" fick nog en och annan kollega att sätta morgonkaffet i vrångstrupen - som kommer att väcka ont blod på många håll. "Hur vi med knappare resurser skall kunna lösa dilemmat med allt högre krav på allt sämre rustade studenter är svårt att se", skriver Pålsson Syll bland annat.

lördag 27 februari 2010

Fint beröm!

Den här ska jag rama in och skicka till mina föräldrar :-)

Kritiska frågor

Sydsvenskan fortsätter sin intressanta serie om sjukfrånvaron. I den senaste artikeln, som publicerades idag, saknar jag dock några kritiska frågor.

- Hur kan Försäkringskassans expert Bertil Thorslund veta var de optimala nivåerna för sjukfrånvaron och förtidspensionen ligger?

- Hur vet Ulf Hallgårde att sjukskrivningarna går ner i dåliga tider för att människor är oroliga att förlora jobbet? Det är inte den enda tänkbara förklaringen, nämligen, och knappast ens den mest sannolika. Forskare som studerat sambandet mellan arbetslöshet och sjukfrånvaro har pekat på att det främs förekommer i länder med mycket hög sysselsättning. Sambandet hänger därför sannolikt samman med att personer med sämre hälsa går i i arbetskraften under goda tider, då mer arbetskraft efterfrågas.

- Hur vet Ulf Hallgårde att läkare förr skötte sjukskrivningarna "med vänster hand"? Är läkarkollegerna informerade om detta? Och menar Hallgårde att detta vänsterhandande var något som mystiskt påbörjades just 1997, då sjukfrånvaron började stiga okontrollerat?

De sjunkande sjukskrivningssiffrorna hänger säkert delvis ihop med en "tightare" sjukskrivningsprocess, som Hallgårde hävdar i artikeln. Denna process har ersatt det tighta anpassings- och rehabiliteringsarbete som fanns fram till början av 1990-talet, då långtidssjukskrivna enklare kunde slussas tillbaka till sina arbeten.

Frågan är dock vilka biverkingarna den tightare processen fört med sig; hur många sjukskrivna har slagit ut och hamnat i andra försörjningssystem - a-kassan eller socialbidragssystemet? Har Sverige, i likhet med många andra europeiska länder med "tighta" sjukskrivningsprocesser, fått en omfattande dold sjukfrånvaro?
Det är frågor som Niklas Orrenius och Emma Lejnse gärna får ge sig i kast med i kommande artiklar i serien.

fredag 26 februari 2010

Med en vurm för passiva sjukskrivningar

I en krönika på Svenskt Näringslivs hemsida kommenterar förbundets socialförsäkringsexpert Sofia Bergström min bok. Bergströms krönika är tyvärr en osaklig text full av missförstånd.


Sofia Bergström, Svenskt Näringsliv

I början av sin krönika skriver Bergström att min bok
inte alls /handlar/ om fakta kring tidigare regelförändringar och hur de har påverkat sjukfrånvaron. Boken är i stället en belysning av olika intressens påstådda kamp om sjukfrånvaron som ett problem eller inte. De olika regelförändringar som har skett är alltför vagt berörda i boken för att den ska kunna fungera som en analys av vad som var orsak och vad som är verkan.
Det är korrekt att min bok framför allt är en analys av sjukfrånvarodebatten och dess konsekvenser. Det är också riktigt att jag analyserar debatten som en makt- och intressekamp. Huruvida denna kamp är ”påstådd” eller inte får bokens läsare själva bedöma. Däremot är det uppenbart felaktigt att jag inte skulle ta upp fakta kring hur regelförändringar i sjukförsäkringen har påverkat sjukfrånvaron. Jag diskuterar detta tämligen utförligt i flera kapitel (framför allt kapitel 2 och 10). Bergström fortsätter:
Detta gör att boken själv blir en del i den kamp som den säger sig vilja belysa. Det är förmodligen inte utan avsikt. Vänsterdebattörer har tagit den till sina hjärtan. Men Johnsons bok lär inte förändra historieskrivningen, däremot kan den läsas som en betraktelse över hur historien skrivs.
Här försöker Bergström insinuera att jag skulle ha något slags vänsteragenda. Hon vet dock att jag är mycket kritisk även till hur Socialdemokraterna och facken har hanterat sjukfrånvarofrågan. På ett seminarium hos AFA-försäkring, där Sofia Bergström satt med, ägnade vi åtskilligt med tid åt att prata om just denna fråga. Den löper också som en röd tråd genom min bok.

Vid seminariet tog jag också upp att jag var lite förvånad över det sätt på vilket vissa socialdemokratiska ledarsidor har använt min bok; ledarskribenterna på dessa tidningar kan knappast ha läst boken (se även denna bloggpost). Katrine Kielos Aftonbladet och Widar Andersson Folkbladet i Norrköping hör däremot till de skribenter som har läst boken noga, och de gör båda bedömningen att Socialdemokraterna inte har särskilt mycket att hämta i den. Så här skrev till exempel Widar Andersson:
Björn Johnsons bok lanserar fakta och omständigheter som inte lär få något politiskt block att korka upp champagneflaskorna. Risken är därför stor att den faller rakt ner i det svarta hål där politiskt trixiga förslag och utspel brukar hamna.
Men nu åter till Sofia Bergströms krönika:
Genom den ofantliga mängd utredningar som gjorts tvingas vi nog, till skillnad från Johnson, att inse att det inte finns ett enda svar utan att det är många samverkande faktorer som lett till denna olyckliga utveckling. Johnsson väljer i sin bok särskilt framhålla ett par av de bakomliggande förklaringarna, nämligen attityder till sjukförsäkringen och den laddade frågan om överutnyttjande av försäkringen.
Jag har aldrig påstått att frågan är enkel. I min bok lyfter jag visserligen fram en huvudförklaring till den ökade sjukfrånvaron 1997–2003, nämligen rehabiliterings- och anpassningssystemets kollaps. Men det är en förklaring som mycket väl kan kompletteras med andra förklaringar, vilket jag också explicit nämner. I boken gör jag en ”prövning” av de förklaringar som var vanliga i debatten, och undersöker vad de har för stöd i forskning och statistik. Det är på grundval av den prövningen som jag drar slutsatsen att påståendena om attitydförändringar och ökat överutnyttjande – som lanserades hårt av Svenskt Näringsliv och borgerliga ledarsidor – i huvudsak saknar grund.

Sofia Bergströms svepande avfärdanden tyder på att hon inte funnit några fel i den detaljerade analys som jag faktiskt gör i boken. Hade hon funnit sådana fel hade hon påpekat dem, var säkra på det! Åter till Bergström:
Svenskt Näringsliv lät 2001 göra en opinionsundersökning då ett stort antal personer tillfrågades om sin attityd till sjukförsäkringen. Av undersökningen framgick bland annat att sex av tio ansåg att det var okej att sjukskriva sig utan att vara sjuk. Det framgick också av undersökningen att många hade dålig kännedom om vad försäkringen egentligen tillät. Om detta ska kallas fusk, felaktig attityd eller överutnyttjande är av underordnad betydelse.
Det är intressant att Bergström väljer att lyfta fram denna opinionsundersökning, en bland flera som Svenskt Näringsliv lät göra under några år i början av 2000-talet. Undersökningen från 2001 genomfördes i det tydliga syftet att lansera överutnyttjandeförklaringen, vilket jag visar i min bok. Svenskt Näringsliv gjorde detta i ett läge där organisationens medlemmar – arbetsgivarna – hade blivit utsedda till syndabockar för den höga sjukfrånvaron. Man hade alltså ett starkt motiv till självförsvar, och försökte därför hitta alternativa problemdefinitioner för att vända debatten (se kapitel 6 i min bok).

Opinionsundersökningen – som presenterades i media och som idag finns att läsa på Svenskt Näringslivs hemsida – var alltså direkt avsedd att påverka opinionen till Svenskt Näringslivs fördel. Jag analyserar detta utförligt i min bok. Organisationen har använt liknande strategier vid ett flertal tillfällen, liksom för övrigt flera av de fackliga centralorganisationerna.

Huvudproblemet med opinionsundersökningarna är att de inte säger något alls om orsakerna till den ökade sjukfrånvaron i början av 2000-talet. Ingen seriös samhällsforskare skulle få för sig att dra några slutsatser om befolkningens sjukskrivingsbeteende utifrån en enkel attitydundersökning. Detta är en fråga som diskuteras i min bok (kapitel 10).

Bergström avslutar in style:
De personer som under 2010 kommer att utförsäkras och erbjudas Arbetsförmedlingens stöd är personer som i många fall har en mycket lång frånvarohistoria. Det kommer att krävas stora insatser för att dessa personer åter ska få en plats på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att det fortsatta arbetet med att erbjuda hjälp och stöd oavbrutet utvecklas och stimuleras. Nu bör insasterna inrikats på att övergången från sjukförsäkring till arbetsmarknadspolitik leder till arbete. Lösningen är däremot inte, som Johnson vurmar för, en återgång till passivitet och statsstöd som legitimerar människors utanförskap.
Huruvida regeringens ”rehabiliteringskedja” leder till arbete eller inte är en fråga som återstår att besvara. Jag reser i min bok allvarliga farhågor om rehabiliteringskedjans effekter, och hittills har jag inte sett något som talar för att jag har fel. Enligt siffror som nyligen presenterades har 82 procent av de 14 300 sjukskrivna som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 hamnat hos arbetsförmedlingen. Sex procent är kvar i sjukförsäkringen, medan drygt tio procent har försvunnit ur systemet utan att Försäkringskassan vet vart de tagit vägen. Endast mycket få tycks dock ha återgått i arbete.

Sofia Bergströms avslutande påstående om att jag skulle vurma för passiva sjukskrivningar gör mig konfunderad. Var det verkligen Bergström som var på AFA-seminariet? Jag får konsultera deltagarförteckningen; jag kan nämligen inte föreställa mig hur någon som var där – eller som har läst min bok – på allvar kan mena att jag pläderar för en återgång till den situation vi hade under början av 2000-talet.

Tvärtom argumenterade jag vid seminariet tydligt för att det behövs mer av aktiva insatser för långtidssjukskrivna. Särskilt viktigt är det att stimulera till effektivare anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna. Hur denna viktiga uppgift ska lösas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.

torsdag 25 februari 2010

Den galopperande sjukfrånvaron

Slutkapitlet i min bok Kampen om sjukfrånvaron bygger i stor utsträckning på en forskning av sociologen Tor Larsson på Arbetslivsinstitutet (numera finns Larsson på Uppsala universitet). Rapporten, Den galopperande sjukfrånvaron, finns tillgänglig på nätet och kan laddas ner här. Den är fortfarande högintressant läsning.


Tor Larsson. (Foto: Sveriges Television)

Nämnas bör att de kalkyler som redovisas i rapporten om hur stor andel av den ökade sjukfrånvaron 1996-2002 som förklarades av längre sjukskrivningstider har justerats uppåt sedan rapporten publicerades. Oberoende analyser av statistikern Anders Wikman, SCB och Socialförsäkringsutredningen har samtliga pekat mot att 80-85 % av ökningen berodde på de längre sjukskrivningstiderna.

onsdag 24 februari 2010

Portugals liberala narkotikapolitik

Svenska Dagbladet publicerade idag ett intressant reportage om Portugals narkotikapolitik. En sådan artikel hade knappast kunnat publiceras i Svenskan (eller någon annan rikstäckande tidning) för tio år sedan.

Det blåser nya vindar även i den svenska drogdebatten...

tisdag 23 februari 2010

Recension i Aftonbladet

Första reguljära recensionen av Kampen av sjukfrånvaron publicerades idag. Aftonbladets recensent Petter Larsson gillar boken.

Jag blir särskilt glad över att han inte bara lyfter fram resonemangen om sjukfrånvarons verkliga orsaker - som ju främst bygger på Tor Larssons forskning - utan även fokuserar på de maktanalytiska och mediekritiska aspekter som finns i boken, och som är "mina egna".

måndag 22 februari 2010

Favorit: Pogues

Idag har jag ingen inspiration att blogga. Sitter på mitt arbetsrum, kontemplerar över SJ:s vedermödor och förbereder en föreläsning, samtidigt som jag lyssnar på gamla favoriter. Den här till exempel:

torsdag 18 februari 2010

Bomba Teheran?

Nytt hårresande uttalande av Jimmie Åkesson idag i Sydsvenskan, i en intervju med Niklas Orrenius, apropå SD:s avskaknad av utrikespolitik.

I artikeln berättar Åkesson att SD medvetet har valt bort utrikespolitiken, eftersom partiets väljare ändå inte anser att den frågan är viktig. Ett annat skäl som framkommer är att utrikespolitik är en potentiell konfliktfråga inom partiet, ja kanske till och med inom partiets inre krets ("de fyras gäng").

Men sen undslipper sig Åkesson en rejäl groda. Möjligen ska det ses som någon sorts skämt, men det är i så fall tillräckligt anmärkningsvärt bara det.

Orrenius: SD brukar ju vilja bekämpa islamism. Är det inte bra att slåss mot talibaner ur ert perspektiv?

Åkesson: Vi är ju inte i Afghanistan för att bekämpa islamism. Om man ska bekämpa islamism hade det varit bättre att bomba Teheran.


Därefter säger Åkesson i och för sig att han inte vill bomba Teheran eftersom "det är inget bra att hålla på med bomber". Men bockfoten har återigen visat sig.

Läs hela artikeln här.


Jimmie Åkesson. Bockfoten tittar fram.

Jag noterar också, med stigande förtjusning, att SD-kurirens hemsida fortfarande stolt redovisar resultatet av den opinionsundersökning i november då partiet nådde 7,2 procent av sympatierna. Att det kommit sådär femtielva opinionsundersökningar sedan dess, varav den senaste gav partiet väl under 4 procentsspärren, tycks inte vara något som ger anledning att uppdatera hemsidan ;-)

onsdag 17 februari 2010

Myten om sjukskrivningsepidemin

Idag vill jag rekommendera en artikel i TCO-tidningen där jag intervjuas om Kampen om sjukfrånvaron.

Ikväll ska jag prata om boken, inbjuden av Folkpartiet (liberala seniorer) i Malmö. Roligt, och hittills enda inbjudningen eller kommentaren "från höger". Boken fick ju snabbt - och rätt oförtjänt - vänsterrykte, eftersom den lyftes fram av socialdemokratiska ledarskribenter (som med några undantag, främst Katrine Kielos, inte verkade ha läst den).

Hur som helst ska det bli kul att diskutera med folkpartisterna, och spännande att höra deras reaktioner.

Nedan finns den sista filmen som spelats in med anledning av boken. Den har titeln "Myten om sjukskrivningsepidemin".



Update: mötet med de liberala seniorerna var mycket givande, det var en samling engagerade och diskussionslysna personer som verkade tycka att sjukfrånvaropolitik är geniunt spännande. Och det är det ju!

måndag 15 februari 2010

Gratis heroin?!

Flera medier rapporterar idag om att det danska försöket med heroinsförskrivning till narkomaner har startat. Rubrikerna är genomgående på temat "gratis heroin i Danmark", vilket får mig att fundera över hur rubriksättarna tänker. Är det verkligen det faktum att heroinet är gratis som är den stora nyheten? Är det inte snarare omständigheten att det är lagligt som bör lyftas fram?

Det är väldigt trist och typiskt att man fokuserar på kostnadsaspekten. Aftonbladet skriver till exempel att "/h/eroinet är gratis för missbrukarna. Projektet bekostas av skattepengar." Men ur skattebetalarnas perspektiv borde projektets rena kostnader vara ointressanta - det relevanta är dess samhällsekonomiska effekter och behandlingsresultat.

I Sverige kostar en aktiv heroinmissbrukare samhället runt 2 miljoner kr per år i olika kostnader (socialtjänst, kriminalvård, rättsväsende, försäkringsbolag, sjukvård etc.). Många av dessa kostnader är en direkt effekt av att missbrukaren måste försörja sig genom brottslighet. Ur det perspektivet är det mycket troligt att den danska heroinsförskrivningen blir en god affär för de danska skattebetalarna.

(DN, Rapport, HD)

lördag 13 februari 2010

Susanne Linde i Sydsvenskan

Idag fortsätter Sydsvenskans serie om sjukskrivningarna med ett reportage med Susanne Linde. Det är en utmärkt artikel, signerad Niklas Orrenius. Linde var med och lanserade Feministiskt initiativ våren 2005.


Gudrun Schyman och Susanne Linde, våren 2005.

Susanne Linde ville ge alla långtidssjukskrivna kvinnor en röst. Bara några dagar efter lanseringen drabbades hon av ett mediedrev, där hennes sjukskrivning ifrågasattes. Jag skriver om Susanne Linde och hennes erfarenheter i Kampen om sjukfrånvaron.

torsdag 11 februari 2010

Om debatten på Malmö högskola

Igår debatterade jag sjukfrånvaro och sjukfrånvarodebatt med Jan Rydh och Hanne Kjöller. Det var en lite yvig men mestadels trevlig diskussion. I stridens hetta glömde jag bort att använda en del fina argument, men det får jag lära mig av inför nästa debatt. Sydsvenskans Niklas Orrenius har skrivit en rolig sammanfattning av debatten.


Från debatten. Jan Rydh förklarar sambanden för mig, men Hanne Kjöller verkar inte helt övertygad. (Foto: Patrick Persson/Sydsvenskan.)

Debatten finns nu tillgänglig att se i efterhand på Bambuser.

tisdag 9 februari 2010

Missa inte!

Imorgon drabbar jag samman med Hanne Kjöller (Dagens Nyheters ledarskribent) och Jan Rydh (tidigare sjukförsäkringsutredare) i en debatt om sjukfrånvaron och min nya bok Kampen om sjukfrånvaron.

Fast det är nog mest Hanne Kjöller jag kommer att drabba samman med, när jag tänker efter. Rydhs och mina uppfattningar ligger inte så långt ifrån varandra. Kjöller, däremot, väntar jag mig inte mycket medhåll ifrån. Men det ska bli väldigt intressant att höra hennes synpunkter, både kring min bok och kring den kritik jag riktat mot medierna i allmänhet och DN:s ledarredaktion i synnerhet.

Jag hoppas på ett spännande och öppenhjärtigt samtal. Kom och se debatten på plats, Orkanenbiblioteket, Malmö högskola, kl. 19-20.30. Eller se den på Malmö högskolas webplats, live eller i efterhand.

Märklig ledare i SvD

Idag har Per Gudmundson en märklig ledare i Svenska Dagbladet. Dom handlar om partisympatier hos samhällsvetare. Gudmundsom hävdar att ekonomer och jurister "håller till höger", medan sociologer, statsvetare och genusvetare håller till vänster.
På vissa håll är tendenserna tydliga. Bland sociologer föredrar 23,6 procent V, 21,9 procent S och 11,8 procent MP, medan inget borgerligt parti ens når upp till tio. För genusvetarna är Feministiskt initiativ största parti, med 33,3 procent. Av företagsekonomerna sympatiserar 31,4 procent med FP, 21,4 procent med M, medan största parti i vänsterblocket är S, på 10,9 procent.
Gudmundson nämner också att S är största parti bland statsvetare, något han höjer på ögonbrynen åt.

Jag undrar:

1) Svarsfrekvensen i undersökningen Gudmundson grundar sig på låg strax över 35 %. Har bortfallsanalys gjorts? Om så inte är fallet är undersökningen inte värd ett vitten.

2) Ska det uppfattas som stötande att samhällsforskare har partisympatier? Är det särskilt illa när dessa ligger till vänster (eftersom det är sådana exempel Gudmundson uteslutande fokuserar på)?

3) 25,5 % av statsvetarna uppgav att de sympatiserade med S. Det innebär att S har mindre andel av sympatisörer bland statsvetare än bland folk i allmänhet (där partiet ligger runt 30 % i de flesta opinionsmätningar). Motiverar det SvD:s rubrik: "S-statsvetare..."

Nä, Gudmundson, lägg ner. Den där artikeln var bara löjlig. Då läser jag hellre Sanna Rayman.

måndag 8 februari 2010

Mer myter om sjukfrånvaron

I dagens Sydsvenskan har jag en artikel där jag diskuterar föreställningen om att Sverige skulle ha haft "Europas friskaste befolkning med Europas högsta sjukfrånvaro". Ibland hävades det till och med att det var världens friskaste/mest sjukskrivna.

Grunden för dessa påståenden är jämförelser som gjordes av ESO-gruppen (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) 2002-2003, och som publicerades i två rapporter, Den svenska sjukan respektive Den svenska sjukan II.

Redan samma år som den andra rapporten publicerades fick den hård kritik av Paula Liukkonen, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet, som visade att jämförelserna inte stämde. Detta rapporterades i Svenska Dagbladet, men fick i övrigt ingen uppmärksamhet alls. Medierna fortsatte att trumpeta ut de felaktiga slutsatserna. Ja, de gör det faktiskt fortfarande (1, 2).


Paula Liukkonen - sanningssägare.

När Liukkonen påpekade felen för de ansvariga möttes hon av ett komplett ointresse - sanningen var uppenbarligen inte det viktiga för de personer som legat bakom rapporterna. Vissa av Liukkonens analyser finns tillgängliga på hennes hemsida i lättillgänglig form.

I dagens debattartikel påpekar jag också att de aktuella vikande sjukfrånvarosifforna inte nödvändigtvis betyder att människor blivit friskare och återvänt till arbetslivet i högre utsträckning än tidigare. Det kan också handla om ökad utförsäkring och överflyttning till andra försörjningssystem - vilket enligt Liukkonen är vad som händer i många av de länder ESO-gruppen jämförde den svenska sjukfrånvaron med.

fredag 5 februari 2010

Expressen slår in öppna dörrar och upprepar myter

Så har den första kritiska kommentaren om Kampen om sjukfrånvaron kommit i tryck. Det är Expressen, som på ledarplats tar upp de sjunkande sjukskrivningstalen, och samtidigt passar på att slå in några öppna dörrar och upprepa några vanliga missförstånd.
Människor tycktes rinna över från arbetslöshetsförsäkring till sjukskrivning, med läkares goda minne. Normer kring varför och hur länge man kunde vara sjukskriven skilde sig åt i olika landsändar. I regel fanns ett klart samband med den lokala arbetsmarknadens spänst. I en ny bok, "Kampen om sjukfrånvaron", hävdar statsvetaren Björn Johnson att sjukskrivningsboomen inte berodde på överutnyttjande utan på att rehabiliteringsresurser drogs in. Och, visst, rehabilitering är naturligtvis en viktig komponent inom hälsovården. Men det är uppenbart att ohälsan i högsta grad påverkades av arbetsmarknadens tillstånd och funktionssätt, normförskjutningar - samt en generös sjukförsäkring där laissez faire regerade.
I detta korta stycke lyckas ledarskribenten effektivt visa att hon inte har läst min bok. Den förklaring jag hänvisar till handlar nämligen inte alls om rehabilitering inom "hälsovården" (sjukvården), utan om anpassningsarbete och rehabilitering på arbetsplatserna.

Idén om att människor i allt högre grad "rann över" från a-kassan till sjukförsäkringen punkterar jag också effektivt i boken (se filmen i föregående bloggpost för en kort sammanfattning).

Slutligen har jag alls icke hävdat att normer och attityder skulle sakna betydelse. Normskillnader kan säkert vara en bidragande förklaring till de stora regionala skillnaderna i ohälsotalet vid milennieskiftet (dock absolut inte den enda förklaringen). Det jag hävdar i boken är emellertid att dessa skillnader inte ökade under den aktuella perioden. Skillnaderna var i själva verket av mycket gammalt datum, 1970-talet när det gällde förtidspensionerna och början av 1990-talet när det gällde sjukskrivningarna. De saknade förklaringsvärde när det gällde den stora ökningen av sjukfrånvaron 1998-2003.

Jag brukar uppskatta Expressens ledarsida, men här klampar de duktigt i klaveret. Tråkig också att de skriver om en bok utan att ha läst den - jag vet att mitt förlag har skickat den till ledarredaktionen.

Föreställningen om att Sverige skulle ha varit "Europas mest sjukskrivna folk" tar jag upp till kritisk granskning i en kommande debattartikel i Sydsvenskan, sannolikt på måndag. Länk postas här på bloggen, naturligtvis.

torsdag 4 februari 2010

Paradoxen med de sjukskrivna arbetslösa

Här är en ny film om Kampen om sjukfrånvaron. I den berättar jag om en av de intressantaste paradoxerna i sjukfrånvarodebatten, den om den ökande andelen sjukskrivna arbetslösa. Andelen sjukskrivna arbetslösa ökade kraftigt under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, trots att antalet nya sjukskrivna arbetslösa minskade. Vad kunde detta bero på?



De förklaringar som förs fram i filmen (och i min bok) har lanserats av sociologen Daniel Melén, som skrivit den mycket intressanta avhandlingen Sjukskrivningssystemet (2008).

onsdag 3 februari 2010

"Sjuka i kläm när politiker kastar paj"

Idag vill jag rekommendera en alldeles utmärkt artikel i Sydsvenskan, signerad Niklas Orrenius och Emma Leijnse. De intervjuade mig i nästan två timmar härom dagen, och båda hade läst min bok innan. Det är vad jag kallar seriös journalistik.

Min bok kommenteras även på ledarplats av Dagens Arena. Jämför gärna artiklarna.

tisdag 2 februari 2010

Ett av problemen med alla opinionsundersökningar

Jesper Strömbäck, professor i journalistik, har på sin läsvärda blogg ett aktuellt inlägg där han kritiserar Expressen för att de baserat en artikel om tittarnas bedömning av den senaste partiledardebatten på en "opinionsundersökning" genomförd på tidningens webplats. Enligt denna "undersökning" ansåg 76 % att alliansen vann duellen, medan bara 24 % tyckte att de rödgröna vann. Strömbäck skriver:
Problemet är att dessa siffror inte säger någonting om vad svenska folket anser. Den undersökning som Expressen förlitar sig på är nämligen en webbundersökning, där det inte finns någon kontroll över vilka som ”röstar”, hur många gånger olika personer ”röstar”, och hur representativa de som ”röstar” är. Sådana undersökningar säger ingenting – absolut ingenting – om vad svenska folket generellt sett anser.

Detta vet Expressen med all sannolikhet. Allt annat vore tjänstefel. Men att redovisa resultat som inte säger någonting om svenska folkets åsikter som om de ändå säger någonting om den allmänna opinionen är också tjänstefel. Sämre opinionsjournalistik – om det alls förtjänar att betecknas som journalistik – är svår att tänka sig.

Strömbäck har framfört liknande välgrundad kritik vid ett flertal tidigare tillfällen. Självfallet är den typ av "undersökning" som Expressen gjort fullkomligt förkastlig.


Undermålig politisk journalistik.

Om en annan liknande katastrof skrev DN igår. TV 4 gjorde en sms-omröstning bland sina tittare, men denna "kapades" av Sverigedemokrater (Sverigedemokrater är mycket aktiva på nätet och har en upparbetad strategi med mailinglistor, och i det aktuella fallet hade man tipsat varandra om att gå in och rösta flera gånger. Resultatet blev att SD nästan uppnådde egen majoritet i undersökningen.).

Strömbäck, men även statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson, har kritiserat det flitiga men amatörmässiga användandet också av riktiga opinionsundersökningar - undersökningar med statistiska urval - eftersom medierna är dåliga på att redovisa hur undersökningarna ska tolkas. Sällan redovisas t.ex. om de uppmätta förändringarna ligger inom felmarginalen. Oscarsson har på sin utmärkta hemsida en "poll-of-polls", en sammanvägd tendens av samtliga de opinionsundersökningar (riktiga opinionsundersökningar, såklart!) som tas fram av olika opinionsinstitut. I den kan man följa de långsiktiga tendenserna med någorlunda träffsäkerhet.

Problemet med märkliga undersökningar och bristfälliga tolkningar är såklart att dessa undersökningar i sig har en potentiell opinionspåverkan. De beskriver politik som spel, och inte som politik, skriver Oscarsson. Eftersom så är fallet måste man se till att de åtminstone är korrekt rapporterade.

Tilläggas kan att jag inte är så säker på att Jesper Strömbäck har rätt i sin bedömning om att Expressen vet att de har fel i sin artikel. Det jobbar tyvärr en himla massa amatörmässiga personer i pressen, som inte begriper den här typen av frågor. Jag minns för några år sedan, då en undersökning - jag tror det var från SOM-institutet - hade visat att en majoritet av svenska folket hade svarat fel på en kunskapsfråga om vilken regering Sverige hade före valet 2006. Expressen upprördes väldeliga över detta, och publicerade en sarkastisk artikel om det okunniga folket.

Detta skedde under våren 2007 om jag inte minns fel. Tidningen inbillade sig på fullt allvar att hälften av svenskarna hade glömt att Göran Persson var statsminister bara ett halvår tidigare.

Till artikeln fogade man en webfråga, där läsarna fick frågan "vilken regering hade Sverige före valet 2006?". Svarsalternativen var två: "alliansregering" och "vänsterblocket". Det rätta svaret - socialdemokratisk minoritetsregering - fanns allstå inte ens med bland svarsalternativen. Tidningen hade därmed gjort precis samma fel som majoriteten av svenskarna, nämligen räknat in S-regeringens underlag i riksdagen - V och Mp - i regeringen. Att svenskarna har svårt att skilja mellan majoritets- och minoritetsregeringar tyder förvisso på en viss okunnighet, men det där är ändå rätt knepiga saker, och inte helt lätt att svara rätt på i en enkät, där alternativen kan se snarlika ut.

När jag ringde till Expressens webredaktion och påpekade problemet hörde jag nästan axelryckningen genom telefonen. "Vi tycker att det är rätt", sa hon som svarade.

Jag är osäker på om hon ens begrep vad jag menade.

måndag 1 februari 2010

Rehabiliteringskedjan - en nödvändig reform?

Min jobbarkompis Magnus Gudmundsson har hjälpt mig att ta fram tre filmer om den nya boken. Se första filmen nedan.

Narconon

Expressen uppmärksammar idag Narconon, scientologernas behandlingshem för människor med narkotikamissbruk. Tydligen har Narconon med hjälp av påtryckningar lyckats hindra Aluma, hemlösas tidning i Malmö/Lund, från att publicera en granskning av Narconon i Eslöv.

Jag har tidigare skrivit flera bloggposter om Narconon, och fick då ungefär samma typ av reaktioner som Aluma-redaktören tycks ha fått.

Läs artiklarna i Expressen (1, 2).

Läs Journalisten och lyssna på Medierna i P1 om samma ämne.

Läs mina tidigare bloggar om Narconon.