Igår meddelade Region Skåne att man inför vårdval för opiatmissbrukare. I morse satte jag kaffet i vrångstrupen. Låt mig ta det i tur och ordning.
Igår meddelade alltså Region Skåne att vårdvalet framöver även ska omfatta heroinmissbrukare som behöver läkemedelsassisterad rehabilitering med metadon eller buprenorfin (
Sydnytt,
SR P4,
Sydsvenskan). Med det beslutet blir man först i landet att låta vårdval även omfatta högspecialiserad beroendevård. Det är en spännande utveckling som har diskuterats ett tag. Bland annat har jag varit inbjuden att ge synpunkter på idéerna utifrån min forskning.
Hade detta beslut kommit för fem år sedan så hade jag jublat över det. Idag är jag mer försiktigt positiv. Skälet är att utvecklingen de senaste åren gått i helt rätt riktning. De tidigare så långa köerna i Malmö är ett minne blott, och även på andra håll i Skåne har tillgängligheten ökat kraftigt. Kvalitetsproblemen har minskat, utskrivningarna av personer som återfallet har minskat, nya vårdgivare som erbjuder god vård har tillkommit. Nya program som privata INM i Malmö och forskningsmottagningen Matris är mycket uppskattade av de patienter som går där. Matris, som tar emot en mycket tung grupp heroinister och rekryterar dem direkt från sprutbytet, är en av de absolut finaste verksamheter jag sett på området.
Många av de problem som vårdvalet är avsett att lösa är därför redan lösta eller på väg att lösas. Men jag är ändå försiktigt positiv - att ge denna grupp patienter mer makt över sin egen behandling är på sikt nödvändigt, och vårdval kan vara ett sätt att göra det. Med ett vårdval kan de patienter som vill ha behandling på INM, som har hög symptomtolerans, välja det. De som vill sätta press på sig själva kan välja nolltoleransprogrammet 1E i Lund. Kvinnor som vill ha en enkönad behandling kan välja Navet i Malmö, och så vidare (en del av dessa valmöjligheter finns förstås redan idag).
Om vårdvalet blir en succé, ett misslyckande eller något däremellan kommer att avgöras av hur reglerna för valet utformas. Med rätt ackrediteringsregler och krav på vårdgivarna och ett väl utformat ersättningssystem kan detta bli riktigt bra. Det är därför viktigt att Region Skåne tar hjälp av kunnig expertis på området i sitt arbete för att utforma vårdvalssystemet (jag menar inte mig själv, om nu någon trodde det!).
Det som gjorde att jag satte kaffet i vrångstrupen i morse var en
kommentar i
Sydsvenskan av Socialdemokraternas oppositionsråd i regionen,
Henrik Fritzon. Ombedd av tidningen att kommentera vårdvalet säger Fritzon att det är "cyniskt" att lägga ut vården på privata entreprenörer och att man "inte kan blunda för att köerna är ovärdigt långa idag".
Henrik Fritzon, S.
Vilket kvalificerat skitsnack, Fritzon!
För det första så är det inte säkert att ett vårdval innebär omfattande privatiseringar - det finns flera goda offentliga verksamheter idag, varav Matris är den jag är mest imponerad av. Och även om det skulle bli privatiseringar, varför är det
a priori ett problem? Själv skulle jag inte ha ett dugg emot att se fler program som INM i Skåne, och jag är övertygad om att brukarna - de heroinister som behöver hjälp - är överens med mig.
För det andra så är kösituationen i Skåne idag enormt mycket bättre än när Socialdemokraterna styrde i Region Skåne. Den tidigare S-styrda regionen misskötte vårdsystemet för opiatmissbrukare å det grövsta. Låt mig ge några exempel:
År 2006 fanns tre underhållsbehandlingsprogram i Malmö, mottagning 2, Process och Navet. Den enda som drevs och finansierades av region Skåne var mottagning 2. Där hade man officiellt kapacitet för 200 patienter, men förmådde bara ge vård åt ca 150. Köerna var flera år långa, och vissa statdsdelar valde därför att köpa medicinsk vård åt sina heroinister från Process, en privat vårdgivare. Kommunerna köpte alltså sjukvård, eftersom regionen inte förmådde leverera. Navet, en innovativ och bra försöksverksamhet som riktade sig till prostituerade kvinnliga heroinister, finansierades av Mobilisering mot narkotika.
År 2006 var köerna till underhållsbehandlingen i Lund fem år (!).
År 2006 fanns behandling på tre orter i Skåne: förutom Malmö och Lund fanns det även ett program i Helsingborg, som också hade långa köer. Sammanlagt uppgick kapaciteten i Region Skånes verksamheter till ca 400 patienter. Personer som inte fick hjälp flydde över sundet till Danmark, som "
metadonflyktingar", antingen för att köpa illegalt metadon där eller för att försöka komma in i ett danskt program.
Idag finns behandling för opiatmissbrukare i Malmö (LARO-mottagningen, INM, Matris, Navet samt kommunfinansierade Befem), Lund (Metadonmottagningen, Avdelning 1E samt Interimsmottagningen), Helsingborg, Kristianstad, Trelleborg samt Ystad/Simrishamn (Carema). Runt 1000 patienter får vård idag, och köerna är generellt korta, med svenska mått mätt.
I Malmö kan en injicerande heroinmissbrukare få hjälp på 11 dagar, från första kontakt och utredning till första medicindosen. I Lund får de patienter som köar hjälp med medicin på Interimsmottagningen, en annan spännande forskningsverksamhet som drivs av regionen.
Alltså: Läget idag är på alla områden bättre än då Socialdemokraterna styrde i regionen. Tillgängligheten är bättre, vårdkvaliteten är bättre, vården är mer differentierad och brukaranpassad. Dessutom följer man upp metodutvecklingen med högkvalificerad forskning.
Nu menar jag inte att Region Skånes styrande femklöver ensamma ska rosas för dessa förbättringar. Utvecklingen har drivits på av initiativ från behanlingsprogram och forskare, bättre administrativ ledning inom beroendevården i Malmö samt genom den opinionsbildning som gjorts av brukarorganisationer som Skånes Brukarförening och forskare som
Bengt Svensson och mig själv. Dessutom har
Sydsvenskan länge bevakat området på ett utmärkt sätt, vilket bidragit till att lyfta fram de problem som funnits och i viss mån fortfarande finns.
Men det är regionsledningen som fattat besluten och skjutit till de nödvändiga resurserna. Att uttala sig som Henrik Fritzon gör idag är mer än magstarkt. Det är verklighetsförfalskning.