fredag 15 mars 2013

Det är nog nu - Socialstyrelsen måste agera

Slutrepliken i min, Bengt Svenssons och Anders Åkessons debatt med Socialstyrelsen i Läkartidningen har nu avslutats. Jag publicerar den även här på bloggen:

Ulf Malmström och Linda Almqvist, Socialstyrelsen, skriver i sin replik i LT 8/2013 (sidan 421) att de "tar med sig" vår kritik in i en kommande översyn av de gällande föreskrifterna. Det är ett till intet förpliktigande svar. Som vi påpekade i vår artikel i samma nummer av LT pågår just nu ett tillsynsarbete i Skåne, utifrån en sträng och kontraproduktiv tillämpning av föreskrifterna.

Detta riskerar att drabba enskilda patienter hårt – personer som arbetar och försörjer sig själva, men som Socialstyrelsen nu vill tvinga till mottagningarna varje dag. Det riskerar även att drabba vårdgivarna, som får prioritera ner samtal och kurativa insatser till förmån för ännu fler kontroller. Det duger inte.

Malmström och Lindqvist påstår att de gällande föreskrifterna var väl förankrade då de trädde i kraft i mars 2010. Det är inte sant. I remissvaren fanns hård kritik mot flera ovetenskapliga och moraliserande inslag. När det gäller spärrtiden skrev exempelvis Kriminalvården att denna "endast har en repressiv innebörd som då den inte kan försvaras ur medicinsk synpunkt bör avskaffas".

Svenska Läkaresällskapet och flera behandlingsprogram instämde, däribland Ulleråkers metadonprogram, den enhet i landet som harlängst erfarenhet av denna typ av vård. Ulleråkersprogrammet påpekade också att hela uteslutningsparagrafen borde utgå, eftersom den "saknar stöd i forskningen och ger stort utrymme för godtycklig bedömning som inte hör hemma inom HSL".

Vår kritik har alltså framförts även tidigare, av väl insatta aktörer, men Socialstyrelsen har struntat i den. Vi vet inte vad denna nonchalans beror på – om det är moralism, narkotikapolitisk ängslan eller bara vanlig inkompetens. Men det får vara nog nu! Socialstyrelsen måste agera, och de måste göra det med patienternas bästa för ögonen.

Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Bengt Svensson, professor i socialt arbete, Malmö högskola
Anders Åkesson, Mp, regionalråd i Region Skåne med ansvar för psykiatrin

torsdag 7 mars 2013

Att tycka illa om "knarket" är inte tillräckligt

Ny debattartikel (replik) i Aftonbladet. Se även denna replik av andra författare.

I den internationella narkotikapolitiska debatten finns flera olika positioner. Edward Riedl, moderat riksdagsledamot, företräder en av extrempositionerna, den fundamentalistiska förbudspolitiken. Sådana personer tenderar att se alla andra positioner som drogliberala, vare sig de är det eller inte.

Riedls artikel om den ”norska drogliberalismen” (AB 6/3 2013) är ett illustrativt exempel. Riedl har missförstått det mesta. Han förmår inte skilja mellan legaliseringsivrare – den andra extrempositionen – och förespråkare för skadelindring, vilket är den idag dominerande positionen inom EU. Han tror att sprutbytesprogram, som funnits i västvärlden i decennier, leder till legalisering. Han inbillar sig att det finns en motsättning mellan en restriktiv narkotikapolitik och en vilja att minska narkotikans skadeverkningar genom effektiva, skadelindrande insatser.

Tyvärr är denna okunskap symptomatisk för många politiker, inte bara inom Moderaterna utan inom alla partier. Sådana politiker är intellektuellt lata. De tror att det räcker att moralisera, att man inte behöver veta något om narkotika, narkotikabekämpning och narkomanvård. De tror att narkotikapolitik är en tävling, där den som tycker mest illa om ”knarket” vinner.

När narkotikaproblemen ökade kraftigt i Sverige under 1990-talet skyllde förbudsivrarna denna utveckling på ”drogliberalerna” på kontinenten. Idag har det onda krupit än närmare. Nu är det bland annat norrmän, danskar och finländare som Riedl och hans kolleger varnar för. Sanningen är att Sverige blivit mer och mer isolerat. Istället för att framstå som det narkotikapolitiska föregångsland vi vill vara uppfattas vi ofta som verklighetsfrånvända fanatiker.

Lyckligtvis är inte alla politiker som Edvard Riedl. I Region Skåne har den moderatledda Alliansen, som även omfattar Miljöpartiet, aktivt verkat för en kraftig utbyggnad av underhållsbehandlingen och har stött etablerandet av nya sprutbytesprogram. Även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ställt sig bakom dessa utmärkta åtgärder.

Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Bengt Svensson, professor i socialt arbete, Malmö högskola
Björn Fries (S), fd nationell narkotikapolitisk samordnare
Marika B Hansen, kommunpolitiker (S) och socionom

tisdag 5 mars 2013

Vårdval för heroinmissbrukare i Skåne

Igår meddelade Region Skåne att man inför vårdval för opiatmissbrukare. I morse satte jag kaffet i vrångstrupen. Låt mig ta det i tur och ordning.

Igår meddelade alltså Region Skåne att vårdvalet framöver även ska omfatta heroinmissbrukare som behöver läkemedelsassisterad rehabilitering med metadon eller buprenorfin (Sydnytt, SR P4, Sydsvenskan). Med det beslutet blir man först i landet att låta vårdval även omfatta högspecialiserad beroendevård. Det är en spännande utveckling som har diskuterats ett tag. Bland annat har jag varit inbjuden att ge synpunkter på idéerna utifrån min forskning.

Hade detta beslut kommit för fem år sedan så hade jag jublat över det. Idag är jag mer försiktigt positiv. Skälet är att utvecklingen de senaste åren gått i helt rätt riktning. De tidigare så långa köerna i Malmö är ett minne blott, och även på andra håll i Skåne har tillgängligheten ökat kraftigt. Kvalitetsproblemen har minskat, utskrivningarna av personer som återfallet har minskat, nya vårdgivare som erbjuder god vård har tillkommit. Nya program som privata INM i Malmö och forskningsmottagningen Matris är mycket uppskattade av de patienter som går där. Matris, som tar emot en mycket tung grupp heroinister och rekryterar dem direkt från sprutbytet, är en av de absolut finaste verksamheter jag sett på området.

Många av de problem som vårdvalet är avsett att lösa är därför redan lösta eller på väg att lösas. Men jag är ändå försiktigt positiv - att ge denna grupp patienter mer makt över sin egen behandling är på sikt nödvändigt, och vårdval kan vara ett sätt att göra det. Med ett vårdval kan de patienter som vill ha behandling på INM, som har hög symptomtolerans, välja det. De som vill sätta press på sig själva kan välja nolltoleransprogrammet 1E i Lund. Kvinnor som vill ha en enkönad behandling kan välja Navet i Malmö, och så vidare (en del av dessa valmöjligheter finns förstås redan idag).

Om vårdvalet blir en succé, ett misslyckande eller något däremellan kommer att avgöras av hur reglerna för valet utformas. Med rätt ackrediteringsregler och krav på vårdgivarna och ett väl utformat ersättningssystem kan detta bli riktigt bra. Det är därför viktigt att Region Skåne tar hjälp av kunnig expertis på området i sitt arbete för att utforma vårdvalssystemet (jag menar inte mig själv, om nu någon trodde det!).

Det som gjorde att jag satte kaffet i vrångstrupen i morse var en kommentar i Sydsvenskan av Socialdemokraternas oppositionsråd i regionen, Henrik Fritzon. Ombedd av tidningen att kommentera vårdvalet säger Fritzon att det är "cyniskt" att lägga ut vården på privata entreprenörer och att man "inte kan blunda för att köerna är ovärdigt långa idag".


Henrik Fritzon, S.

Vilket kvalificerat skitsnack, Fritzon!

För det första så är det inte säkert att ett vårdval innebär omfattande privatiseringar - det finns flera goda offentliga verksamheter idag, varav Matris är den jag är mest imponerad av. Och även om det skulle bli privatiseringar, varför är det a priori ett problem? Själv skulle jag inte ha ett dugg emot att se fler program som INM i Skåne, och jag är övertygad om att brukarna - de heroinister som behöver hjälp - är överens med mig.

För det andra så är kösituationen i Skåne idag enormt mycket bättre än när Socialdemokraterna styrde i Region Skåne. Den tidigare S-styrda regionen misskötte vårdsystemet för opiatmissbrukare å det grövsta. Låt mig ge några exempel:

År 2006 fanns tre underhållsbehandlingsprogram i Malmö, mottagning 2, Process och Navet. Den enda som drevs och finansierades av region Skåne var mottagning 2. Där hade man officiellt kapacitet för 200 patienter, men förmådde bara ge vård åt ca 150. Köerna var flera år långa, och vissa statdsdelar valde därför att köpa medicinsk vård åt sina heroinister från Process, en privat vårdgivare. Kommunerna köpte alltså sjukvård, eftersom regionen inte förmådde leverera. Navet, en innovativ och bra försöksverksamhet som riktade sig till prostituerade kvinnliga heroinister, finansierades av Mobilisering mot narkotika.

År 2006 var köerna till underhållsbehandlingen i Lund fem år (!).

År 2006 fanns behandling på tre orter i Skåne: förutom Malmö och Lund fanns det även ett program i Helsingborg, som också hade långa köer. Sammanlagt uppgick kapaciteten i Region Skånes verksamheter till ca 400 patienter. Personer som inte fick hjälp flydde över sundet till Danmark, som "metadonflyktingar", antingen för att köpa illegalt metadon där eller för att försöka komma in i ett danskt program.

Idag finns behandling för opiatmissbrukare i Malmö (LARO-mottagningen, INM, Matris, Navet samt kommunfinansierade Befem), Lund (Metadonmottagningen, Avdelning 1E samt Interimsmottagningen), Helsingborg, Kristianstad, Trelleborg samt Ystad/Simrishamn (Carema). Runt 1000 patienter får vård idag, och köerna är generellt korta, med svenska mått mätt.

I Malmö kan en injicerande heroinmissbrukare få hjälp på 11 dagar, från första kontakt och utredning till första medicindosen. I Lund får de patienter som köar hjälp med medicin på Interimsmottagningen, en annan spännande forskningsverksamhet som drivs av regionen.

Alltså: Läget idag är på alla områden bättre än då Socialdemokraterna styrde i regionen. Tillgängligheten är bättre, vårdkvaliteten är bättre, vården är mer differentierad och brukaranpassad. Dessutom följer man upp metodutvecklingen med högkvalificerad forskning.

Nu menar jag inte att Region Skånes styrande femklöver ensamma ska rosas för dessa förbättringar. Utvecklingen har drivits på av initiativ från behanlingsprogram och forskare, bättre administrativ ledning inom beroendevården i Malmö samt genom den opinionsbildning som gjorts av brukarorganisationer som Skånes Brukarförening och forskare som Bengt Svensson och mig själv. Dessutom har Sydsvenskan länge bevakat området på ett utmärkt sätt, vilket bidragit till att lyfta fram de problem som funnits och i viss mån fortfarande finns.

Men det är regionsledningen som fattat besluten och skjutit till de nödvändiga resurserna. Att uttala sig som Henrik Fritzon gör idag är mer än magstarkt. Det är verklighetsförfalskning.