Lova nu att vara trevlig. Om bisarra "avtal" inom narkomanvården.

Min nya krönika i tidskriften Alkohol & Narkotika.



Bland Missbruksutredningens många förslag fanns ett som hittills gått ganska obemärkt förbi, nämligen att lagstifta om att personer med missbruk ska ha rätt till ett bra bemötande av sjukvården och socialtjänsten. Jag nämnde detta förslag för några vänner, som förvånat höjde på ögonbrynen. ”Ska en sådan lag verkligen vara nödvändig?”, undrade de. ”Bra bemötande, det har man väl rätt till från alla myndigheter?”

Jo, det kan man tycka. Men verkligheten ser annorlunda ut ibland. Det vet alla som har erfarenhet av eller insikt i svensk missbrukarvård.

Härom månaden stötte jag på ett besynnerligt exempel, i form av ett ”patientavtal” för metadonpatienter som används vid en av landets beroendemottagningar. Enligt avtalet ska patienten lova att avstå från alla beroendeframkallande droger, inklusive alkohol men exklusive nikotin. Patienten får inte göra något olagligt – langa, stjäla, hota, bära vapen osv. – eller laborera med sin medicinering. Han eller hon ska dessutom delta i samtalsbehandling, om personalen på beroendemottagningen tycker att det behövs.

En första reflektion. Är det inte en smula märkligt att sjukvården formulerar krav som innebär att patienterna inte får visa symptom på de problem de söker hjälp för? Om Ylva dricker några glas vin till helgen, ska hon skrivas ut då? Och om Daniel stjäl en bil eller Robert grips för brott mot knivlagen, ska då beroendemottagningen straffa dem genom att avbryta deras livsviktiga behandling? Här finns utrymme för både godtycklighet och orättvisor.

Men det finns fler krav i avtalet. Patienten ska också – bland mycket annat – samtycka till att hålla tider och komma till avtalade möten, ta hand om sig själv och prioritera sin hälsa samt uppföra sig på ett trevligt sätt mot all personal vid besök på mottagningen.

Det står faktiskt så i avtalet, ”uppföra sig trevligt”. Där sitter du alltså på ditt inskrivningssamtal, nervös, abstinent och utlämnad. Du måste lova att aldrig vara morgonsur eller oartig, för annars får du ingen medicin. Take it or leave it. Det är en klockren utpressningssituation.

Ett par reflektioner till. Den första är att avtal av den här typen måste vara olagliga. Det kan inte finnas någon rättslig grund att vägra en person sjukvård bara för att han eller hon inte vill skriva på ett bisarrt avtal. Den andra är att den där bemötandelagen nog är en rätt bra idé ändå.

Mediernas samvete dåliga nyheter för Fredrik Reinfeldt

Min nya krönika i Efter Arbetet.

All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet brukar det heta, men det är en myt. Socialdemokratins kris har med få avbrott dominerat den politiska journalistiken sedan valrörelsen 2010, och partiet har sjunkit som en sten i opinionsmätningarna. Faktum är att Socialdemokraterna gått stadigt nedåt ända sedan slutet av 2008, då det rödgröna samarbetet lanserades. Valet av Håkan Juholt innebar ett kort trendbrott, men förbyttes som vi alla vet i ett katastrofalt ras då hyresaffären briserade.

Att skylla medierna för raset är kontraproduktivt och meningslöst. Medierapporteringen orsakade inte S-krisen – däremot accentuerades och förstärktes den av rapporteringen. Som journalistikprofessorn Jesper Strömbäck påpekat är det mycket svårt att bryta en sådan negativ spiral som Socialdemokraterna fastnade i; den dominerande medieberättelsen får hela tiden näring genom nya händelser och opinionsmätningar som bekräftar den.

Det demokratiska problemet med detta har inte varit att Socialdemokraterna blivit tufft granskade av medierna. Granskning måste politiska partier tåla, även i de fall då den blir överdriven och osaklig. Nej, det allvarliga har varit att regeringen i princip sluppit att få sitt agerande granskat. Svenska medier är omvittnad dåliga på att hålla flera bollar i luften samtidigt, så när samtliga stora nyhetsredaktioner hårdbevakar på S-krisen hamnar regeringspolitiken i medieskugga.

Bland journalister har nu en tid förts en diskussion om att fokuseringen på Socialdemokraterna varit för stark och att regeringen sluppit för lindrigt undan. Detta har förmodligen varit tecken på en gryende kollektiv insikt om att journalistiken sviker sitt demokratiska uppdrag genom att ständigt fokusera på något annat än de politiker som faktiskt styr landet. Det dåliga samvetet är förstås goda nyheter för Stefan Löfven, som redan fått en smakstart i medierna.



För Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater är det däremot dåliga nyheter. De senaste veckorna har regeringen utsatts för en tuff granskning, bitvis mycket tuff. Utbildningsminister Jan Björklund häcklas för sin aversion mot läsplattor, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström anklagas för att vilseleda om sysselsättningen och i Ekots lördagsintervju avslöjas barn- och äldreminister Maria Larsson som gravt okunnig om, tja, det mesta. Statsministern själv trampar i klaveret med ett mindre välavvägt uttalande om pensionsåldern, blir sen både utskälld och missförstådd. Till och med mediernas främsta gunstling Anders Borg – oftare castad i rollen som expert än som den politiker han faktiskt är – nagelfars och kritiseras för felaktiga påståenden.

Denna granskning är välkommen som omväxling till de avslöjanden och spekulationer som vanligtvis dominerar den politiska journalistiken. Välkommen, inte för att den drabbar den borgerliga regeringen, utan för att den till skillnad från avslöjandejournalistiken handlar om verklig politik – politik som påverkar oss medborgare i vår vardag. Sådan sakpolitisk granskning har satts på undantag i en mediedemokrati där politik tenderar att reduceras till spel, skandaler och underhållning.