I rapporteringen kring SIFO-siffrorna har de flesta kommentatorer tagit fasta på att de rödgröna partierna får egen majoritet: 50,1 procent, att jämföra med allianspartiernas 43,0 procent (Sverigedemokraternas får 5,2 procent och övriga partier 1,7 procent).
Problemet är att det inte existerar något rödgrönt regeringsalternativ i dagsläget. Intresset för att samarbeta rödgrönt verkar just nu minst sagt slumrande, och det på goda grunder. Jonas Sjöstedt är förvisso knappast någon Lars Ohly, som det var lätt att häfta kommunistetiketten på, men det finns ändå gott om mittenväjare som hellre skulle rösta borgerligt än på en socialdemokrati som planerar att regera med Vänsterpartiet.
Men partier lär av sina misstag. Stefan Löfven kommer knappast att lockas i samma fälla som Mona Sahlin, då socialdemokraternas vänsterflygel tvingade henne att avlägsna sig från mitten.
Stefan Löfven har all anledning att vara nöjd.
Det mest intressanta med SIFO-mätningen tycks de flesta förståsigpåare ha missat. Det är nämligen inte att det (icke-existerande) rödgröna blocket når egen majoritet. Nej, det som får mig att fundera ordentligt är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans får 44 procent – en procentenhet mer än allianspartierna. Till detta bör vi dessutom lägga att Kristdemokraterna, med 3,5 procent i mätningen, löper stor risk att åka ur riksdagen.
Teoretiskt sett kan vi därmed hamna i en situation då S kan regera i minoritet, antingen tillsammans med Miljöpartiet eller genom ett budgetsamarbete med samma parti. För kom ihåg att budgetbesluten i riksdagen inte kräver någon majoritet – det krävs bara att det inte finns något samlat budgetalternativ som kan trumfa över regeringens budget.
Om KD åker ur så skulle M, FP och C till att börja med behöva enas om en gemensam budget. Dessutom måste även SD rösta för denna budget och inte för sitt eget alternativ. I den senaste SIFO:n samlar denna kombination – M, FP, C och SD – sammanlagt 44,7 procent, alltså bara 0,7 procentenheter mer än S+MP. En procentenhet till, så skulle S+MP-kombinationen fungera. I övrigt skulle man kunna regera med hoppande majoriteter – det vill säga att de partier som bildar majoritet växlar från fråga till fråga – något tidigare S-regeringar haft framgång med.
Vi bör självfallet inte dra för stora växlar på opinionsmätningar som görs med mer än två år kvar till valet. Socialdemokraternas frammarsch beror på ett slags omvänd Juholteffekt och på att medierna börjat hårdgranska regeringen, men också på höga förväntningar. Folk räknar helt enkelt med att Stefan Löfven ska leverera nya och slagkraftiga förslag. Om leveransen uteblir kommer det bli en rekyl, det kan vi vara rätt säkra på.
Det kan också hända mycket annat innan september 2014: nya politiska skandaler kan tillstöta, en fördjupad internationell ekonomisk kris kan gynna regeringen, konjunkturförändringar kan leda till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Men bara det faktum att det nu verkar finnas en realistisk möjlighet att klara sig utan Vänsterpartiet måste framstå som en våt dröm för en traditionellt sinnad socialdemokrat som Stefan Löfven.
Stefan Löfvens svar på frågan om vilka han ska regera med har hittills varit att den frågan bör ställas då valresultatet är klart – underförstått att han kan tänka sig andra alternativ än ett rödgrönt regeringssamarbete. Ju mer trovärdiga sådana alternativ framstår, desto mer kommer Socialdemokraterna stärkas i sin jakt på de gäckande mittenväljarna.
* Den senaste Novus-mätningen visar ett likartat resultat.
Inlägg
