Reinfeldts förnekelsestrategi

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Moderaternas strategi inför nästa val blir allt tydligare. I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ”enskilda fall”. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ”relativt fattigdomsbegrepp”. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ”om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket”. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet. Men nej: ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet” har vi i själva verket en låg arbetslöshet, förklarade statministern i en intervju med TT (14/5).

Bild: Fredrik Falk, lånad från sajten Miteroi.

Kan Moderaterna lyckas med denna förnekelsestrategi? Om kritiskt granskande journalistik fortfarande hade varit en prioriterad uppgift för svenska medier hade jag svarat nej. I dagens medieklimat, där tidningarna får allt svårare att ta betalt för kvalitetsjournalistik, blir jag mer osäker. Många stora dagstidningar har prioriterat ned den granskande journalistiken, för att istället låta ”retorikexperter” eller politiska kommentatorer av Lena Mellin-typ avgöra vilka politiker som är mest ”trovärdiga”.

En sak är jag övertygad om, och det är att de indignerade reaktioner som följde på Fredrik Reinfeldts senaste uttalande är fel sätt att möta strategin. Att påstå att det är ”rasistiskt” av statsministern att tala om etniska svenskar, vilket flera vänsterdebattörer gjorde, är dömt att misslyckas. Istället för en debatt om Reinfeldts taffliga försök att omdefiniera det han tidigare kallade massarbetslöshet fick vi en tröstlös dispyt om ett i grunden rätt oförargligt ordval. Högerdebattörer tackade naturligtvis och tog emot.

Bättre än upprördhet och orimliga anklagelser hade varit att lugnt påpeka att statsministern faktiskt bara försöker blanda bort korten. Det är lätt att visa att arbetslösheten har ungefär samma struktur idag som 2006 – unga och utrikesfödda var starkt överrepresenterade även då – och att den varit konstant eller ökat i alla grupper. Till och med bland ”etniska svenskar mitt i livet”.

Det allra bästa hade förstås varit om vänstern också hade kunnat presentera några nya och genomtänkta förslag för att bistå de drabbade, alltså de arbetslösa människor statsministern pekade ut, men själv inte hade något att erbjuda. För mediestrateger och spinndoktorer får ursäkta – det är först med en bra politik som man på allvar kan vinna väljarnas förtroende.

Björn Johnson

* När det gäller den nya sjukförsäkringen har jag i en lång rad inlägg på den här bloggen visat att den lider av en stor mängd systemfel, varav processen kring utförsäkringarna är det mest tydliga. Se till exempel detta inlägg. När det gäller barnfattigdomen så stämmer det inte att Rädda barnen använt ett relativt fattigdomsbegrepp. Den ansvariga forskaren, professor Tapio Salonen, förklarar här. Slutligen är det felaktigt att klyftorna inte skulle ha ökat, även om man nu skulle gå med på att räkna bort de med lägst och högst inkomster (varför man nu skulle göra det - det är ju de med lägst inkomster som drabbats allra hårdast av de ökade klyftorna). Marika Lindgren Åsbrink förklarar här.

Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.


Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:

Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.

Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:

Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.


Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.

Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.


Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

Regeringen Reinfeldts avgångar

Littorinaffären har åter aktualiserat de avgångar och affärer som kantade alliansregeringens första år vid makten. Från feministiskt håll har det ofta hetat att de kvinnliga ministrarna fick gå, medan de manliga skonades. Så enkelt är det dock knappast, det är stor skillnad på de försyndelser som de aktuella makthavarna hade begått. Låt mig rekapitulera:

I samband med regeringens tillträde avslöjades det tämligen omgående att tre moderata ministrar hade fuskat med sina TV-avgifter.

Handelsminister Maria Borelius avgiftsfusk var det minsta problemet. Hon hade dessutom under 1990-talet anlitat svart städhjälp i hemmet, och hennes och makens privata sommarhus på Jersey ägdes av skattetekniska skäl av ett företag. Det som gjorde att hon fick avgå var emellertid den bottenlöst usla krishanteringen: Borelius - själv med bakgrund som journalist! - skyllde i en intervju den svarta städhjälpen på att hon inte hade haft råd att betala skatten. När det omedelbart "avslöjades" att familjen under perioden 1990-1999 haft inkomster i storleksordningen 15 miljoner kr blev pinsamheten alltför stor. Borelius fick kasta in handduken efter bara 8 dagar som minister - ett svårslaget rekord. Tidningen Expressen fick senare motta Guldspaden för avslöjandet.


Maria Borelius, fd handels-
minister och innehavare av
svårslaget rekord.

Kulturminister Cecilia Stegö Chilò - även hon journalist - hade också anlitat svart städhjälp. Hennes största problem var dock att fusket med TV-avgiften hade varat i inte mindre än 16 år(!) och att det hade motiverats av ideologiska skäl - "statlig television var fel", tyckte kulturministern. Ett sådant exempel på civil olydnad hade förmodligen kunnat accepteras om det hade handlat om någon annan ministerportfölj, men inte kulturportföljen. Stegö Chilò erbjöd sig att betala tillbaka de upplupna avgifterna, men det var för sent - hon tvingades avgå efter två veckor på posten.


Cecilia Stegö Chilò - dyster
efter avgången.

Även migrationsminister Tobias Billström hade låtit bli att betala sin TV-avgift av ideologiska skäl. Till skillnad från Stegö Chilò gjorde dock Billström omedelbart en hel pudel, bad oförbehållsamt om ursäkt och betalade tillbaka pengarna för licensskolket. Trots detta var trycket på Billström hårt, men till sist klarade han sig kvar . Att detta skulle ha haft med någon könsfaktor att göra är dock knappast troligt - snarare berodde det på att mediernas blodtörst hade stillats av de båda föregående avgångarna, kombinerat med det faktum att Billströms krishantering var betydligt skickligare än hans båda ministerkollegers.


Migrationsminister Tobias Billström:
"Så här här nära var det att jag fick
avgå!"

Nästa minister att avgå var försvarsminister Mikael Odenberg (M). Här fanns det dock ingen egentlig "affär" bakom avgången, den berodde istället på oenighet om besparingarna inom försvaret. Odenberg, själv gammal militär, ansåg inte att han kunde genomföra de besparingar som aviserades i höstbudgeten, och valde som en konsekvens av detta att avgå. Genom detta blev han hjälte för många försvarsvänliga gammelmoderater som inte längre kände igen sitt parti i de nya moderaterna. Ett skolexempel på en ministeravgång motiverad av politisk oenighet, jämförbar exempelvis med den socialdemokratiska biståndsministern Ulla Lindströms avgång ur regeringen 1966, i protest mot att regeringen inte uppfyllt ett vallöfte om höjt u-landsbistånd. Mikael Odenberg skötte avgången relativt snyggt, och belönades med en generaldirektörspost i Svenska Kraftnät.


Mikael Odenberg - dagtingade inte med sitt samvete.

Statssekreteraren Ulrica Schenström var den sista tunga moderaten som fick gå innan Littorinaffären brakade loss i förra veckan. Schenström var en av statsminister Fredrik Reinfeldts mest betrodda och uppskattade medarbetare. Hennes avgång motiverades av att hon hade blivit fotograferad när hon pussades och drack vin med TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad. Till en början handlade den mesta kritiken om Pihlblads roll - är det verkligen lämpligt att en representant för den tredje statsmakten har så vänskapliga relationer med en regeringsföreträdare? Men när det framkom att Schenström haft jour i regeringskansliet under den aktuella kvällen - och att hon dessutom hade ljugit för statsministern om hur mycket hon druckit - var det kört. Min gissning är att hon sannolikt hade klarat sig om det inte varit för kalabaliken kring Lars Danielssons jour under tsunamikrisen.


Ulrika Schenström och Anders Pihlblad
- vänskapliga relationer mellan första och
tredje statsmakten.

Till dessa affärer och avgångar bör dessutom läggas historien om Sven-Otto Littorins bluffexamen. I juni 2007 avslöjade den lilla webbtidningen Friktion att Littorin i sitt CV hade åberopat en MBA-examen från Fairfax University, ett bluffuniversitet utan fast adress som säljer amerikanska universitetstitlar som inte godkänts av berörda myndigheter. Littorin kunde vid förfrågan varken erinra sig namnet på sin handledare eller var i USA universitetet hade legat - däremot kunde han visa den uppsats han skrivit för att godkännas på examen. Men han ville inte lämna ut den till Friktion.


Littorin intervjuas om sin bluffexamen.

Som akademiker blir jag rejält förtörnad över att en arbetsmarknadsminister ståtar med en falsk examen i sitt CV; det är fullt jämförbart med kulturminister Stegö Chilòs försyndelse, om inte värre. Hade en forskare anfört något liknande vid en tjänstetillsättning hade han eller hon omedelbart varit körd om det skulle ha avslöjats. Att Littorin ändå klarade sig berodde förmodligen på att det var en liten webbtidning som gjorde avslöjandet. Hade det varit någon av de stora drakarna hade Littorin inte klarat sig kvar, det är jag tämligen övertygad om. Expressen eller Aftonbladet hade aldrig släppt en sådan sak om det varit deras avslöjande. Men synden straffade sig ju ändå till slut för Littorin.

Det mest slående med den långa listan ovan är att samtliga avgångar - inklusive den senaste härvan kring Littorin - har drabbat moderater. Uppenbarligen hade den moderata hjärntrusten kring Fredrik Reinfeldt misslyckats grovt med de interna rekryteringsprocesserna samt med den förhandsgranskning som numera oundgänglingen måste ske innan en ny ministär utses.

Det allvarligaste med Littorins brådstörtade avgång är inte själva avgången i sig, eller ens det brott som Aftonbladet har anklagat Littorin för. Nej, det allvarligaste är att de ovan redovisade händelserna från alliansregeringens första år vid makten åter dras fram i ljuset.


Fredrik Reinfeldt - har han
begått ett allvarligt misstag?

Ur det perspektivet är det möjligen förståeligt att Reinfeldt valde att göra sig av med Littorin på ett så brutalt sätt. Jag tror dock att detta kommer att visa sig vara ännu ett misstag av Moderaterna; den skoningslösa "utrensningen" av partibrodern Littorin - arbetsmarknadsminister, tidigare partisekreterare och personlig vän till flera i den moderata toppen - ger en otäck smak i munnen. Vem vill rösta på en statsminister som framstår som en hjärtlös cyniker?

Men för "etik och moral"-partiet" Kristdemokraterna kan Littorinaffären visa sig vara den bästa nyheten på länge.