Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.


Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:

Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.

Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:

Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.


Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.

Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.


Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

Bloggtips

God morgon kära läsare,

Ni får ursäkta det dåliga uppdaterandet, men dels har jag rätt mycket att stå i just nu - sommaren är ju den tid då universitetslärare forskar - och dels var det rätt länge sen jag blev riktigt sur när jag öppnade en tidning senast (vilket oftast brukar vara skälet till mina inlägg). Det senare kan i och för sig hänga samman med att jag inte läst tidningar så noga på sistone, eftersom forskning, födelsedagar och fotboll kommit i vägen.

Nåja. Jag ville egentligen bara tipsa om tre trevliga bloggar som ni bara måste kolla in: Inslag. Remissinstansen och En man med ett skägg.

Inslag är min gamla vän och statsvetarkollega Peter Santesson-Wilsons blogg. Fast blogg är nästan lite missvisande som beteckning, det handlar om en snygg, väluppdaterad och intressant hemsida med "samhällsvetenskaplig förströelse", som programförklaringen lyder. PSW bjuder på annorlunda perspektiv och nya infallsvinklar på gamla fenomen. PSW har naturvetenskapliga och rationalistiska reflexer, vilket gör det hela extra läsvärt. Uppdateras ofta flera gånger om dagen.

Remissinstansen är en blogg som drivs av en annan gammal vän och statsvetarekollega, Gissur Erlingsson. Gissur är en nog den mest utpräglat klassiska statsvetare jag träffat - han sysslar med partiforskning, en av disciplinens absoluta kärnområden. Men tänk er nu för all del inte en trist Sören Holmbergtyp a la valvakorna - nä, Gissur gör partiforskningen relevant och viktig igen. Och kul. Och det hela blir bara bättre av att han blandar seriösa och halvseriösa inlägg med fotboll och schysst musik. Sidan uppdateras sporadiskt, men oftare än denna. Så här i fotbollstider bör man inte förvänta sig några djupare statsvetenskapliga analyser från Gissurs sida, gammal spelare och tränare i Lokomotiv Lund som han är.

En man med ett skägg är den svenska bloggosfärens just nu roligaste blogg, och drivs av Kalle Lind som tidigare gjorde Hej domstol! i P3. Jag gillade aldrig Hej domstol, jag är närmast allergisk mot P3-humor, men Linds blogg är helt andra grejor. Här kan man bland annat läsa fantastiska analyser av proggiga barnböcker (del 23 publicerades för några dagar sedan). Man får också fylliga sammanfattningar av helt sanslösa och bortglömda böcker, nu nyligen av Björn Afzelius urpatetiska "En gång i Havanna" och Henning Sjöströms sanslöst skrabrösa "Det glatta livet". Läs en man med ett skägg, och njut! Uppdateras ofta, men ändå alltför sällan.