Ohederlig Gardell?

Härom veckan publicerade frilansskribenten Håkan Lindgren en mycket intressant artikel i Göteborgs-Posten, där han gick igenom och kritiserade Mattias Gardells bok Islamofobi. Gardells bok har ju fått en hel del goda recensioner, och därför var det spännande att ta del av en välargumenterad kritik.


Mattias Gardell i något daterad version.

Jag uppfattar Lindgrens artikel först och främst som en kritik av Gardells metod - att han arbetar med dubbla måttstockar i sina analyser. Gardell har två ögon, skriver Lindgren, och det ena använder han när han skriver om islam, det ser bara individer. Det andra, som han använder när han skriver om väst, ser bara strukturer. Lindgren får utveckla själv:

Med det ena ögat ser [Gardell] ett antal separata uttalanden och fenomen som inte har något med varandra att göra, och som inte får användas för att karaktärisera muslimer som kollektiv. Om någon bär slöja kan det vara ett uttryck för ”hennes egen tolkning av islam”, påpekar han i sin senaste bok Islamofobi. För det här ögat är den atmosfär av krav och traditioner som omger människor osynlig, det finns inga säkra belägg för att den alls existerar. Med det andra ögat ser han bara osynliga förbindelser.

Ombedd att kommentera bråket på Lars Vilks föreläsning svarade han (UNT 14/5 2010): ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet”. Inte ens om jag blundar hårt med valfritt öga kan jag se någon likhet mellan studentkårens ovilja att ta emot judiska flyktingar 1939 och den iranska konstnären Sooreh Heras film, som retade upp publiken på Vilks föreläsning. Men för Gardell hänger allt ihop i en enda lång tradition av islamofobi – en rasistisk ideologi som uppstått helt utan samband med något som muslimer har sagt eller gjort.

Han växlar konsekvent mellan dessa två synsätt – det första, där alla generaliseringar är förbjudna, och det andra, där det är tillåtet att associera från medeltida fördomar om muslimer till amerikansk utrikespolitik, som om det ena var en väsentlig orsak till det andra.

Det här är en oerhört intressant kritik, tycker jag. Som konstruktionistiskt skolad samhällsvetare har jag ofta funderat över de problem som kan uppkomma när forskare "dekonstruerar" vissa fenomen samtidigt som de håller andra konstanta. Det är ofta ett nödvändigt grepp för att göra analyser hanterbara, men samtidigt förenat med en hel del risker.

Några stycken senare utvecklar Lindgren kritiken med några konkreta exempel:

I det ena fallet är kontext extremt viktigt: ”slöjan betyder inte samma sak för alla muslimska kvinnor eller i alla sammanhang”, skriver han i Islamofobi (alla citat i det följande har hämtats ur boken). Den som vill generalisera om vad slöjan ”är” gör sig skyldig till islamofobi. I det andra fallet är kontext inte viktigare än att han kan göra en glidning från 1500-talets Spanien till dagens Sverige. Föreställningen om fienden som gömmer sitt sanna ansikte bakom en lismande mask var ”drivande i den spanska inkvisitionens tortyrförhör med judar”, får vi veta. I nästa mening har detta ”kommit att bli en bärande tanke hos ledande ’terrorismforskare’” i Sverige.

Lindgrens artikel är sammanfattningsvis ett hårt men sakfokuserat angrepp på Gardell som forskare och författare. Exakt hur välunderbyggd kritiken är vet jag inte, eftersom jag inte haft tillfälle att läsa Islamofobi. Men man får en antydan genom Mattias Gardells svar, som publicerades i GP igår.

Jag blev rätt förvånad när jag läste det, måste jag erkänna. Gardell gör sig inte direkt något omak med att bemöta Lindgren i sak. Istället är hans artikel ett personangrepp, späckat med insinuationer kring detaljer som tagits ur sitt sammanhang eller som skruvats hårt för att passa in i Gardells tankeschema.

Gardell börjar svaret med att beskriva den diskriminering och de hot och våldshandlingar som många svenska muslimer utsätts för. Mycket upprörande, utan tvekan, men rimligen inte något som har med Lindgrens metodmässiga kritik att göra. Sen konkluderar han:

Dessa händelser är ett konkret, om än osedvanligt oanständigt, uttryck för den framväxande antimuslimska teori och praktik jag undersöker i min senaste studie, Islamofobi, vilket föranledde Håkan Lindgren att i en stort uppslagen artikel i GP (4/3) formulera ett rasande angrepp - inte mot dessa hatbrott eller mot den islamofobi de ger uttryck för, utan mot mig som person.

Gardell anser uppenbarligen att Lindgren borde ha skrivit en helt annan artikel, mer i linje med Gardells egen mission. Vem som är mest fallen åt personangrepp blir i alla fall snabbt glasklart: det är Gardell. Lindgrens kritik i sak bemöter han inte med ett ord.

Om Gardells svar är representativt också för hans forskargärning så blir jag inte direkt sugen på att läsa hans bok.