Mer om vänstern och psykoanalysen

I LO-tidningen formulerar kulturredaktören John Swedenmark en vänlig men skarp kritik mot min artikel i senaste numret av Arena. Eftersom Swedenmark själv hör till psykoanalysens tillskyndare är det kanske inte så förvånande - han hypade psykoanalystemat redan när Arena-numret utkom.


John Swedenmark.

I sin iver att försvara psykoanalysen missförstår dock Swedenmark kärnan i min kritik. Låt mig därför förtydliga:

För det första vänder jag mig mot den exkluderande ansatsen i Arenas artiklar. Samtliga de tre artiklar jag nämner i min debattartikel - Per-Anders Svärds, Carin Franzéns och i synnerhet Diana Mulinaris - är späckade av intern jargong. De utestänger därmed intresserade läsare som vill kunna förstå det de läser.

Jag tycker att det är oansvarigt av en tidskrift som Arena - som gör anspråk på (och ofta lyckas) att vara en tidskrift för aktuell samhällsdiskussion ur ett vänsterperspektiv - att publicera artiklar som för förståelsen kräver att man läst Ann McClintock och Judith Butler, alternativt tagit examen i genusvetenskap.

John Swedenmark har alltså rätt i att jag inte begripit. Jag brukar inbilla mig att mina fattningsförmågor ligger något över genomsnittet och att jag dessutom är en hyfsat beläst samhällsvetare. Jag läste de aktuella artiklarna ett antal gånger, och jag lovar, det var mängder jag inte förstod. När en samhällstidskrift publicerar så svåra populärvetenskapliga texter är det något som är fel, och det felet ligger inte hos läsaren. Det finns snarare hos författarna och i den redaktionella bearbetningen.

För det andra vänder jag mig mot de långtgående anspråken, och oförmågan att konkretisera och belägga. Man kan säkert tycka att psykoanalysen är nödvändig för vänstern. Diana Mulinari tycker uppenbarligen det, och tydligen John Swedenmark också. Men då får man fanimej försöka visa varför det är så. Några belägg finns inte i de aktuella artiklarna, inte överhuvudtaget. Anspråksfullheten märks för övrigt också i Devrim Mavis replik på min artikel, när hon skriver att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1900-talet". Efter ett sådant påstående väntar man sig åtminstone några belysande exempel. Vilken "avgörande roll" har psykoanalysen exempelvis spelat i när det gäller den kvinnliga rösträttens införande och i händelseutvecklingen kring Berlinmurens fall?

För det tredje är jag skeptisk mot psykoanalysen som teori. Swedenmark lyfter fram psykoanalysen som praktik, men nog tusan är den en teori också, eller snarare en mängd olika teorier. Och som sådana uppfyller de knappast de grundläggande krav man kan ställa på vetenskapliga teorier. Framför allt är de inte testbara mot empiri.

Jag var nyligen på ett föredrag i Malmö där Per-Anders Svärd talade om Jacques Lacans idéer om det splittrade subjektet. Svärd föreföll vara en rätt god pedagog, så jag tror att jag begrep ungefär vad Lacans teori gick ut på. Den tyder på att Lacan var en man med god fantasi, så långt kan jag sträcka mig. Men jag har ytterst svårt att se att teorin skulle gå att belägga, falsifiera, eller ens användas i någon form av meningsfull empirisk forskning. William Occam skulle för övrigt ha garvat häcken av sig åt de långsökta resonemangen.


Jacques Lacan? Nej, då föredrar jag Chaka Khan.

I kritiken av psykoanalysen begränsas jag av min bristande beläsenhet på området, det erkänner jag villigt. Jag har, som Swedenmark skriver, "läst vederläggningarna", men inte mycket annat. Fast jag undrar om Swedenmark själv läst vederläggningarna, exempelvis Alan Sokals och Jean Bricmonts Intellectual Impostures, som gör processen kort med Jacques Lacan och en rad andra storheter, eller Martha Nussbaums The Professor of Parody, som kritiserar Judith Butlers märkliga akademiska prosa. Om inte är det lästips, med vänlig hälsning.

Slutligen: jag kan mycket väl tänka mig att psykoanalytisk praktik kan fylla en positiv funktion för en och annan person, ja till och med att psykoanalys kan spela en roll i individers frigörelse och stimulera motstånd mot förtryck. Men psykoanalysen kan också fungera som ett verktyg för förtryck. På ett av de områden där jag har viss en expertis - missbruksområdet och narkomanvården - har detta varit alldeles uppenbart. Låt mig ta ett konkret exempel.

I början av 1970-talet förespråkade många inom vänstern psykoanalytiskt och andra psykodynamiskt inspirerade terapier som behandlingsmetod för tunga opiatnarkomaner. Samtidigt avfärdade man metadonbehandling, den enda metod som i forskning hade kunnat påvisa positiva behandlingsresultat för dessa personer.

Förespråkarna av dessa terapier ansåg att metadonet var en samhällsfarlig metod som kunde leda till att missbruket ökade. Och även om behandlingen fungerade så var det bara ”symptombehandling” – eftersom narkotikamissbruket ansågs vara en följd av det kapitalistiska samhället och dess utstötningsmekanismer riskerade behandlingen att ”medikalisera” missbruket och flytta fokus från den radikala samhällsomvandling som var nödvändig. Här använde man alltså explicit politiska befrielseargument för att förespråka psykoanalys framför andra behandlingsmetoder.

Konflikten tilltog under hela 1970-talet och ledde bland annat till ett intagningsstopp i metadonprogrammet 1979–84, under vilket hälften av de ca 100 människorna i kön till behandlingen avled. Genom åren har hundratals och åter hundratals narkomaner gått en onödig och förödmjukande död till mötes till följd av att effektiva metoder hållits tillbaka till förmån för psykoanalys, miljöterapi och andra modenycker.

Den som vill läsa om konflikten kring metadonet och den roll psykoanalytiska/psykodynamiska metoder spelade rekommenderas att läsa min bok Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Där får man också en del av förklaringen till min skepsis mot psykoanalys.

Uppdatering: Jag har gjort några förtydliganden i texten ovan. Före 1970-talet behandlades narkomaner med individualterapeutisk psykoanalys - läkaren och psykoanalytikern Marie Nyswander, en av grundarna till metadonbehandlingen, skrev exempelvis en avhandling runt 1960 om hur hon försökte bota heroinister med psykoanalys, och misslyckades i varje enskilt fall. Men i början av 1970-talet hade man insett att psykoanalys inte fungerade. Det som var på modet då var främst psykodynamisk miljöterapi (terapeutiska samhällen), en gruppbaserad behandlingsmetod som byggde vidare på psykoanalytiska resonemang. Tack till Bengt Svensson som påpekade att det behövde förtydligas.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Nya numret av Arena har utkommit, och med det mina kritiska reflektioner kring förra numrets temaartiklar om psykoanalys. Jag blev inbjuden av Arenaredaktören Devrim Mavi att skriva artikeln, efter att jag i en kortare diskussion på hennes Facebookvägg varit kritisk till de aktuella artiklarna. Devrim Mavi svarar i tidskriften. Diana Mulinari - som är huvudföremålet för min kritik - svarar dock inte förrän i nästa nummer. Här nedan följer min artikel - en kommentar till Devrim Mavis svar återfinns på slutet.


Arena nr 1 2011: Tema psykoanalys.

”Detta är en text skriven i affekt” – som Arena-supporter blir jag bedrövad och beklämd av förra numrets temaartiklar om psykoanalys. ”Flum” är ett uttjatat skällsord i den politiska debatten, men sällan har det varit mer träffande än för att beskriva dessa artiklar. Litteraturforskaren Carin Franzén jämför ogenerat alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med 1930-talets fascism. Statsvetaren Per-Anders Svärd gör långsökta kopplingar mellan individer som ”kastrerade subjekt” och politiska massrörelser grundade på nationell identifikation.

Genusvetaren [av någon outgrundlig anledning har detta ord bytts mot professor i den tryckta tidskriften] Diana Mulinaris text är den som gör mig mest konfunderad. Jag läser och läser igen, fyra gånger tröskar jag mig igenom texten. Som forskare är jag van vid svåra texter, men det här är obegripligt. Så mycket förstår jag att Mulinari är arg: arg på nyliberalismen, arg på läkemedelsindustrin och arg på den vänster som inte vill se psykoanalysens storhet.

Mulinari skriver att psykoanalysen är ”nödvändig” för vänstern (eller snarare för det ”antirasistiska/feministiska/queer-/vänsterprojektet”, som hon envisas med att referera till). Några argument för varför vänstern nödvändigtvis ska bekänna sig till en viss (pseudo)vetenskaplig teori om själen och det undermedvetna presenteras dock inte. Det finns inte ens några beskrivningar av vad Mulinari menar med psykoanalys.

Det finns mängder av detaljer jag reagerar på. Varför sätter Mulinari ”autistiska barn” inom citattecken? Menar hon att autism inte finns? Vad är ”kollektiv mental hälsa”? Den slentrianmässiga kritiken mot det medicinska perspektivet för tankarna till scientologikyrkans kampanjer mot psykiatrin.

Det som stör mig allra mest är Diana Mulinaris sätt att exkludera de läsare som inte hör till de redan frälsta. Låt mig ta ett konkret exempel. Mulinari skriver att psykoanalysen är grundläggande i hennes förståelse av rasismen. Men stycket där detta utvecklas (sid. 34, första stycket i andra spalten) är så kryptiskt och jargongspäckat att det är omöjligt för mig att avkoda. Vad är ”kolonial amnesi”? Vad innebär ”den sammansatta relationen av åtrå och objekt som reglerar konstituering av rasistiska emotioner”? Och ska den ”radikala kunskap om vilken roll kön och sexualitet spelade och spelar för det koloniala projektet och för konstituering av rasistiska ideologer och praktiker” verkligen anses vara så allmän att den inte behöver utvecklas och förklaras?

Mot slutet av artikeln finns en passage som blir ofrivilligt komisk. Det är när Mulinari kritiserar postmodernister för att förvandla psykoanalysen till ”en akademisk abstraktion där det grundläggande engagemanget för liv och rättvisa försvinner i myriader av ord som betyder mycket lite, men som fungerar som koder för en klubb för inbördes beundran.” Faktum är att det är precis så jag uppfattar hennes egen text.

Mitt syfte är inte bara att raljera. Jag tror att högtravande, namedroppande och dunkla texter som de om psykoanalys är det sista en krisande vänster behöver. Jag blir därför allvarligt oroad när de publiceras i Arena, en tidskrift som aspirerar på att vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Det leder inte till någon idéutveckling och underlättar inte vänsterns politiska mobilisering.

Björn Johnson

Devrim Mavis svar i tidskriften gör mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag erkänna. Hon skriver först att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1990-talet", ett påstående hon dock inte gör några försök att leda i bevis.

Därefter namedroppar hon ett antal kända akademiker med mer eller mindre tydlig koppling till psykoanalys, och avslutar med att hävda att Arenas temanummer "visar på just den relevans psykoanalys har för förståelsen, inte bara av begrepp som förtryck, klass, kön, sexualitet, rasism och så vidare, utan även för vad politik är, och varför vi engagerar oss politiskt."

Men se där är jag oenig. Det är nämligen skillnad på att påstå och att visa. I texterna påstods det att psykoanalysen var viktig (jag rentav nödvändig) för allt det där uppräknade. Något visande såg jag däremot inte till.

Intellektuella bedragare

1996 lyckades den amerikanske fysikern Alan Sokal få en påhittad och helt nonsensartad artikel publicerad i Social Text, en tidskrift för postmoderna kulturstudier. Efter att tidskriften utkommit avslöjade Sokal själv bluffen, som bland annat syftade till att kritisera vad Sokal uppfattade som en alltför långtgående kunskapsteoretisk relativism inom delar av humaniora och samhällsvetenskap. Sokal ville också parodiera vissa postmoderna akademikers missbruk av naturvetenskaplig terminologi. Det hela blev snart känt som Sokalaffären.

Något år senare utgav Sokal tillsammans med den belgiske fysikern och vetenskapsteoretikern Jean Bricmont boken Fashionable Nonsense, med undertiteln Postmodern Intellectuals Abuse of Science, där de båda författarna begick lustmord på ett stort antal postmoderna storheter. Boken är rolig och deprimerande i lika grad, när den tar heder och ära av pseudointellektuella, högtravande flumputtar som Jacques Lacan, Julia Kristeva och Gilles Deleuze. Boken finns även publicerad under titeln Intellectual Impostures (Intellektuella bedragare), vilket är lika träffande som originaltiteln.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Arenas tema om psykoanalys, där ett antal svenska postmoderna akademiker publicerar fullkomligt obegripliga texter fulla av namedropping och begreppsonani (tyvärr inte på nätet). Den mest kända av författarna är Diana Mulinari, professor i genusvetenskap i Lund.

Jag har blivit ombedd av Arena att skriva en kort debattartikel där jag utvecklar min kritik, så jag ska inte föregripa denna här. Kort sammanfattat går kritiken ut på att de aktuella texterna, och i synnerhet Mulinaris text, är helt obegripliga även för en hyfsat beläst disputerad samhällsvetare som jag själv. De riktar sig till en liten skara av närmast sörjande och är knappast något ett samhällsmagasin med självaktning bör befatta sig med.

Att Diana Mulinaris problem inte stannar vid obegriplighet blir jag varse när jag läser Efter Arbetet, den utmärkta Malmöbaserade veckotidning där jag själv brukar medverka som krönikör varje månad. I senaste numret finns ett samtal mellan tre generationer feminister, där Mulinari får representera den mellersta.

Det känns som en rätt misslyckad publicering av Efter Arbetet, men samtidigt belysande för några av vänsterfeminismens problem: sekterism och frasradikalism. Tyvärr finns inte samtalet på nätet, men jag tar mig friheten att citera några passager. Det hela börjar med att den yngsta feministen, Matilda Svärdén, öppnar diskussionen:

Även överklasskvinnorna är välkomna i demonstrationståget. Oavsett om man är en arbetarkvinna eller medelklass så är man fortfarande förtryckt. Vi måste hitta allianser mellan kvinnor.

Detta citat är rätt intressant, för uppenbarligen utgår Svärdén från att alla kvinnor per automatik är förtryckta, bara för att de är just kvinnor. Men hon blir omedelbart satt på plats av genusprofessorn, som resolut sätter ner foten:

Det håller jag verkligen inte med. Jag är öppen för all typ av samverkan men det måste vara inom ramen för ett socialistiskt feministiskt samarbete. Jag marscherar inte för att borgerliga kvinnor ska ha pigor. De vill montera ner välfärden, det oroar mig.

Läs det citatet en gång till. Mulinari "är öppen för all typ av samverkan men det måste vara inom ramen för ett socialistiskt feministiskt samarbete". Det var precis den typen av synsätt som gjorde Fi:s första tid i offentligheten till ett offentligt gräl.

Mulinari fortsätter lite senare med att undervisa Svärdén och den tredje kvinnan, 82-åriga fd Grupp 8-aktivisten Mary Andersson, om feminismens historia:

Historiskt har kvinnor varit socialdemokratiskt eller socialistiskt inspirerade, det ska understrykas. Rätten till abort är en grundläggande rättighet som vi fick 1971, det är inte så länge sedan. Kvinnorörelsen har också kämpat för erkännande av ensamstående mammor och homosexuella föräldrar.

Wow, vilken selektiv historieskrivning! Men det är klart, om man startar feminismens historia med 68-rörelsens feminism så har självklart vänstern dominerat. Mindre enögda bedömare spårar dock feminismen till 1700-talet, till författare som Mary Wollstonecraft. Sen kom den första vågens feminism från 1800-talets liberalism, till exempel John Stuart Mill, och suffragetterna som krävde rösträtt för kvinnor. Jag är ingalunda någon expert på feminismens historia, men att Mulinaris beskrivning är felaktig är inte svårt att se.

Mulinaris tendens till historierevisionism blir tydlig även senare i samtalet. Kvinnorna kommer in på feministernas pacifism, varvid Matilda Svärdén deklarerar att hon inte vill skicka trupper till Afghanistan eftersom hon "håller helt med om kopplingen mellan manlig makt och våld". Diana Mulinari blir nöjd över detta, men vill koppla diskussionen till kolonialismen.

Jag vill tillägga att vi inte ska glömma att Europa har ett kolonialt förflutet. Hela idén med att vita män ska befria ickevita kvinnor från ickevita män, det har varit grunden för det koloniala projektet.

Grunden alltså, singularis. Jag lämnar detta befängda påstående okommenterat.

Uppdate: Niklas Hellgren skriver mycket intressant om psykoanalystexterna i Arena på sin blogg. Texten rekommenderas!