Mer om vänstern och psykoanalysen

I LO-tidningen formulerar kulturredaktören John Swedenmark en vänlig men skarp kritik mot min artikel i senaste numret av Arena. Eftersom Swedenmark själv hör till psykoanalysens tillskyndare är det kanske inte så förvånande - han hypade psykoanalystemat redan när Arena-numret utkom.


John Swedenmark.

I sin iver att försvara psykoanalysen missförstår dock Swedenmark kärnan i min kritik. Låt mig därför förtydliga:

För det första vänder jag mig mot den exkluderande ansatsen i Arenas artiklar. Samtliga de tre artiklar jag nämner i min debattartikel - Per-Anders Svärds, Carin Franzéns och i synnerhet Diana Mulinaris - är späckade av intern jargong. De utestänger därmed intresserade läsare som vill kunna förstå det de läser.

Jag tycker att det är oansvarigt av en tidskrift som Arena - som gör anspråk på (och ofta lyckas) att vara en tidskrift för aktuell samhällsdiskussion ur ett vänsterperspektiv - att publicera artiklar som för förståelsen kräver att man läst Ann McClintock och Judith Butler, alternativt tagit examen i genusvetenskap.

John Swedenmark har alltså rätt i att jag inte begripit. Jag brukar inbilla mig att mina fattningsförmågor ligger något över genomsnittet och att jag dessutom är en hyfsat beläst samhällsvetare. Jag läste de aktuella artiklarna ett antal gånger, och jag lovar, det var mängder jag inte förstod. När en samhällstidskrift publicerar så svåra populärvetenskapliga texter är det något som är fel, och det felet ligger inte hos läsaren. Det finns snarare hos författarna och i den redaktionella bearbetningen.

För det andra vänder jag mig mot de långtgående anspråken, och oförmågan att konkretisera och belägga. Man kan säkert tycka att psykoanalysen är nödvändig för vänstern. Diana Mulinari tycker uppenbarligen det, och tydligen John Swedenmark också. Men då får man fanimej försöka visa varför det är så. Några belägg finns inte i de aktuella artiklarna, inte överhuvudtaget. Anspråksfullheten märks för övrigt också i Devrim Mavis replik på min artikel, när hon skriver att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1900-talet". Efter ett sådant påstående väntar man sig åtminstone några belysande exempel. Vilken "avgörande roll" har psykoanalysen exempelvis spelat i när det gäller den kvinnliga rösträttens införande och i händelseutvecklingen kring Berlinmurens fall?

För det tredje är jag skeptisk mot psykoanalysen som teori. Swedenmark lyfter fram psykoanalysen som praktik, men nog tusan är den en teori också, eller snarare en mängd olika teorier. Och som sådana uppfyller de knappast de grundläggande krav man kan ställa på vetenskapliga teorier. Framför allt är de inte testbara mot empiri.

Jag var nyligen på ett föredrag i Malmö där Per-Anders Svärd talade om Jacques Lacans idéer om det splittrade subjektet. Svärd föreföll vara en rätt god pedagog, så jag tror att jag begrep ungefär vad Lacans teori gick ut på. Den tyder på att Lacan var en man med god fantasi, så långt kan jag sträcka mig. Men jag har ytterst svårt att se att teorin skulle gå att belägga, falsifiera, eller ens användas i någon form av meningsfull empirisk forskning. William Occam skulle för övrigt ha garvat häcken av sig åt de långsökta resonemangen.


Jacques Lacan? Nej, då föredrar jag Chaka Khan.

I kritiken av psykoanalysen begränsas jag av min bristande beläsenhet på området, det erkänner jag villigt. Jag har, som Swedenmark skriver, "läst vederläggningarna", men inte mycket annat. Fast jag undrar om Swedenmark själv läst vederläggningarna, exempelvis Alan Sokals och Jean Bricmonts Intellectual Impostures, som gör processen kort med Jacques Lacan och en rad andra storheter, eller Martha Nussbaums The Professor of Parody, som kritiserar Judith Butlers märkliga akademiska prosa. Om inte är det lästips, med vänlig hälsning.

Slutligen: jag kan mycket väl tänka mig att psykoanalytisk praktik kan fylla en positiv funktion för en och annan person, ja till och med att psykoanalys kan spela en roll i individers frigörelse och stimulera motstånd mot förtryck. Men psykoanalysen kan också fungera som ett verktyg för förtryck. På ett av de områden där jag har viss en expertis - missbruksområdet och narkomanvården - har detta varit alldeles uppenbart. Låt mig ta ett konkret exempel.

I början av 1970-talet förespråkade många inom vänstern psykoanalytiskt och andra psykodynamiskt inspirerade terapier som behandlingsmetod för tunga opiatnarkomaner. Samtidigt avfärdade man metadonbehandling, den enda metod som i forskning hade kunnat påvisa positiva behandlingsresultat för dessa personer.

Förespråkarna av dessa terapier ansåg att metadonet var en samhällsfarlig metod som kunde leda till att missbruket ökade. Och även om behandlingen fungerade så var det bara ”symptombehandling” – eftersom narkotikamissbruket ansågs vara en följd av det kapitalistiska samhället och dess utstötningsmekanismer riskerade behandlingen att ”medikalisera” missbruket och flytta fokus från den radikala samhällsomvandling som var nödvändig. Här använde man alltså explicit politiska befrielseargument för att förespråka psykoanalys framför andra behandlingsmetoder.

Konflikten tilltog under hela 1970-talet och ledde bland annat till ett intagningsstopp i metadonprogrammet 1979–84, under vilket hälften av de ca 100 människorna i kön till behandlingen avled. Genom åren har hundratals och åter hundratals narkomaner gått en onödig och förödmjukande död till mötes till följd av att effektiva metoder hållits tillbaka till förmån för psykoanalys, miljöterapi och andra modenycker.

Den som vill läsa om konflikten kring metadonet och den roll psykoanalytiska/psykodynamiska metoder spelade rekommenderas att läsa min bok Metadon på liv och död (Studentlitteratur 2005). Där får man också en del av förklaringen till min skepsis mot psykoanalys.

Uppdatering: Jag har gjort några förtydliganden i texten ovan. Före 1970-talet behandlades narkomaner med individualterapeutisk psykoanalys - läkaren och psykoanalytikern Marie Nyswander, en av grundarna till metadonbehandlingen, skrev exempelvis en avhandling runt 1960 om hur hon försökte bota heroinister med psykoanalys, och misslyckades i varje enskilt fall. Men i början av 1970-talet hade man insett att psykoanalys inte fungerade. Det som var på modet då var främst psykodynamisk miljöterapi (terapeutiska samhällen), en gruppbaserad behandlingsmetod som byggde vidare på psykoanalytiska resonemang. Tack till Bengt Svensson som påpekade att det behövde förtydligas.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Nya numret av Arena har utkommit, och med det mina kritiska reflektioner kring förra numrets temaartiklar om psykoanalys. Jag blev inbjuden av Arenaredaktören Devrim Mavi att skriva artikeln, efter att jag i en kortare diskussion på hennes Facebookvägg varit kritisk till de aktuella artiklarna. Devrim Mavi svarar i tidskriften. Diana Mulinari - som är huvudföremålet för min kritik - svarar dock inte förrän i nästa nummer. Här nedan följer min artikel - en kommentar till Devrim Mavis svar återfinns på slutet.


Arena nr 1 2011: Tema psykoanalys.

”Detta är en text skriven i affekt” – som Arena-supporter blir jag bedrövad och beklämd av förra numrets temaartiklar om psykoanalys. ”Flum” är ett uttjatat skällsord i den politiska debatten, men sällan har det varit mer träffande än för att beskriva dessa artiklar. Litteraturforskaren Carin Franzén jämför ogenerat alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med 1930-talets fascism. Statsvetaren Per-Anders Svärd gör långsökta kopplingar mellan individer som ”kastrerade subjekt” och politiska massrörelser grundade på nationell identifikation.

Genusvetaren [av någon outgrundlig anledning har detta ord bytts mot professor i den tryckta tidskriften] Diana Mulinaris text är den som gör mig mest konfunderad. Jag läser och läser igen, fyra gånger tröskar jag mig igenom texten. Som forskare är jag van vid svåra texter, men det här är obegripligt. Så mycket förstår jag att Mulinari är arg: arg på nyliberalismen, arg på läkemedelsindustrin och arg på den vänster som inte vill se psykoanalysens storhet.

Mulinari skriver att psykoanalysen är ”nödvändig” för vänstern (eller snarare för det ”antirasistiska/feministiska/queer-/vänsterprojektet”, som hon envisas med att referera till). Några argument för varför vänstern nödvändigtvis ska bekänna sig till en viss (pseudo)vetenskaplig teori om själen och det undermedvetna presenteras dock inte. Det finns inte ens några beskrivningar av vad Mulinari menar med psykoanalys.

Det finns mängder av detaljer jag reagerar på. Varför sätter Mulinari ”autistiska barn” inom citattecken? Menar hon att autism inte finns? Vad är ”kollektiv mental hälsa”? Den slentrianmässiga kritiken mot det medicinska perspektivet för tankarna till scientologikyrkans kampanjer mot psykiatrin.

Det som stör mig allra mest är Diana Mulinaris sätt att exkludera de läsare som inte hör till de redan frälsta. Låt mig ta ett konkret exempel. Mulinari skriver att psykoanalysen är grundläggande i hennes förståelse av rasismen. Men stycket där detta utvecklas (sid. 34, första stycket i andra spalten) är så kryptiskt och jargongspäckat att det är omöjligt för mig att avkoda. Vad är ”kolonial amnesi”? Vad innebär ”den sammansatta relationen av åtrå och objekt som reglerar konstituering av rasistiska emotioner”? Och ska den ”radikala kunskap om vilken roll kön och sexualitet spelade och spelar för det koloniala projektet och för konstituering av rasistiska ideologer och praktiker” verkligen anses vara så allmän att den inte behöver utvecklas och förklaras?

Mot slutet av artikeln finns en passage som blir ofrivilligt komisk. Det är när Mulinari kritiserar postmodernister för att förvandla psykoanalysen till ”en akademisk abstraktion där det grundläggande engagemanget för liv och rättvisa försvinner i myriader av ord som betyder mycket lite, men som fungerar som koder för en klubb för inbördes beundran.” Faktum är att det är precis så jag uppfattar hennes egen text.

Mitt syfte är inte bara att raljera. Jag tror att högtravande, namedroppande och dunkla texter som de om psykoanalys är det sista en krisande vänster behöver. Jag blir därför allvarligt oroad när de publiceras i Arena, en tidskrift som aspirerar på att vara Sveriges ledande samhällsmagasin. Det leder inte till någon idéutveckling och underlättar inte vänsterns politiska mobilisering.

Björn Johnson

Devrim Mavis svar i tidskriften gör mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag erkänna. Hon skriver först att psykoanalysen "varit en avgörande del i alla politiska befrielseprojekt under 1990-talet", ett påstående hon dock inte gör några försök att leda i bevis.

Därefter namedroppar hon ett antal kända akademiker med mer eller mindre tydlig koppling till psykoanalys, och avslutar med att hävda att Arenas temanummer "visar på just den relevans psykoanalys har för förståelsen, inte bara av begrepp som förtryck, klass, kön, sexualitet, rasism och så vidare, utan även för vad politik är, och varför vi engagerar oss politiskt."

Men se där är jag oenig. Det är nämligen skillnad på att påstå och att visa. I texterna påstods det att psykoanalysen var viktig (jag rentav nödvändig) för allt det där uppräknade. Något visande såg jag däremot inte till.

Sanningen bakom de sjukskrivna

Jag har en ny artikel om sjukfrånvaron i nya numret av tidskriften Arena:

Det har talats mycket om Socialdemokraternas behov av att tänka nytt och självkritiskt efter valförlusten 2006. Inte minst inom sjukförsäkringsområdet. Tyvärr verkar många inom partiet anse att Socialförsäkringsutredningen, ledd av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg, är en bra utgångspunkt för självkritiken. Det är den inte. Tvärtom är det arvet efter Anna Hedborg och hennes politik som partiet måste göra upp med. Det duger inte att skyffla problemen mellan olika myndigheter och försäkringssystem - politiken måste syfta till att söka goda och hållbara lösningar för individerna.

Kring millennieskiftet ökade den svenska sjukfrånvaron dramatiskt. På några få år, från hösten 1997 till våren 2003, fördubblades antalet sjukdagar. Men tvärtemot vad de flesta förutsatte handlade det aldrig om någon sjukskrivningsepidemi. Nästan hela ökningen berodde på att de långa sjukskrivningarna blev ännu längre- inte på att sjukskrivningarna blev fler. Orsakerna till den höga sjukfrånvaron har stått i centrum för en rad utredningar under 2000-talet. Förre landshövdingen Jan Rydh, som genomförde två mastodontutredningar mellan 1999 och 2002, lyfte fram försämrad psykosocial arbetsmiljö och förändringar som ledde till att utrymmet i arbetslivet för människor med sviktande arbetsförmåga minskade.

Anna Hedborgs utredning, som gjordes 2005 till 2006, gav ett annat svar: det var försäkringssystemet som inte fungerade som det skulle. Sjukförsäkringen var "för mjuk", vilket gjorde att attitydförändringar i befolkningen och släpphänthet inom sjukvården slog igenom. Hedborg menade att sjuk-försäkringen överutnyttjades: "Rätt till ersättning har i längden bara den som är arbetsoförmögen i relation till varje i Sverige normalt förekommande arbete. Det är ingen yrkes- eller bostadsortsförsäkring", slog hon fast.

Läs resten av artikel här.