Beatrice Ask är såsig i huvudet

Den europeiska narkotikastatistiken ger en intressant bild av det svenska narkotikaproblemet och -politiken. Några grundläggande fakta:

* Sverige har lägst andel ungdomar som testar illegal narkotika av alla europeiska länder, om vi utgår från den återkommande undersökningen i klass 9.

* Bland lite äldre ungdomar (gymnasiets klass 2) ökar andelen som testat ganska rejält, andelen som anger att de prövar cannabis ligger kring 15 procent, vilket fortfarande är lågt i förhållande till EU-genomsnittet.

* När det gäller andelen narkotikamissbrukare - definierat som personer med ett problematiskt bruk av illegal narkotika - ligger Sverige kring EU-genomsnittet.

* Den svenska narkotikadödligheten är nästan dubbelt så hög som EU-genomsnittet.

Det är svårt att avgöra hur stor betydelse den svenska narkotikapolitiken haft för dessa förhållanden, men klart är att det är mycket svårt att hävda att den svenska politiken skulle minska de mest negativa konsekvenserna av narkotikan (tungt missbruk och dödsfall).

I Ekots lördagsintervju med justitieminister Beatrice Ask (M) ägnade Tomas Ramberg stort utrymme åt att diskutera denna statistik.



Resultatet var förödande för Beatrice Ask. Först lyckades hon hävda att den svenska politiken hindrar människor från att dras in i missbruk - att döma av statistiken oven är det precis tvärtom, alltså att en betydligt högre andel av de svenskar som testar narkotika blir missbrukare, jämfört med andra EU-länder.

Beatrice Ask hävdade dessutom att det var viktigare att narkotikapolitiken förhindrade att människor "blev såsiga i huvudet" av cannabisbruk än att de dog av narkotikan. Underförstått: lite svinn får man räkna med för det goda syftet att förhindra "såsighet" - men när Ramberg frågade vilka belägg hade för att svenskarna var mindre såsiga än människor i mer "drogliberala" länder blev hon honom svaret skyldig.

Avsnittet om narkotikapolitiken börjar 14 minuter in i programmet och innehöll fler tragikomiska godbitar för den som är insatt i dessa frågor. Själv blir jag bedrövad och beklämd över att justitieministern är så ignorant, intellektuellt ohederlig och självgod när det gäller de här frågorna.

Men jag blir inte förvånad. Moderaterna har gång efter annan bevisat att de är narkotikapolitiska råpopulister. Forskning, statistik och humanism är irrelevanta storheter för Beatrice Ask och hennes partikamrater. Och narkomanerna, dem struntar hon högaktningasfullt i. De är kanonmat i det stora symbolpolitiska kriget mot knarket. Undrar vem det är som är såsig i huvudet?

Stramare koppel för besvärliga Brå

Min nya krönika i Efter Arbetet (10/12) publiceras även här på bloggen.

Nyligen meddelade justitieminister Beatrice Ask att Statskontoret ska granska kvaliteten på den kriminalstatistik som Brottsförebyggande rådet, Brå, tar fram. ”För att verkligen nå framgång i ambitionen att öka rättsväsendets effektivitet, förbättra dess resultat och därigenom öka människors trygghet krävs också en korrekt bild av verkligheten”, skrev Ask på DN Debatt (22/11).

Beskedet välkomnades av Brå:s generaldirektör Jan Andersson, men det finns skäl att tvivla på att det var hans ärliga reaktion. Jag och många andra har tolkat Asks utspel som att det nu är dags för räfst och rättarting med ännu en misshaglig myndighet. Brå har kritiserats för att inte ha levererat de ”rätta” analyserna, alltså stöd för den skärpta kriminalpolitik som regeringen driver.



Ministerns artikel genomsyras av en föreställning om att det är rättsväsendet som har det avgörande inflytandet över brottslighetens omfattning. Det är rätt enfaldigt. Kriminologerna är visserligen långt ifrån överens om brottslighetens orsaker, men det finns en bred samsyn om att de viktigaste förklaringarna står att finna i människors uppväxt- och levnadsförhållanden samt i andra faktorer på strukturell nivå. Det har Brå ofta påmint om, till bestraffningsivrarnas förtrytelse.

Brå är besvärliga. För några år sedan konstaterade man att det vetenskapliga stödet för kameraövervakning som brottförebyggande åtgärd är svagt. På parkeringsplatser kan många brott förebyggas, visade studier, men det saknas belägg för att kameror på gator och torg är effektivt. Pinsamt för justitieministern, som lyft fram sådan övervakning som en prioriterad åtgärd.

Beatrice Asks idé om att Brå:s statistik bör ge en ”korrekt bild av verkligheten” är märklig, för att inte säga naiv. Statistiken består av en mängd olika sorters data: anmälda brott, dömda brottslingar, återfall i brott och uppgifter från kriminalvården. Till detta kommer självrapport- och offerundersökningar, trygghetsundersökningar och statistik över våldsutsatta personer som tvingats söka sjukvård.

Ingen av dessa källor kan dock ge någon korrekt eller heltäckande bild av den verkliga brottsligheten. Statistiken kan ge viktiga pusselbitar, men tolkningarna försvåras av att data ofta pekar i olika riktningar. Den kraftiga ökningen av polisanmälda misshandelsbrott sedan 1980-talet motsvaras till exempel inte av någon ökning i offerundersökningarna eller sjukvårdsstatistiken. Brå har därför hävdat att det inte är våldet generellt sett som ökat, utan att det snarare är acceptansen för våld som minskat, vilket lett till fler polisanmälningar.

Förmodligen är detta pudelns kärna. Beatrice Ask och andra kriminalpolitiska hökar är övertygade om att brottsligheten ständigt blir värre. Hökarna är missbelåtna över att Brå:s forskare ifrågasätter och problematiserar denna föreställning.

Kommer Brå nu att få sälla sig till de myndigheter som lagts ned för att deras arbete inte passat regeringens galoscher? Djurskyddsmyndigheten och Mobilisering mot narkotika är väl glömda vid det här laget, men många minns fortfarande Arbetslivsinstitutet, som lades ned 2007 och drog en stor del av den svenska arbetslivsforskningen med sig i fallet. Nedläggningen föregicks av en så kallad utvärdering från Statskontoret, ett av de mest bedrövliga beställningsjobb jag skådat.

Nej, jag tror knappast att regeringen tänker lägga ner Brå, åtminstone inte på kort sikt. Det rimmar dåligt med att myndigheten fått en budgetförstärkning inför 2011. Syftet med justitieministerns utspel är snarare signalpolitiskt: Brå-forskarna ska inte vara för säkra. De hör husbondens röst, och känner hur det rycker i kopplet.