Applåderna avslöjar rasismen

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.

SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.

Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.


SD:s valfilm 2010.

En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).

Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.

Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.

Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.

Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”


Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.

Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.

Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.

Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.

En förvirrad och obehaglig debatt

Härom dagen publicerade statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett intressant blogginlägg, Vad är multikulturalism?, där han försökte bringa reda i debatten om detta begrepp. Ett problem som leder till mycket förvirring är att debattörer ofta talar om olika saker. Johansson Heinö urskiljer tre olika användningar av begreppet mångkultur/mångkulturalism:

* En normativ betydelse - mångkulturalism som en idé om hur samhället bör vara organiserat,

* En första deskriptiv betydelse - mångkultur som ett mått på den kulturella pluralismen i ett samhälle samt slutligen

* En andra deskriptiv betydelse - mångkultur som klassificering av en viss policy eller lagstiftning.

Johansson Heinö nämner exempel på dessa olika betydelser, och beskriver också hur förvirring uppstår när debattörer talar förbi varandra, eftersom de talar om olika saker.

Ett belysande exempel på denna förvirring är några aktuella artiklar på Newsmill. Härom dagen publicerade den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali en artikel med rubriken Begrav multikulturalismen en gång för alla.


Hanif Bali, M.

Det är ett rörigt och raljant inlägg där Bali blandar nedsättande uttryck ("multikulti") med fria marknaden-jargong. Här är ett par exempel:

/Multikulti/ bygger på att förvränga den fria marknad av värderingar där åsikter och yttringar konkurrerar mot varandra. Istället försöker man med politik bevara samtliga kulturer, vilket leder till att önskvärda liberala värderingar som frihet och individualism inte får konkurrera mot icke önskvärda värderingar som förtryck och hederskultur.

Våra frihetliga värderingar som yttrandefrihet och allas lika rätt är grunden till det svenska samhället och dessa värderingar tilläts under upplysningen att konkurrera mot trångsynthet, religiös dogmatism och förtryck. Det är så vi i Sverige tidigare vann det idémässiga kriget mot despoter och påvar.

Man kan naturligtvis skoja om Balis pretentiösa lilla artikel. Den är knappast något tungt vägande argument mot mångkulturalismen, och Balis verklighetsbeskrivningar framstår som tämligen diskutabla. Men samtidigt är det uppenbart att han talar om mångkultur som ideologi, alltså i normativ bemärkelse, och att han kritiserar mångkultur som statlig policy. Av artikeln kan man inte avgöra vad Bali anser om kulturell pluralism, förutom att hans tal om ett slags idéernas marknad tyder på att han förespråkar fri konkurrens mellan olika kulturella uttryck.

Det avhåller dock inte Basar Gerecci, engagemangsguide i Rinkeby Folkets hus och sociologistudent, från att beskylla Bali för att vara öppet rasistisk.


Basar Gerecci.

I artikeln Hanif Bali och nya Moderaterna hoppar på vågen av kulturrasism skriver Gerecci:

Hela integrationsdebatten har vridits långt högerut, som en tragisk men logisk följd av att drygt 5% av Sveriges befolkning numera öppet skriver under på rasismens budord. Bakom det skenheligt fria och harmlösa proklamerandet av "mångkulturens misslyckande" ligger stark rasistisk drivkraft. En drivkraft som Moderaterna nu alltså ställer sig bakom.

Bali ger uttryck för "kulturellt högmod", dundrar Gerecci.

I författarens världsuppfattning ligger en falsk tro om den svenska kulturens överlägsenhet och en omvärldssyn som bygger på extrem arrogans. En verklighetsuppfattning som har sina rötter i kolonialismen, rötter som uppenbarligen gräver djupare än den humanism och frihet som Hanif och hans partikollegor säger sig företräda.

Balis och Gereccis artiklar för naturligtvis inte den här viktiga debatten framåt. Men där Balis artikel är oklar och svagt argumenterad, där är Gereccis artikel oförskämd och nedrig. Gerecci låtsas - eller tror på allvar, jag vet inte vilket som är värst - att Bali är motståndare till kulturell pluralism, alltså mångkultur i deskriptiv bemärkelse. De hårdragna slutsatser han därvid framför framstår närmast som en sorts förtal.

Fy för ett sådant debattklimat, säger jag. Istället vill jag rekommendera ett par utmärkta artiklar, skrivna av två av mina kolleger på Malmö högskola. Pernilla Ouis skriver i Axess under rubriken Både högern och vänstern har fel, finns här. I Sociologisk forskning (nr 3, 2006) publicerade Ola Fransson om en knivskarp kritik av begreppen "strukturell diskriminering" och "strukturell rasism" i artikeln Så blev vi alla rasister (tyvärr ej på nätet, men väl värd att leta upp på ett bibliotek).

Update: Isobel Hadley-Kamptz har redan skrivit klokt på samma tema i Expressen. Kan inte Isobel och Johannes Forssberg starta en egen tidning? Jag skulle teckna mig för en prenumeration på stört.