Cyberbalkaniseringen i kommentarsfältens kloaker

Min nya krönika i Efter Arbetet. Finns att läsa på tidningens hemsida och här nedan.

Som samhällsforskare deltar jag gärna i den offentliga debatten kring mina forskningsområden. För att inte helt förlora tron på det mänskliga släktet försöker jag dock avhålla mig från att läsa kommentarerna på tidningarnas nätupplagor. Det är nämligen som att öppna locket till en kloakbrunn, som statsvetaren Bo Rothstein en gång uttryckte det (fast han skrev om bloggosfären).

När jag skriver om narkotikapolitik möts detta alltid med varianter på samma tema: knarkarna måste ta sig i kragen, de är parasiter som har sig själva att skylla, de förtjänar inte att ödsla skattepengar på. När jag skriver om sjukförsäkringen hävdar många att sjukskrivna är inbillningssjuka och fuskare.

Men dessa uttryck av människokärlek förbleknar i jämförelse med kommentarerna när man skriver om Sverigedemokraterna. Då fylls kommentarsfälten och mejlboxen av horderna från Mordor. Det är förolämpningar, rasistiska otidigheter och anklagelser om politisk korrekthet. Jag misstänker att alla som skriver om SD eller invandringsrelaterade frågor har liknande erfarenheter.

Frågan är varför det blivit så här. Är de främlingsfientliga verkligen så många, eller ligger det något annat bakom? Kanske någon form av organisering? ”När jag skriver något om invandring så är det som att det går en signal någonstans. Dessutom märker jag att samma typ av argumentation dyker upp i många av de mejl som skickas till mig”, sa ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus nyligen, i en intervju i Expressen.

Artikeln handlade om astroturfing, ett hittills ganska okänt fenomen i Sverige. Astroturfing är planerade kampanjer av företag, lobbyorganisationer eller partier, som maskeras för att framstå som spontana reaktioner från gräsrötter. Termen formulerades av Lloyd Bertsen, en amerikansk senator som 1985 utsattes för en kampanj regisserad av ett försäkringsbolag. Men Bertsen genomskådade upplägget. Han jämförde de ”gräsrötter” som hade hört av sig med AstroTurf, ett fabrikat av konstgräs. Konstgräsrötter alltså – en välfunnen metafor.

Rent praktiskt kan det handla om färdigskrivna insändare, brev eller mejlkampanjer. Fenomenet underlättas av de sociala medierna. Läsarkommentarer, bloggar och mejl är utmärkta och billiga verktyg för att organisera ”spontana” opinionsyttringar.

SD förnekar naturligtvis att de ägnar sig åt denna typ av verksamhet. Jag är också skeptisk till att det skulle handla om en ”konspiration”, orkestrerad av partiets ledning. SD har utan tvekan en avancerad strategi för sociala medier. I likhet med övriga partier uppmanar de sina medlemmar att blogga och sprida sina åsikter på nätet. Det finns nätverk, mejllistor och hemsidor där man tipsar varandra om SD-relaterade nyheter och om artiklar som berör invandring och integrationspolitik.

Men orsakerna till näthatet bör nog snarare sökas i den sociala dynamiken på nätet. Att torgföra främlingsfientliga eller öppet rasistiska åsikter är inte accepterat i andra offentliga sammanhang. Personer med sådana åsikter har istället funnit en ventil på nätet. Där är de sociala spärrarna lägre och man kan gömma sig bakom anonymitetens slöja.

Det finns också en exkluderingslogik som verkar till näthatarnas fördel. Personer med andra åsikter tröttnar eller skräms bort från kommentarsfälten, eftersom de bemöts med hån och glåpord. Bo Rothstein har talat om en ”cyberbalkanisering” av det politiska samtalet. Tyvärr tycks det stämma rätt väl, åtminstone i fråga om invandringsrelaterade ämnen. Läsardiskussionerna i de stora tidningarna har förvandlats till forum för rasistiska fårskallar.

Frågan är hur medierna bör agera. Själv menar jag att en mer aktiv redaktionell granskning är nödvändig – även om det skulle innebära minskad nättrafik och färre klick för tidningarnas nätupplagor. Några demokratiska problem med en sådan granskning kan jag inte se. Tvärtom, faktiskt.