Inga högoddsare

Jag har inte bloggat så mycket i år, men den 1 januari skrev jag att 2012 var året du Håkan Juholt skulle avgå och att jag skulle bli förvånad om han satt kvar så länge som till sommaren.

Sista spiken i Juholts kista blir förmodligen Vänsterpartiets kongress i veckan som kommer. När Jonas Sjöstedt väljs till partiledare där - ensam eller tillsammans med Ulla Andersson - så kommer Vänsterpartiet att börja knapra åt sig stöd från Socialdemokraternas vänsterflygel. När det sker är tålamodet slut med Juholt. Jag skulle bli mycket förvånad om han sitter kvar till sommaren.

Juholt påskyndade processen genom sitt olyckliga försvarspolitiska utspel i Sälen, men även utan det misstaget hade han varit rökt, för att travestera Sören Holmberg.

Idag redovisar flera tidningar resultatet från januari månads Sifo. På bara ett par veckor har Vänsterpartiet vunnit runt 100 000 potentiella väljare från Socialdemokraterna - och dessutom ett ansenligt antal även från Miljöpartiet. I undersökningen går V fram 2,5 procentenheter, till sammanlagt 8,8 procent.

Det för mig över till ett annat av mina blogginlägg, det om Jonas Sjöstedts chanser. Jag trodde där att Sjöstedt lätt skulle kunna nå omkring 10 procent om han skötte sina och partiets kort rätt. Processen går snabbare än jag kunnat föreställa mig, men vi får väl se vad som händer när - om - Socialdemokraterna lyckas skärpa till sig.

Under partiledardebatten i Riksdagen i veckan som gick försökte statministern smeta "kommunist"-stämpeln på Jonas Sjöstedt, men det gick som väntat mycket dåligt. Jag har faktiskt svårt att tänka mig att Fredrik Reinfeldt gör om det - åtminstone inte i så klumpig form - med tanke på hur elegant Sjöstedt replikerade.



Nej, Sjöstedts största problem är inte de politiska motståndarna i regeringen. Det största hotet på vägen mot 15 procent är snarare partiets radikaler. Under V-kongressen beslutades bland annat om att V ska fortsätta att driva frågan om sex timmars arbetsdag - snarare än en mindre arbetstidsförkortning till 37 timmars arbetsvecka, vilket Sjöstedt och Ulla Andersson pläderade för på DN Debatt i början av januari - och att man skulle driva på för ett förbud mot bemanningsföretag.

Detta är inga frågor Jonas Sjöstedt vill driva, det är jag rätt övertygad om, men nu måste han, och interndemokratiskt är det förstås inget att säga något om.

Hur som helst så känns det skönt att ha fått rätt i båda mina "förutsägelser" inför det nya året - även om det inte direkt var några högoddsare.

Den moraliska frågan är obesvarad

Min nya krönika i Efter Arbetet:

Juholtaffären är inte det värsta mediedrev som drabbat en svensk politiker. Kritiken mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären var både hårdare och mer utdragen, liksom den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson. Men Juholtaffären är otvivelaktigt det värsta drev som slutat med att storviltet ifråga klarat sig kvar på sin post.

Som den politik- och mediejunkie jag är följde jag affären noga, med växlande känslor men aldrig sviktande fascination. Så här med några dagars perspektiv är det ett par teman som dröjer sig kvar i tankarna. Det första är förstås mediernas agerande, i synnerhet Aftonbladets förlorade heder.

Det står nu klart att Aftonbladets stora avslöjande – att Håkan Juholt medvetet skulle ha fuskat med sitt bostadsbidrag – var fel. Värre än så, det var genomfalskt; de regler Håkan Juholt påstods ha brutit mot existerade överhuvudtaget inte. Detta konstaterades också av överåklagaren Björn Ericsson, som därför snabbt la ner sin förundersökning om bedrägeri. Det berodde inte på bevisläget utan på att det helt enkelt inte hade skett något juridiskt fel.

Aftonbladet byggde väsentliga delar av sin journalistik på rykten och anonyma källor. I vissa fall handlade det om ren desinformation. Det mest slående exemplet är de källor som hävdade att Håkan Juholt skulle ha informerats om det (icke-existerande) regelbrottet redan våren 2009, i samband med en internrevision på partikansliet. Detta dementerades med kraft av alla som påstods ha varit inblandade, men Aftonbladet publicerade i alla fall.

Jan Helin, tidningens ansvarige utgivare, har i vanlig ordning försvarat sina publicistiska överväganden med näbbar och klor, men den här gången har han gjort en ovanligt slät figur. Kvällstidningarna brukar försvara sig genom att hänvisa till ”konsekvensneutraliteten”, det vill säga att tidningarna inte har något ansvar för de konsekvenser en viss publicering får.

Vad den principen kan betyda i verkligheten avslöjades dock med skamlig tydlighet av Martin Wicklin i radioprogrammet Medierna (15/10). Medan Wicklin väntade på att intervjua Jan Helin om tidningens bevakning råkar han höra Helin och en kollega diskutera. ”Vi hoppas att Juholt avgår idag”, säger kollegan. ”Ja”, svarar Helin.


Satsade på att fälla Håkan Juholt.

Konsekvensneutralt så det förslår. Men sådan är nu en gång drevets logik. När chansen att fälla en tolvtaggare uppenbarar sig förvisas raskt de publicistiska principerna till högtids- och försvarstalen.

Det andra kvardröjande temat är Håkan Juholts krishantering. Var Juholt ”fruktansvärt stark” och kylig, som medierådgivaren Paul Ronge menade på sin blogg? Eller var krishanteringen istället ”usel”, som PR-konsulten Lars Thalén hävdade på DN Debatt (18/10).

För mig framstår det som att båda herrarna har poänger. Paul Ronge menar att Håkan Juholt gjorde det mesta rätt när drevet startade. Först en rejäl pudel – i efterhand framstår den som nästan perfekt avvägd, givet den information som då fanns. Därefter: inga lögner, inga bortförklaringar, men tydliga dementier av de felaktigheter som hopas.

Nerver verkar karlen överhuvudtaget inte ha några. Drevet kulminerade på tisdagen. Dagen efter deltog Juholt i riksdagens partiledardebatt där han, till synes helt opåverkad, gjorde bra ifrån sig.

Men Lars Thalén har naturligtvis också rätt när han påpekar att Håkan Juholt borde gått ut offentligt redan i september, då han fick signaler från riksdagsförvaltningen om att allt inte stod rätt till med bostadsbidraget. Hade han i det läget klargjort att regelverket var otydligt, att han förmodligen fått för mycket pengar och att han därför skulle betala tillbaka dem, ja då hade det aldrig blivit någon Juholtaffär.


Den moraliska frågan är obesvarad, Håkan.

Drevet är nu över för den här gången och Håkan Juholt ger sig ut på försoningsturné i partidistrikten. Det kan nog behövas, för den moraliska frågan är alltjämt obesvarad. Hur kan Socialdemokraternas partiordförande, med en månadslön på 144 000 kronor i månaden, tycka att det är okej att riksdagen betalar hans sambos bostadskostnader? Hur kan han undgå att reflektera över det orimliga i detta? Ska vi någonsin komma till rätta med den politiska klassens privilegier? Sådana frågor gör att Juholtaffären lämnar en besk smak efter sig.