Förväntningarna på Jonas Sjöstedt är skyhöga, både inom Vänsterpartiet och bland politiskt intresserade som hoppas på en vassare opposition och mer skiljelinjer i debatten. Sjöstedt själv försöker klokt nog tona ner förväntningarna något, han talar om att partiet potentiellt sett kan ha 10–15 procent inom några val. Alls ingen orealistisk förhoppning, under Gudrun Schyman nådde vänstern 12 procent i valet 1998. För att något liknande ska ske krävs dock inte bara att partiet lyckas nå ut med sin politik – man måste också marknadsföra den på ett mer trovärdigt sett än vad som hittills varit fallet.
För egen del tror jag att Jonas Sjöstedt är som klippt och skuren för den uppgiften. Han har en resonerande och uppriktig framtoning, både bredd och djup i sina profilfrågor och ger ett kunnigt och pedagogiskt intryck. Men Sjöstedts allra främsta styrka som debattör är att han är modig nog att erkänna styrkan även i sina motståndares argument. Exempel på det fick vi i början av veckan, då Sjöstedt debatterade arbetstidsförkortning med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (P1 Morgon 10/1). Det blev ett samtal utan rallarsvingar, där båda förde fram sina argument på ett sakligt och respektfullt sätt - vilket inte hindrade att Sjöstedt vann klart (enligt DN:s ledarsida "sprang en frustande debattglad Jonas Sjöstedt... i cirklar runt arbetsmarknadsministern").
Jonas Sjöstedt har höga förväntningar att leva upp till.
Sjöstedt valdes efter en öppen process som utmynnade i en klang och jubelföreställning. Den nye vänsterledaren har nu ett så starkt personligt mandat att han till en början kan räkna med att slippa intern kritik. Troligen betyder detta, tillsammans med det ovanligt stora medieintresset, att Vänsterpartiet nu kommer att börja knapra i sig av de krisande Socialdemokraternas vänsterflygel. Ett par procentenheter är ingen orimlighet på kort sikt. Mer dåliga nyheter för Håkan Juholt, således.
Mina statsvetarkolleger hävdar ofta att effekterna av partiledaren är mindre än man kan tro; svenska väljare röstar på partier, idéer och förslag, inte på personer. Det ligger mycket i det, givet de metoder forskarna använt. Men jag tror också att det finns partiledareffekter som är svårare att studera, genom att de på ett intrikat sätt samverkar med hur förslag och budskap formuleras och med hur den politiska dagordningen bestäms.
Det är där Jonas Sjöstedts verkliga utmaning ligger. Om Vänsterpartiet ska nå 15 procent räcker det inte att med att några besvikna vänstersossar byter parti. Då måste hela det politiska spektrat förskjutas åt vänster. Socialdemokraterna har misslyckats kapitalt med att åstadkomma en sådan förskjutning, dels på grund av att Håkan Juholt haft fullt upp med att hantera den interna och externa kritiken, dels för att partiet alltjämt är djupt splittrat i avgörande frågor. Caremaskandalen kunde till exempel inte utnyttjas, eftersom Caremas agerande bygger på en politik som den socialdemokratiska kongressen ställt sig bakom.
Det som talar för att Jonas Sjöstedt kan lyckas där Juholt gått bet är att Sjöstedt har ett knippe profilfrågor där utvecklingen nu tycks ha gett vänstern rätt. Både privatiserings- och valfrihetshysterin i välfärden och problemen bakom de finansiella och monetära kriserna på kontinenten är frågor där Sjöstedt med stor trovärdighet kan säga: ”Vad var det vi sa?”. Skolfrågan, sysselsättningen och arbetsmarknadspolitiken är andra områden där regeringen kommer att få allt svårare att förklara varför utlovade förbättringar uteblivit.
Om Sjöstedt lyckas utnyttja dessa frågor går Vänsterpartiet en ljus framtid till mötes. Och då kan på sikt även Socialdemokraterna gynnas, förutsatt att de kan presentera en trovärdig politik för att locka väljare från höger.
Men det finns också mycket som talar emot detta scenario. Fredrik Reinfeldts nya moderater är formidabla motståndare. Moderaterna åtnjuter stort förtroende och har blivit allt skickligare på att dominera medierna och den politiska dagordningen. Den politiskt intresserade går därför ett spännande år till mötes.
Inlägg
7 kommentarer:
Vad spelar det egentligen för roll om V går framåt? V(pk) är det enda av de klassiska riksdagspartierna som aldrig någonsin haft inflytande på svensk politik - i stort sett inte i någon fråga. V(pk) har stött Socialdemokraterna men aldrig fått något i utbyte, eftersom partiet aldrig haft något förhandlingsläge. Detta gör t.ex. att V fortfarande är ett parti som, i ett läge när Europas roll i världsekonomin är starkt hotat av nya ekonomier som Kina och Indien, tycker att svenska arbetstagare har utrymme att minska sin arbetstid till 6 timmar i rättvisans och jämställdhetens namn. För att nu ta ett enda exempel på förslag som partier som vet vad det innebär att ta politiskt ansvar för genomförda beslut inte skulle framföra (inte ens MP stöder idén längre).
V har aldrig gått framåt utom genom att locka socialdemokrater, vilket bara varit ett milt irritationsmoment för S, eftersom S då visserligen förlorat platser i riksdagen men behållit all regeringsmakt och därmed all utnämningsmakt.
V har som enda parti varit motståndare till en balanserad budget: deras möjlighet att utmana regeringen i ett läge när Sveriges ekonomi är stabil medan andra europeiska länder faller samman är ganska liten. Snarare behöver vänsterblocket ett svagt Vänsterparti, så att S får en spruta i armen - S kan nämligen med viss fog hävda att Sveriges goda ekonomi beror på socialdemokratisk budgetdisciplin, snarare än på M:s "arbetslinje".
Vad gäller skolan vet jag inte var jag ska börja? Den nya skolan (Gy11 osv) har precis införts och resultaten kommer inte förrän om åtskilliga år. V har länge varit ett parti som varit motståndare till betyg överhuvudtaget. Den åsikten - närmast unik för Sverige, men länge förhärskande bland våra pedagogiska forskare - är stendöd. S har i tysthet kapitulerat för de folkpartistiska kraven på mer betyg och mer statlig styrning. V:s åsikter samlar knappast mer än fem procent av väljarna, och lär knappast vinna några val.
Snarare tror jag att ju större inflytande vänsterpartiet får, desto mindre är möjligheten för de röd-gröna partierna att bilda regering 2014.
Det sorgliga är att G-smurfen på sätt och vis har rätt - media ägs av miljardärer och driver en politik som gynnar miljardärer. Därför kommer dom att på alla vis försöka tuta i folk just de amsagor som G-smurfen verkar tro på som guds ord.
Det enda som skulle kunna stå för något annat vore en folkrörelsemobilisering, av åtminstone samma dignitet som de i Sydeuropa, helst mer. Men dit är det långt.
Jag tar ditt inlägg som en ren komplimang, Jan Wiklund.
Och naturligtvis har du också rätt: det är ganska talande att du jämför V med proteströrelserna i t.ex. Grekland, vars agenda i stort sett går ut på att man inte tycker att man behöver betala landets skulder. Lars Ohly stödde t.ex de grekiska protesterna - han menade att bankerna inte kunde bestämma över demokratin. Så ja, om de svenska folkrörelserna lyckas sprida inställningen att vi svenskar inte heller behöver ha balans i budgeten så kommer V att få jackpot. Vad kan man önska annat än lycka till?
Beträffande Grekland skulle allt fixa sig om den grekiska överklassen betalade sin skatt, och om Grekland skar ner sin militär till rimliga europeiska nivåer. Samt, förstås, gick ur euron så att valutakursen anpassade sig till köpkraften.
Även Grekland består ju av rika och fattiga. Och EU-föreställningen att bara de fattiga ska betala - jo, det är vad generell nedskärningspolitik leder till, vet vi från vårt eget 90-tal - verkar självbesegrande, för att säga det milt. De har ju minst att betala med.
PS beträffande besparingar: För ett land, liksom för en självhushållande bonde, finns det bara ett sätt att spara, nämligen att investera i framtida produktion. Att skära ner och göra ingenting är ingen besparing (såvida inte verksamheten är meningslös), det är slöseri eftersom det innebär icke anspråkstagna resurser.
Detta till skillnad från ett privat företag som ju inte har något ansvar för de människor som blir överflödiga vid en nedskärning.
Jag vet inte om V fattar hur det här fungerar. Troligen inte - de sitter nog även de fast i de neoklassiska vanföreställningarna, annars skulle dom orda mer om det.
PPS: Joseph Stiglitz håller med, och jag har större tillit till hans ekonomiska kunnande än G-smurfens:
http://www.telegraph.co.uk/finance/financialcrisis/9019819/Stiglitz-says-European-austerity-plans-are-a-suicide-pact.html
Jan Wiklund: Detta är ju bara godag yxskaft. Naturligtvis hade Grekland inte fått sina problem om de hade haft en fungerande stat utan korruption. Då hade som du skriver Greklands rika inte bara börjat betala skatt, utan också gjort fler vita investeringar i hemlandet, istället för att som nu fortsätta stödja korruptionen. Om inte om hade varit. Och även i nuläget skulle det förstås vara väldigt bra för Grekland om korruptionen försvann, och grekerna fick förtroende för staten och betalade in alla sina skatter. Det hade ju varit jättebra, speciellt om det hade kunnat göras snabbt, t.ex. till nästa onsdag.
Lägg för övrigt inte ord i min mun. Jag har aldrig yttrat någon sympati för EU:s planer för Grekland - Stiglitz har förmodligen rätt. Men protesterna i Grekland har i stort sett gått ut på att Grekland skulle ställa in betalningarna. Grekland är en demokrati och grekerna har röstat fram dessa korrumperade politiker som drivit landet till ruinens brant. Det är naturligtvis djupt tragiskt, men vi svenskar kan ju skatta oss desto lyckligare att vi haft regeringar - S eller borgerliga - som hållit budgeten i balans. Vilket, för att avsluta, V inte velat. I vårt fall har budgetdisciplinen, vad Stiglitz än säger, inte lett till ännu sämre ekonomi - det har troligen att göra med att vi tog itu med problemet i god tid. Och att påstå att "Sveriges fattiga" betalat för budgetdisciplinen är också trams. Lönerna i Sverige är knappast på svältgränsen och företagen och de rika i Sverige betalar fortfarande mycket skatt.
Skicka en kommentar