Läkartidningen 45/2011
Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.
Visar inlägg med etikett Narkotikaforskning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Narkotikaforskning. Visa alla inlägg
onsdag 9 november 2011
Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende
Idag kom ett nytt temanummer av Läkartidningen om riskbruk, missbruk och beroende. Det innehåller flera intressanta artiklar.
Läkartidningen 45/2011
Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.
Läkartidningen 45/2011
Jag medverkar med en artikel om läckage av metadon och buprenorfin till den illegala drogmarknaden.
måndag 10 oktober 2011
Så försöker Moderaterna sänka missbruksutredningen
Idag har Joar Guterstam och jag en debattartikel i Expressen. Joar Guterstam är läkare och doktorand på Karolinska Institutet. Vi svarar på den debattartikel av moderaten Mats Gerdau som publicerades härom veckan, och som missbruksvårdsutredaren Gerhard Larsson redan svarat på.
Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.
Artikeln publiceras även här nedan.
Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.
Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.
Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.
Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?
Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?
I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.
Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Vår artikel kan också delvis fungera som svar på gårdagens DN Debatt-artikel, där två andra moderater, Isabella Jernbeck och Anti Avsan, demonstrerade sin oerhörda okunskap om narkomanvård i allmänhet och läkemedelsassisterad behandling i synnerhet.
Artikeln publiceras även här nedan.
Mats Gerdau, gruppledare för Moderaterna i riksdagens socialutskott, berättar i sin debattartikel 3/10 att han sett en ledsen pojke utanför kliniken för heroinbehandling i Köpenhamn. Utifrån denna erfarenhetsbas misstänkliggör han i svepande ordalag inte bara heroinbehandling, utan även metadonprogrammen och hela den statliga Missbruksutredningen. I våras presenterade utredningen sin analys och en lång rad välgrundade förslag till åtgärder för att förbättra vården av personer med missbruk och beroende.
Mats Gerdau, M, gruppledare i socialutskottet.
Antingen har Mats Gerdau fullständigt missförstått Missbruksutredningen, eller så sprider han cyniskt lögner i syfte att misskreditera den. Även utredaren, Gerhard Larsson, drar nämligen klart och tydligt slutsatsen att vi inte bör införa heroinbehandling ens på försök i Sverige! Den vård som finns tillgänglig idag för heroinberoende har alldeles för stora brister i både kvalitet och tillgänglighet för att en så extraordinär åtgärd som heroinbehandling ska vara aktuell.
Mats Gerdaus syfte kan alltså knappast vara att avråda från heroinbehandling, eftersom ingen seriös debattör överhuvudtaget föreslagit något sådant i Sverige. Han tycks snarare vilja misstänkliggöra Missbruksutredningen i allmänhet och behandlingen med metadon och buprenorfin i synnerhet. Men över 40 års entydig forskning visar att vid etablerat heroinberoende är det endast sådan läkemedelsassisterad behandling som har dokumenterade effekter. Den förbättrar patienternas överlevnad dramatiskt och gör det möjligt att rehabiliteras från livet som heroinist. Hur understår sig Mats Gerdau att kalla denna livräddande behandling ”försåtlig” och uppmana sina politiska allierade att sätta stopp för den?
Mats Gerdau slår i sin artikel mycket brett och signalerar att Moderaterna nu tar avstånd från Missbruksutredningen. Några argument för denna hållning förs dock inte fram. Istället är det en rakt igenom moraliserande syn som erbjuds, där vetenskap och beprövad erfarenhet underordnas Moderaternas obehagskänslor. Mats Gerdau skriver att han ”ryser vid tanken på att få det som i Danmark”. Att Sverige faktiskt skulle kunna ha något att lära av andra länders missbrukarvård tycks överhuvudtaget inte ha fallit honom in. Och ändå måste han väl veta att Sverige har lika många tunga narkomaner som EU-snittet, och högre narkotikadödlighet?
I månader har Moderaterna bedrivit krypskytte mot Missbruksutredningens förslag. Man föredrar uppenbarligen att bekräfta utbredda fördomar istället för att stå upp för en kunskapsbaserad missbrukarvård, med brukarnas behov i fokus. Risken är att övriga borgerliga partier saknar kraft att stå emot utspel av detta slag och att Missbruksutredningen därmed hamnar i byrålådan. Man skulle kanske inte förlora så många röster på detta, men för alla svenskar med missbruks- eller beroendeproblem och deras anhöriga vore det ett tragiskt svek.
Joar Guterstam, leg. läkare, Beroendecentrum Stockholm och doktorand, Karolinska Institutet
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
måndag 25 juli 2011
Spurious "research" and pseudo science in the combat against harm reduction policies
Förra veckan, i debatten om KRIS och deras hänvisning till en tveksam "forskningsrapport", nämnde jag den webbaserade tidskriften Journal of Global Drug Policy and Practise. För några år sedan skrev jag en debattartikel där jag berörde denna tidskrift, men tyvärr blev artikeln refuserad av Lancet Infectious Diseases. Eftersom artikeln anknyter en smula till KRIS-debatten tar jag tillfället i akt att publicera den här istället. Den som vill läsa mer om den sprutbytesöversikt som nämns i artikeln hänvisas till denna artikel, där jag diskuterar översikten mer i detalj.
In March 2008 Evan Wood, Julio S Montaner and Thomas Kerr published an article (1) in Lancet Infectious Diseases which disclosed an attempt by lobbyists to close down the carefully evaluated and effective safer injection facility (SIF) in Vancouver. The method used by the lobbyists was to disseminate misleading information in purportedly scientific form. A web-based journal, Journal of Global Drug Policy and Practice (JGDPP), published an article highly critical of SIF, which grossly misrepresented the research in this field. Through this article anti-harm-reduction activists nearly succeeded in persuading the Canadian government to ban such programs.
JGDPP claims to be a peer-reviewed medical journal, but as Wood et al. demonstrated it is in fact an organ of the Institute on Global Drug Policy (IGDP), which in turn is an arm of the strongly prohibitionist lobby group Drug Free America Foundation.
In his rejoinder (2) JGDPP’s editor-in-chief Eric A. Voth claimed that IGDP as an institute consisting of "physicians, attorneys, and other highly regarded international experts on drug policy". He goes on to say that the institute has "looked closely at the science and effect of [harm reduction] policies," and found that they did not stand up to closer scrutiny: "Much like the emperor’s new clothes, harm reduction policy has been blindly accepted rather than critically examined." In support of this sweeping generalization Voth quotes only one reference, a review article published in JGDPP which asserts that it clearly demonstrates "the questionable effect" of needle-exchange programs.’ (3)
However, the cited "review" must be scrutinized as it was written by three Swedish lobbyists, Kerstin Käll, Ulric Hermansson and Sten Rönnberg — and in fact there is quite a bit more to it than meets the eye.
In the spring of 2005, the Swedish parliament was considering legislation which would make permanent the (highly restrictive) needle-exchange program in Sweden, which had been run for years on a trial basis up to then. At that point all MPs received a pamphlet written by Käll, Hermansson and Rönnberg claiming that international research—in contrast to what had been the established view thus far—provided no support for needle-exchange. (4) What the MPs were not told was that the review upon which the pamphlet was based had been commissioned by four of Sweden’s most hard-line NGO’s in the drug policy field—among them The Swedish National Association for a Drug-free Society (Sweden’s equivalent to the Drug Free America Foundation).
This ought to have sent the alarm bells ringing in the Swedish parliament, but not so. Instead the "review" attracted widespread media attention, and contributed to one political party changing its stance on the issue.
Several months later five Swedish researchers were able to prove that the purported "review" of the research was fraudulent. (5) They demonstrated in detail that not only had Käll, Hermansson and Rönnberg employed questionable selection criteria, they had also misinterpreted and misrepresented data and doctored quotes. This resulted in Karolinska Institutet, where Hermansson was working at the time, referring the "review" to its Ethics Council.
Since the "review" had neither been published in a scientific journal nor in the name of Karolinska Institutet, the Ethics Council decided against instituting an inquiry of its own. The council did, however, issue a statement pointing out that "the articles forming the basis of the analysis do not constitute a systematic review of the literature, and therefore the review may mislead the reader. Consequently the review could harm the reputation of the Karolinska Institutet." (6)
The article published in JGDPP is an abridged version of that fraudulent "review". In conclusion, it is clear that harm reduction measures in drugs policies nowadays are being fought with spurious research results and references to pseudo science. Researchers as well as politicians should be made aware of this, and not allow themselves to be fooled by dishonest attempts at influencing future policy decisions.
===============================
NOTES
(1) Wood E, Montaner JS Kerr T. Illicit drug addiction, infectious disease spread, and the need for an evidence-based response. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8(3):142–43.
(2) Voth EA. Harm reduction drug policy. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8 (9):528–29.
(3) Käll K, Hermansson U, Amundsen EJ, Rönnbäck K, Rönnberg S. The effectiveness of needle exchange programmes for HIV prevention: a critical review. Journal of Global Drug Policy and Practice 2007; vol. 1(3), http://www.globaldrugpolicy.org/1/3/1.php (accessed February 5, 2009).
(4) Käll K, Hermansson U, Rönnberg S, Bergvall B. Sprututbyte. En genomgång av den internationella forskningen och den svenska debatten. Stockholm: Fri förlag 2005 (in Swedish).
(5) Antoniusson EM, Kristiansen A, Laanemets L, Svensson B & Tops D. Sprutbytesfrågan. En granskning av en forskningsgenomgång om effekter av sprutbytesprogram. Lund: Socialhögskolan 2005 (in Swedish). http://www.soch.lu.se/images/Socialhogskolan/2005_1.pdf (in Swedish; accessed February 5, 2009).
(6) Karolinska institutet, Etikrådet. Angående fråga om vetenskaplig oredlighet. May 22, 2006 (in Swedish).
In March 2008 Evan Wood, Julio S Montaner and Thomas Kerr published an article (1) in Lancet Infectious Diseases which disclosed an attempt by lobbyists to close down the carefully evaluated and effective safer injection facility (SIF) in Vancouver. The method used by the lobbyists was to disseminate misleading information in purportedly scientific form. A web-based journal, Journal of Global Drug Policy and Practice (JGDPP), published an article highly critical of SIF, which grossly misrepresented the research in this field. Through this article anti-harm-reduction activists nearly succeeded in persuading the Canadian government to ban such programs.
JGDPP claims to be a peer-reviewed medical journal, but as Wood et al. demonstrated it is in fact an organ of the Institute on Global Drug Policy (IGDP), which in turn is an arm of the strongly prohibitionist lobby group Drug Free America Foundation.
In his rejoinder (2) JGDPP’s editor-in-chief Eric A. Voth claimed that IGDP as an institute consisting of "physicians, attorneys, and other highly regarded international experts on drug policy". He goes on to say that the institute has "looked closely at the science and effect of [harm reduction] policies," and found that they did not stand up to closer scrutiny: "Much like the emperor’s new clothes, harm reduction policy has been blindly accepted rather than critically examined." In support of this sweeping generalization Voth quotes only one reference, a review article published in JGDPP which asserts that it clearly demonstrates "the questionable effect" of needle-exchange programs.’ (3)
However, the cited "review" must be scrutinized as it was written by three Swedish lobbyists, Kerstin Käll, Ulric Hermansson and Sten Rönnberg — and in fact there is quite a bit more to it than meets the eye.
In the spring of 2005, the Swedish parliament was considering legislation which would make permanent the (highly restrictive) needle-exchange program in Sweden, which had been run for years on a trial basis up to then. At that point all MPs received a pamphlet written by Käll, Hermansson and Rönnberg claiming that international research—in contrast to what had been the established view thus far—provided no support for needle-exchange. (4) What the MPs were not told was that the review upon which the pamphlet was based had been commissioned by four of Sweden’s most hard-line NGO’s in the drug policy field—among them The Swedish National Association for a Drug-free Society (Sweden’s equivalent to the Drug Free America Foundation).
This ought to have sent the alarm bells ringing in the Swedish parliament, but not so. Instead the "review" attracted widespread media attention, and contributed to one political party changing its stance on the issue.
Several months later five Swedish researchers were able to prove that the purported "review" of the research was fraudulent. (5) They demonstrated in detail that not only had Käll, Hermansson and Rönnberg employed questionable selection criteria, they had also misinterpreted and misrepresented data and doctored quotes. This resulted in Karolinska Institutet, where Hermansson was working at the time, referring the "review" to its Ethics Council.
Since the "review" had neither been published in a scientific journal nor in the name of Karolinska Institutet, the Ethics Council decided against instituting an inquiry of its own. The council did, however, issue a statement pointing out that "the articles forming the basis of the analysis do not constitute a systematic review of the literature, and therefore the review may mislead the reader. Consequently the review could harm the reputation of the Karolinska Institutet." (6)
The article published in JGDPP is an abridged version of that fraudulent "review". In conclusion, it is clear that harm reduction measures in drugs policies nowadays are being fought with spurious research results and references to pseudo science. Researchers as well as politicians should be made aware of this, and not allow themselves to be fooled by dishonest attempts at influencing future policy decisions.
===============================
NOTES
(1) Wood E, Montaner JS Kerr T. Illicit drug addiction, infectious disease spread, and the need for an evidence-based response. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8(3):142–43.
(2) Voth EA. Harm reduction drug policy. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8 (9):528–29.
(3) Käll K, Hermansson U, Amundsen EJ, Rönnbäck K, Rönnberg S. The effectiveness of needle exchange programmes for HIV prevention: a critical review. Journal of Global Drug Policy and Practice 2007; vol. 1(3), http://www.globaldrugpolicy.org/1/3/1.php (accessed February 5, 2009).
(4) Käll K, Hermansson U, Rönnberg S, Bergvall B. Sprututbyte. En genomgång av den internationella forskningen och den svenska debatten. Stockholm: Fri förlag 2005 (in Swedish).
(5) Antoniusson EM, Kristiansen A, Laanemets L, Svensson B & Tops D. Sprutbytesfrågan. En granskning av en forskningsgenomgång om effekter av sprutbytesprogram. Lund: Socialhögskolan 2005 (in Swedish). http://www.soch.lu.se/images/Socialhogskolan/2005_1.pdf (in Swedish; accessed February 5, 2009).
(6) Karolinska institutet, Etikrådet. Angående fråga om vetenskaplig oredlighet. May 22, 2006 (in Swedish).
tisdag 19 juli 2011
Om forskning och "forskning"
I min debatt med KRIS har jag, lite obestämt, hänvisat till "internationell forskning". Skälet är att det gjorts så enormt mycket forskning om underhållsbehandling sedan 1960-talet att det är svårt att ange enskilda referenser. En lång rad studier har visat att sjuklighet och dödlighet hos personer i underhållsbehandling minskar dramatiskt. Behandlingen leder normalt också till en kraftig minskning av illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution. Underhållsbehandling har även visat sig minska spridningen av HIV-smitta bland narkomaner.
Men det finns naturligtvis också risker och problem med behandlingen. För den som är intresserad av en forskningsöversikt har jag publicerat en en artikel som belyser forskningen kring risker och sidoeffekter, varav läckage och dödsfall utanför behandlingsprogrammen är de absolut allvarligaste. Översikten är publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift och kan laddas ner här.
I sin Drugnews-replik nämner KRIS en rapport som jag inte tidigare kände till. Så här skriver de:
Nu nämner inte KRIS:arna vad studien heter. Jag söker förgäves i de vetenskapliga databaserna, men utan resultat. Kathy Gyngell finns inte ens representerad - märkligt. Jag övergår till google, och hittar rapporten (Breaking the Habit).
Jag får snart alla mina misstankar bekräftade:
* Kathy Gyngell är inte forskare - hon är konservativ debattör, verksam vid högerorienterade tankesmedjan Centre for Policy Studies. På PowerBase beskrivs hon som "a former television producer turned right-wing operative".
* Kathy Gyngell har tidigare publicerat sig i The Journal of Global Drug Policy and Practise. Det låter misstänkt likt en vetenskaplig tidskrift, men så är inte fallet. Det är en webskrift som ges ut av Institute on Global Drug Policy, en organisation knuten till Drug Free America Foundation - den amerikanska motsvarigheten till RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. The Journal of Global Drug Policy and Practise har tidigare publicerat starkt vinklade politiska rapporter om drogpolitik - rapporter som inga vetenskapliga tidskrifter med självaktning skulle ta i med tång.
Kathy Gyngell.
Nu behöver dessa två omständigheter inte nödvändigtvis diskvalificera Gyngells rapport, den kan ju vara intressant ändå. Kanske har hon kommit på något verkligt smart, som alla hundratals skolade forskare som sysslat med effektforskning kring underhållsbehandling missat?
Rapporten är lång, men jag läser lite här och där. Nej, det känns inte seriöst. Jag scrollar bland referenserna. Finns Johan Kakko och Markus Heilig, forskarna bakom de internationellt mycket uppmärksammade 2G- och 3G-studierna med? Nej. Lars Gunne då? Nej, inte det heller. Men Vincent Dole och Marie Nyswander, metadonbehandlingens grundare, de måste väl ändå vara citerade? Nope.
Däremot finns inte mindre än fyra referenser till Neil McKeganey, förbudsrörelsens mest omhuldade forskare.
Vid närmare eftertanke struntar jag nog i att ägna semestern åt Kathy Gyngell och hennes "forskning".
Men det finns naturligtvis också risker och problem med behandlingen. För den som är intresserad av en forskningsöversikt har jag publicerat en en artikel som belyser forskningen kring risker och sidoeffekter, varav läckage och dödsfall utanför behandlingsprogrammen är de absolut allvarligaste. Översikten är publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift och kan laddas ner här.
I sin Drugnews-replik nämner KRIS en rapport som jag inte tidigare kände till. Så här skriver de:
Tydligen ingår inte den nya studien, med 126 forskningsreferenser, av Kathy Gyngell från England i ”all modern forskning”. Den kommer nämligen fram till den motsatta slutsatsen – att substitutionsbehandling inte är effektivt varken för att minska missbruket, dödligheten eller vårdkostnaderna.Sånt här blir man naturligtvis lite nyfiken på. En ny studie, som underhänner slutsatserna i snart sagt all annan forskning! Wow!
Nu nämner inte KRIS:arna vad studien heter. Jag söker förgäves i de vetenskapliga databaserna, men utan resultat. Kathy Gyngell finns inte ens representerad - märkligt. Jag övergår till google, och hittar rapporten (Breaking the Habit).
Jag får snart alla mina misstankar bekräftade:
* Kathy Gyngell är inte forskare - hon är konservativ debattör, verksam vid högerorienterade tankesmedjan Centre for Policy Studies. På PowerBase beskrivs hon som "a former television producer turned right-wing operative".
* Kathy Gyngell har tidigare publicerat sig i The Journal of Global Drug Policy and Practise. Det låter misstänkt likt en vetenskaplig tidskrift, men så är inte fallet. Det är en webskrift som ges ut av Institute on Global Drug Policy, en organisation knuten till Drug Free America Foundation - den amerikanska motsvarigheten till RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. The Journal of Global Drug Policy and Practise har tidigare publicerat starkt vinklade politiska rapporter om drogpolitik - rapporter som inga vetenskapliga tidskrifter med självaktning skulle ta i med tång.
Kathy Gyngell.
Nu behöver dessa två omständigheter inte nödvändigtvis diskvalificera Gyngells rapport, den kan ju vara intressant ändå. Kanske har hon kommit på något verkligt smart, som alla hundratals skolade forskare som sysslat med effektforskning kring underhållsbehandling missat?
Rapporten är lång, men jag läser lite här och där. Nej, det känns inte seriöst. Jag scrollar bland referenserna. Finns Johan Kakko och Markus Heilig, forskarna bakom de internationellt mycket uppmärksammade 2G- och 3G-studierna med? Nej. Lars Gunne då? Nej, inte det heller. Men Vincent Dole och Marie Nyswander, metadonbehandlingens grundare, de måste väl ändå vara citerade? Nope.
Däremot finns inte mindre än fyra referenser till Neil McKeganey, förbudsrörelsens mest omhuldade forskare.
Vid närmare eftertanke struntar jag nog i att ägna semestern åt Kathy Gyngell och hennes "forskning".
onsdag 6 april 2011
Narkotikafarmen
Lästips: Johan Nordgren, mannen bakom bloggen Drogsociologi, skriver fantastiskt intressant om en bok, The Narcotic Farm, som verkar fantastiskt intressant.
Lyckligtvis har jag boken oläst i bokhyllan och ska ge mig i kast med den så snart jag hinner. Ni kan ju ge er i kast med Nordgrens blogginlägg så länge.
Lyckligtvis har jag boken oläst i bokhyllan och ska ge mig i kast med den så snart jag hinner. Ni kan ju ge er i kast med Nordgrens blogginlägg så länge.
fredag 19 november 2010
Forskning om läckage och icke-medicinskt bruk av metadon och buprenorfin
Glada nyheter! Tillsammans med kriminologen Jessica Palm har jag just fått forskningsanslag från FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Det nya forskningsprojektet handlar om läckage och icke-medicinskt bruk av metadon och buprenorfin, ett hittills ganska outforskat område i Sverige.
Underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för personer med opiatberoende har blivit allt vanligare i Sverige och de övriga nordiska länderna under 2000-talet. Läkemedlen är säkra och effektiva när de används enligt föreskrift av läkare, men om de används felaktigt (icke-medicinskt) eller missbrukas kan detta medföra allvarliga problem. Båda preparaten är starkt beroendeframkallande och eftertraktade som missbruksdroger. Läckage till den svarta marknaden kan leda till nyrekrytering av tunga missbrukare och i värsta fall till dödsfall.
Metadonrelaterade dödsfall ökade kraftigt i Sverige 2006-2008, från 29 fall till 84fall. Vad denna ökning beror på - en ökning av antalet metadonpatienter, bristfälligt säkerhetsarbete vid de mottagningar som etablerat sig under senare år, ökad smuggling eller något annat - är ännu så länge oklart. Förekomsten av läckage och icke-medicinskt bruk, och betydelsen av detta för den narkotikarelaterade dödligheten, är därför angelägna frågor för forskningen.
Tidigare studier i Sverige har visat att en mycket hög andel av opiatmissbrukarna har använt metadon eller buprenorfin utanför behandling - ofta i syfte att behandla sig själva eller för att minska abstinens, men även i russyfte. Internationella studier har dock indikerat att endast fem till sex procent av patienterna i underhållsbehandling uppger att de kontinuerligt sålt eller skänkt bort läkemedel. Detta är en paradox som vi vill undersöka närmare i projektet.
Att berätta att man använt metadon eller buprenorfin utanför behandling är oproblematiskt för de allra flesta droganvändare. De låga siffror som rapporterats när det gäller läckage kan dock tyda på metodproblem med just den typen av självrapporterade uppgifter. Att berätta för forskare att man läckt sin medicin kan vara känsligt även om man litar på forskarens sekretesslöften.
För att minimera den här typen av problem kommer vi att samla in våra data på två olika sätt. Hälften av intervjuerna kommer att göras av oss forskare, medan den andra hälften görs av patienter som vi specialutbildar. Genom att vi samlar in data på två olika sätt kommer vi att ha möjlighet att göra en metodmässig jämförelse inom studien. Detta kan även leda till intressanta frågeställningar när det gäller tillfärlitligheten i tidigare internationell forskning.
Även mina kolleger Bengt Svensson och Philip Lalander fick FAS-anslag, till en mycket spännande uppföljning av en grupp heroinister i Norrköping, tio år efter den första undersökningen. Läs mer om detta här.
Underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin för personer med opiatberoende har blivit allt vanligare i Sverige och de övriga nordiska länderna under 2000-talet. Läkemedlen är säkra och effektiva när de används enligt föreskrift av läkare, men om de används felaktigt (icke-medicinskt) eller missbrukas kan detta medföra allvarliga problem. Båda preparaten är starkt beroendeframkallande och eftertraktade som missbruksdroger. Läckage till den svarta marknaden kan leda till nyrekrytering av tunga missbrukare och i värsta fall till dödsfall.
Metadonrelaterade dödsfall ökade kraftigt i Sverige 2006-2008, från 29 fall till 84fall. Vad denna ökning beror på - en ökning av antalet metadonpatienter, bristfälligt säkerhetsarbete vid de mottagningar som etablerat sig under senare år, ökad smuggling eller något annat - är ännu så länge oklart. Förekomsten av läckage och icke-medicinskt bruk, och betydelsen av detta för den narkotikarelaterade dödligheten, är därför angelägna frågor för forskningen.
Tidigare studier i Sverige har visat att en mycket hög andel av opiatmissbrukarna har använt metadon eller buprenorfin utanför behandling - ofta i syfte att behandla sig själva eller för att minska abstinens, men även i russyfte. Internationella studier har dock indikerat att endast fem till sex procent av patienterna i underhållsbehandling uppger att de kontinuerligt sålt eller skänkt bort läkemedel. Detta är en paradox som vi vill undersöka närmare i projektet.
Att berätta att man använt metadon eller buprenorfin utanför behandling är oproblematiskt för de allra flesta droganvändare. De låga siffror som rapporterats när det gäller läckage kan dock tyda på metodproblem med just den typen av självrapporterade uppgifter. Att berätta för forskare att man läckt sin medicin kan vara känsligt även om man litar på forskarens sekretesslöften.
För att minimera den här typen av problem kommer vi att samla in våra data på två olika sätt. Hälften av intervjuerna kommer att göras av oss forskare, medan den andra hälften görs av patienter som vi specialutbildar. Genom att vi samlar in data på två olika sätt kommer vi att ha möjlighet att göra en metodmässig jämförelse inom studien. Detta kan även leda till intressanta frågeställningar när det gäller tillfärlitligheten i tidigare internationell forskning.
Även mina kolleger Bengt Svensson och Philip Lalander fick FAS-anslag, till en mycket spännande uppföljning av en grupp heroinister i Norrköping, tio år efter den första undersökningen. Läs mer om detta här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
