Applåderna avslöjar rasismen

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Sverigedemokraterna (SD) har gjort en fascinerande resa det senaste årtiondet. Att ett parti med rötter i nynazismen skulle ta plats i riksdagen 2010 var det nog få som kunde föreställa sig för tio år sedan. På 1990-talet beskrevs partiet som en samling rasistiska högerextremister, om medierna ens skrev om dem.

SD har arbetat hårt för att tvätta bort denna bild. Med list och skicklighet har Jimmie Åkesson och hans inre krets, ”De fyras gäng”, förändrat partiets offentliga framtoning. Den gamla stammen av judehatare och fullblodsrasister har rensats ut – åtminstone de som inte kunnat hålla tand för tunga offentligt. Det har varit en effektiv makeover. De senaste åren har mediernas beskrivningar gradvis förändrats: främlingsfientlig har blivit invandringskritisk, högerextremism har blivit välfärdspopulism.

Terrordådet i Norge har emellertid försatt SD i ett besvärligt läge. Mediedramaturgins krav på att finna skyldiga och utkräva ansvar har riktat fokus mot partiets antimuslimska retorik. Tidningen Expo demonstrerar de uppenbara likheterna mellan terroristen Breiviks ”manifest” och den konspiratoriska världsbild som framträder i uttalanden från ledande SD-politiker. Riksmedia konstaterar, närmast yrvaket, att det finns muslimhatare i partiets riksdagsgrupp. Vi påminns om att Jimmie Åkesson anser att ”islamiseringen” och ”den muslimska massinvandringen” är ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.


SD:s valfilm 2010.

En backlash alltså. Partiet beskrivs återigen som rasistiskt, även om själva termen sällan används (fast det hade den självfallet gjort om SD-retoriken handlat om judar istället för muslimer).

Bland dem som forskar om SD råder viss oenighet om hur partiet bör karakteriseras. Många betraktar SD som ett högerpopulistiskt parti, men statsvetaren Marie Demker argumenterade nyligen för att såväl SD som deras nordiska syskonpartier snarare borde ses som nationalkonservativa: ”När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten”, skrev hon i ett blogginlägg.

Även statsvetaren Andreas Johansson Heinö har lyft fram SD:s nationalism, med ”svenskheten” som det mest centrala värdet. SD förespråkar förvisso en utpräglad assimilationspolitik, skriver han på sin blogg, men svenskheten definieras ”så att den blir tillgänglig för vem som helst”. Därför vill Johansson Heinö inte beskriva SD som ett rasistiskt parti. Det begreppet bör sparas för att beskriva mer extrema partier, som det nynazistiska Svenskarnas parti.

Själv menar jag att denna analys är för formell och att Johansson Heinö fäster för stor vikt vid SD:s partiprogram och publika ställningstaganden. Johansson Heinö påpekar att det finns rasister inom alla riksdagspartier, och det är säkert sant. Men det finns bara ett parti där rasismen och islamofobin frodas. Det finns bara ett parti där riksdagsledamöter kallar invandrare från islamska länder för ”kulturberikare” – ett begrepp med nazistisk bakgrund – och ”muselmaner”.

Låt oss ta Kent Ekeroth som exempel. Ekeroth är riksdagsledamot för SD, men han är också den mest kände svensken inom den konspirationsteoretiska och islamfientliga Counter Jihad-rörelsen. Ekeroth anser att västvärlden sedan 1400 år är inbegripna i ett uråldrigt krig mot islam, ett krig som vi nu är på väg att förlora. Under SD:s landsdagar 2009 beskrev han muslimernas lömska strategi: ”Demografisk expansion och smygislamisering när de är få till antalet och svagare, regelrätt krig när de blivit starkare. Det vi upplever i Europa idag är inget nytt, det har hänt tidigare.”


Kent Ekeroth, SD. Foto: Expo.

Ingen som sett Kent Ekeroths tal (del 1, del 2) kan tvivla på att han hatar muslimer. Och ingen som känner till antisemitismens historia kan undgå att se likheterna med judehatet. Det är helt otänkbart att en sådan person skulle tolereras inom något annat riksdagsparti än SD.

Inom SD är Kent Ekeroth dock inte bara tolererad – han är beundrad. Hans tal under landsdagarna möttes av stående ovationer. Jag tror att de applåderna säger mer om SD än en aldrig så noggrann analys av deras partiprogram.

Visst är SD ett nationalistiskt parti. Men det är en nationalism som kräver sin ”andre”. En nationalism som går hand i hand med rasismen.

Porträtt i Skånskan

Sommarstiltjen fortsätter och jag har semester i drygt en vecka till, därav de sporadiska uppdateringarna. Men jag har i alla fall hunnit bli intervjuad av Skånska Dagbladets Anna Lindblom, för ett personporträtt. Det publicerades i tidningen idag och finns även på nätet. Där kan ni bland annat läsa om mina yrkesmässiga drömmar innan jag valde att bli forskare och universitetslärare.

Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.


Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:

Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.

Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:

Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.


Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.

Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.


Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

Spurious "research" and pseudo science in the combat against harm reduction policies

Förra veckan, i debatten om KRIS och deras hänvisning till en tveksam "forskningsrapport", nämnde jag den webbaserade tidskriften Journal of Global Drug Policy and Practise. För några år sedan skrev jag en debattartikel där jag berörde denna tidskrift, men tyvärr blev artikeln refuserad av Lancet Infectious Diseases. Eftersom artikeln anknyter en smula till KRIS-debatten tar jag tillfället i akt att publicera den här istället. Den som vill läsa mer om den sprutbytesöversikt som nämns i artikeln hänvisas till denna artikel, där jag diskuterar översikten mer i detalj.

In March 2008 Evan Wood, Julio S Montaner and Thomas Kerr published an article (1) in Lancet Infectious Diseases which disclosed an attempt by lobbyists to close down the carefully evaluated and effective safer injection facility (SIF) in Vancouver. The method used by the lobbyists was to disseminate misleading information in purportedly scientific form. A web-based journal, Journal of Global Drug Policy and Practice (JGDPP), published an article highly critical of SIF, which grossly misrepresented the research in this field. Through this article anti-harm-reduction activists nearly succeeded in persuading the Canadian government to ban such programs.

JGDPP claims to be a peer-reviewed medical journal, but as Wood et al. demonstrated it is in fact an organ of the Institute on Global Drug Policy (IGDP), which in turn is an arm of the strongly prohibitionist lobby group Drug Free America Foundation.

In his rejoinder (2) JGDPP’s editor-in-chief Eric A. Voth claimed that IGDP as an institute consisting of "physicians, attorneys, and other highly regarded international experts on drug policy". He goes on to say that the institute has "looked closely at the science and effect of [harm reduction] policies," and found that they did not stand up to closer scrutiny: "Much like the emperor’s new clothes, harm reduction policy has been blindly accepted rather than critically examined." In support of this sweeping generalization Voth quotes only one reference, a review article published in JGDPP which asserts that it clearly demonstrates "the questionable effect" of needle-exchange programs.’ (3)

However, the cited "review" must be scrutinized as it was written by three Swedish lobbyists, Kerstin Käll, Ulric Hermansson and Sten Rönnberg — and in fact there is quite a bit more to it than meets the eye.

In the spring of 2005, the Swedish parliament was considering legislation which would make permanent the (highly restrictive) needle-exchange program in Sweden, which had been run for years on a trial basis up to then. At that point all MPs received a pamphlet written by Käll, Hermansson and Rönnberg claiming that international research—in contrast to what had been the established view thus far—provided no support for needle-exchange. (4) What the MPs were not told was that the review upon which the pamphlet was based had been commissioned by four of Sweden’s most hard-line NGO’s in the drug policy field—among them The Swedish National Association for a Drug-free Society (Sweden’s equivalent to the Drug Free America Foundation).

This ought to have sent the alarm bells ringing in the Swedish parliament, but not so. Instead the "review" attracted widespread media attention, and contributed to one political party changing its stance on the issue.

Several months later five Swedish researchers were able to prove that the purported "review" of the research was fraudulent. (5) They demonstrated in detail that not only had Käll, Hermansson and Rönnberg employed questionable selection criteria, they had also misinterpreted and misrepresented data and doctored quotes. This resulted in Karolinska Institutet, where Hermansson was working at the time, referring the "review" to its Ethics Council.

Since the "review" had neither been published in a scientific journal nor in the name of Karolinska Institutet, the Ethics Council decided against instituting an inquiry of its own. The council did, however, issue a statement pointing out that "the articles forming the basis of the analysis do not constitute a systematic review of the literature, and therefore the review may mislead the reader. Consequently the review could harm the reputation of the Karolinska Institutet." (6)

The article published in JGDPP is an abridged version of that fraudulent "review". In conclusion, it is clear that harm reduction measures in drugs policies nowadays are being fought with spurious research results and references to pseudo science. Researchers as well as politicians should be made aware of this, and not allow themselves to be fooled by dishonest attempts at influencing future policy decisions.

===============================

NOTES

(1) Wood E, Montaner JS Kerr T. Illicit drug addiction, infectious disease spread, and the need for an evidence-based response. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8(3):142–43.

(2) Voth EA. Harm reduction drug policy. Lancet Infect Dis 2008 vol. 8 (9):528–29.

(3) Käll K, Hermansson U, Amundsen EJ, Rönnbäck K, Rönnberg S. The effectiveness of needle exchange programmes for HIV prevention: a critical review. Journal of Global Drug Policy and Practice 2007; vol. 1(3), http://www.globaldrugpolicy.org/1/3/1.php (accessed February 5, 2009).

(4) Käll K, Hermansson U, Rönnberg S, Bergvall B. Sprututbyte. En genomgång av den internationella forskningen och den svenska debatten. Stockholm: Fri förlag 2005 (in Swedish).

(5) Antoniusson EM, Kristiansen A, Laanemets L, Svensson B & Tops D. Sprutbytesfrågan. En granskning av en forskningsgenomgång om effekter av sprutbytesprogram. Lund: Socialhögskolan 2005 (in Swedish). http://www.soch.lu.se/images/Socialhogskolan/2005_1.pdf (in Swedish; accessed February 5, 2009).

(6) Karolinska institutet, Etikrådet. Angående fråga om vetenskaplig oredlighet. May 22, 2006 (in Swedish).

Om forskning och "forskning"

I min debatt med KRIS har jag, lite obestämt, hänvisat till "internationell forskning". Skälet är att det gjorts så enormt mycket forskning om underhållsbehandling sedan 1960-talet att det är svårt att ange enskilda referenser. En lång rad studier har visat att sjuklighet och dödlighet hos personer i underhållsbehandling minskar dramatiskt. Behandlingen leder normalt också till en kraftig minskning av illegalt drogbruk, kriminalitet och prostitution. Underhållsbehandling har även visat sig minska spridningen av HIV-smitta bland narkomaner.

Men det finns naturligtvis också risker och problem med behandlingen. För den som är intresserad av en forskningsöversikt har jag publicerat en en artikel som belyser forskningen kring risker och sidoeffekter, varav läckage och dödsfall utanför behandlingsprogrammen är de absolut allvarligaste. Översikten är publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift och kan laddas ner här.

I sin Drugnews-replik nämner KRIS en rapport som jag inte tidigare kände till. Så här skriver de:

Tydligen ingår inte den nya studien, med 126 forskningsreferenser, av Kathy Gyngell från England i ”all modern forskning”. Den kommer nämligen fram till den motsatta slutsatsen – att substitutionsbehandling inte är effektivt varken för att minska missbruket, dödligheten eller vårdkostnaderna.

Sånt här blir man naturligtvis lite nyfiken på. En ny studie, som underhänner slutsatserna i snart sagt all annan forskning! Wow!

Nu nämner inte KRIS:arna vad studien heter. Jag söker förgäves i de vetenskapliga databaserna, men utan resultat. Kathy Gyngell finns inte ens representerad - märkligt. Jag övergår till google, och hittar rapporten (Breaking the Habit).

Jag får snart alla mina misstankar bekräftade:

* Kathy Gyngell är inte forskare - hon är konservativ debattör, verksam vid högerorienterade tankesmedjan Centre for Policy Studies. På PowerBase beskrivs hon som "a former television producer turned right-wing operative".

* Kathy Gyngell har tidigare publicerat sig i The Journal of Global Drug Policy and Practise. Det låter misstänkt likt en vetenskaplig tidskrift, men så är inte fallet. Det är en webskrift som ges ut av Institute on Global Drug Policy, en organisation knuten till Drug Free America Foundation - den amerikanska motsvarigheten till RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. The Journal of Global Drug Policy and Practise har tidigare publicerat starkt vinklade politiska rapporter om drogpolitik - rapporter som inga vetenskapliga tidskrifter med självaktning skulle ta i med tång.


Kathy Gyngell.

Nu behöver dessa två omständigheter inte nödvändigtvis diskvalificera Gyngells rapport, den kan ju vara intressant ändå. Kanske har hon kommit på något verkligt smart, som alla hundratals skolade forskare som sysslat med effektforskning kring underhållsbehandling missat?

Rapporten är lång, men jag läser lite här och där. Nej, det känns inte seriöst. Jag scrollar bland referenserna. Finns Johan Kakko och Markus Heilig, forskarna bakom de internationellt mycket uppmärksammade 2G- och 3G-studierna med? Nej. Lars Gunne då? Nej, inte det heller. Men Vincent Dole och Marie Nyswander, metadonbehandlingens grundare, de måste väl ändå vara citerade? Nope.

Däremot finns inte mindre än fyra referenser till Neil McKeganey, förbudsrörelsens mest omhuldade forskare.

Vid närmare eftertanke struntar jag nog i att ägna semestern åt Kathy Gyngell och hennes "forskning".

Överdrivna slutsatser skadar KRIS trovärdighet

KRIS svar på min artikel om deras aggressiva och osakliga opinionsbildning är helt symptomatisk. Christer Karlsson, Lasse Liljegren och Magnus Andersson bemöter inte min kritik om att KRIS sparkar nedåt och vill försämra för en grupp narkomaner som valt en annan väg ut ur missbruket än den de själva förespråkar. Istället gör de sitt bästa för att svärta ner mig. Detta gör de bland annat genom att insinuera att jag skulle vara köpt av läkemedelsindustrin – något jag redan bemött på min blogg, i en diskussion med Lasse Liljegren.

I Almedalen presenterade KRIS en broschyr om missbruk av Subutex. Den var ett framgångsrikt propagandastycke, utan tvekan, men tyvärr helt utan vetenskapligt värde. Broschyren är ingen systematisk sammanställning utan bygger på fem intervjuer med medlemmar i den egna organisationen. Av dessa intervjuer drar KRIS sedan ett antal långgående slutsatser, alla mer eller mindre märkliga. Några exempel:

• ”Subutexprogrammen läcker som såll till missbruksmarknaden.”
• ”Subutex minskar inte drogdödligheten.”
• ”Subutexprogrammen minskar inte kriminaliteten.”
• ”Subutex vid frigivning är brotts- och missbruksskapande.”

Slutsatser av det här slaget är självklart omöjliga att dra utifrån några enstaka fallbeskrivningar. Detta accentueras också av att de flesta slutsatserna klart strider mot den svenska och internationella forskning som finns på området.

KRIS sätter fingret på några verkliga problem i den svenska underhållsvården. Att Subutex och metadon missbrukas och att läckage från programmen förekommer är ett faktum. Att det kan finnas problem med en del av de utredningar som görs innan patienter antas till underhållsbehandling är också troligt och borde studeras närmare. Tyvärr beskriver KRIS dessa problem i så överdrivna och kategoriska ordalag att det blir uppenbart att de inte är ute efter några konstruktiva lösningar.

Hösten 2010 fick jag forskningsanslag från FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, för att genomföra en vetenskaplig studie om läckaget från de svenska underhållsprogrammen. Under KRIS seminarium försökte jag därför berätta lite om vad den internationella forskningen hittills kommit fram till när det gäller läckage. Det var detta som KRIS:arna upplevde som ”chockerande och upprörande”. Att ifrågasätta KRIS verklighetsbeskrivning var som att svära i kyrkan.

KRIS bakomliggande agenda är tydlig, och har varit så i många år. Man vill förbjuda Subutexbehandling och reservera metadonbehandling för en liten skara äldre heroinister – ungefär som det såg ut på 1970- och 1980-talen. Om detta genomfördes skulle det säkert öka KRIS rekrytering, inget snack om den saken. Men framför allt skulle det leda till massdöd bland landets opiatmissbrukare – ett mycket dyrt pris att betala.

Låt mig avslutningsvis ge ett konkret exempel för att visa hur KRIS använder sig av osakliga argument för att försämra och försvåra för patienter i underhållsbehandling. En av slutsatserna i deras broschyr är att ”ingen med Subutex i kroppen borde få köra bil” (en slutsats som för övrigt helt saknar koppling till de fem intervjuerna).

KRIS konstaterar – helt korrekt – att personer med Subutexbehandling får köra bil (om de har körkort) medan personer som kör bil med illegalt Subutex i kroppen kan dömas för drograttfylla. Detta anser de vara oklart och motsägelsefullt. Men de bortser från att det finns en enkel och logisk förklaring.

En person som missbrukar Subutex blir rejält påverkad av detta, åtminstone så länge personen inte byggt upp tillräcklig opiattolerans. Att en person som använder illegalt Subutex kan dömas för drograttfylla är därför helt naturligt.

För att en person i underhållsbehandling ska få körkort ställer Transportstyrelsen dock hårda krav på att personen ska vara stabil och missbruksfri. För att körtkortstillstånd ska medges kräver Transportstyrelsen en noggrann uppföljning med drogtester och läkarintyg under minst två års tid. Detta följs sedan upp med ytterligare läkarintyg för att dokumentera att patienten är missbruksfri. Det har gjorts omfattande psykologiska test som visat att välinställda underhållspatienter är fullt alerta och har en frisk människas funktion och reaktionstid.

KRIS har alltså inte några som helst grunder för att kräva att Subutexpatienter generellt ska hindras från att köra bil. Det är ett orimligt och omotiverat krav. Det skulle bara göra det svårare för en redan stigmatiserad och utsatt grupp, inte minst genom att försämra deras möjligheter på arbetsmarknaden.

Som jag skrev i min ursprungliga artikel så är KRIS på många sätt en nyttig och bra organisation. Genom sin kamratstödjande verksamhet gör de viktiga insatser för sina medlemmar och för samhället. Av det skälet är det extra synd att KRIS ägnar så mycket kraft åt att kritisera andra utsatta grupper. Det är ovärdigt. På sikt kommer det att skada organisationens trovärdighet.

Hårdvinklad propaganda som sparkar nedåt

Min nya krönika i Efter Arbetet. Även refererad i Resumé.

Kriminellas revansch i samhället, KRIS, utsågs i år till ”hetast i Almedalen” av Westanders PR-byrå. Detta för att de ”på klassiskt Almedalsmanér med tydliga t-shirts och många medlemmar på gatorna” spridit sitt budskap om att ”Subutexprogrammen för narkomaner är kontraproduktiva”.


KRIS - hetast i Almedalen. Foto: Anders Pihlblad,
TV4 Nyheterna.

KRIS och deras sidogren Unga KRIS är på många sätt en nyttig och hedervärd organisation. Utifrån parollen ”hederlighet, drogfrihet, kamratskap och solidaritet” arbetar de för att hjälpa människor att lämna kriminalitet och missbruk bakom sig. Som kamratförening gör de goda insatser för en utsatt grupp människor. För det förtjänar de respekt.

Men KRIS är också en problematisk organisation. Deras opinionsbildning är ensidig, aggressiv och riktar sig mot en grupp – heroinister i underhållsbehandling – som KRIS inte representerar. De flesta i KRIS ledning har haft ett amfetaminmissbruk och blivit drogfria genom tolvstegsbehandling. Det är en metod som sällan fungerar för personer med ett utvecklat opiatberoende, och följaktligen är antalet heroinister i KRIS litet. Personer som får läkemedelsbehandling accepteras över huvud taget inte som medlemmar, eftersom de inte är drogfria enligt KRIS egen snäva definition.

Jag har inga synpunkter på vilken målgrupp KRIS organiserar, det finns andra föreningar som vänder sig till patienter med metadon eller Subutex. Problemet är att KRIS i flera år sparkat nedåt, genom att aktivt propagera mot underhållsbehandling. ”De trampar på mina patienter”, som en av mina vänner inom beroendevården uttryckte det. Många patienter vittnar om hur föraktfullt de bemöts av KRIS-medlemmar.

Under Almedalsveckan var jag och några av mina forskarkolleger i Visby för att presentera en studie om hur underhållsbehandlingen i Skåne ser ut och hur den skulle kunna förbättras. I seminariet deltog politiker, läkare, forskare och patientföreträdare. I publiken fanns även ett tjugotal svartklädda aktivister med demonstrativt korslagda armar – KRIS.

Under större delen av seminariet envisades de med att avbryta talarna, fnysa, sucka, hånskratta, slå i dörrar och på andra sätt visa sitt missnöje med det som sades. Hade jag varit oförberedd hade jag förmodligen upplevt deras närvaro som hotfull, men efter flera år i branschen är jag van. När det var dags för frågor hade alla KRIS:arna redan avtågat, så de var definitivt inte där för att föra någon dialog.

KRIS är duktiga på att synas. I Almedalen hade de enligt uppgift sjuttio man på plats, och någon kvinna. Det gick inte att missta sig på vilka de var: uppumpade, tatuerade och klädda i trånga svarta t-shirts med sloganen ”Statligt knark är också knark” på bröstet. De delade ut minttabletter som skulle symbolisera illegalt Subutex.


KRIS delade ut "Subutextabletter" i Almedalen.

Det var säkert en effektfull anblick för ledamöterna i Westanders jury. Men det förvånar mig ändå att juryn ville prisa dem. Som PR-människor borde de känna igen ett fulbudskap när de ser det.

Det fula är inte att KRIS uppmärksammar att läkemedel som Subutex missbrukas – det är ett verkligt problem, väl värt att diskutera. Det fula är hur man gör det. KRIS påstår att underhållsprogrammen ”läcker som såll”. De hävdar att de flesta patienterna är som drogade zombies, kvar i missbruk och kriminalitet. Det är påståenden så överdrivna att det måste vara medvetna lögner. KRIS anser att underhållsbehandling bör reserveras för en liten skara äldre missbrukare, något som går stick i stäv med all modern forskning på området.

KRIS prisade PR-verksamhet är alltså inget annat än hårdvinklad propaganda – ett negativt budskap som slår mot de narkomaner som valt att söka en annan väg ur missbruket än den man själv förespråkar.

Det är synd och skam, särskilt som det måste finnas mängder av konstruktiva budskap KRIS skulle kunna ägna sin opinionsbildning åt. Varför inte satsa resurserna på att motverka den stigmatisering många ex-kriminella utsätts för och förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden?

Gudmundsons grumliga vatten

Härom dagen skrev Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, en artikel om "indvandrares brottslighet" som gjort honom till hjälte bland sverigedemokrater. Om artikeln kan man säga mycket, och det har också gjorts. Själv konstaterar jag att den mest är ett tröttsamt uppkok på Mauricio Rojas ökända debattartikel från 2005.


Per Gudmundson. Foto: Expressen.

Gundmundson måste dock rimligen känna till att Rojas fick hård kritik för att han förvanskade BRÅ:s slutsatser - bland annat genom att han påstod att BRÅ visat att "kulturarv" var den viktigaste faktorn bakom utlandsföddas överrepresentation i brottsstatistiken. Jag brukade tidigare ge mina kriminologistudenter i uppdrag att läsa Rojas och sen jämföra med BRÅ-rapporten och analysera skillnaderna - de blev oftast mycket upprörda över Rojas oärliga referat och hårdvinklade slutsatser. "Kulturarv" lyfts till exempel inte alls fram som någon förklaringsfaktor i rapporten.

Gudmundson pladdrar på om vilka åtgärder som kan vara lämpliga för att minska brottsligheten - utvisning av brottsdömda invandrare, minskad invandring och andra typiska SD-förslag avhandlas. Själv tänker jag att det rimligen borde handla om att rättsväsendet och andra myndigheter måste bli effektivare på att förebygga och beivra brott - oavsett brottslingarnas härkomst.

I övrigt vill jag hänvisa till tre artiklar av journalisten Dilsa Demirbag-Sten, juridikprofessorn Mårten Schultz och Expo-medarbetaren Alex Bengtsson, som tillsammans räcker gott och väl för att bemöta Gudmundson artikel.

Uppdatering. Per Gudmundson påstår att man inte får säga i svenska medier att utlandsfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken. Märkligt: kombinationen (invandrar* and överrepre* and brott*) ger 822 träffar i Mediearkivet, varav 132 bara under förra året. Expressen står för 93 av de 822, DN för 89, Svenskan 71, GP 68, AB 57, osv. Läser Gudmundson inte tidningar?

Bidragsfusk: reaktioner

Petter Larssons och min DN Debatt-artikel om det överdrivna bidragsfusket väckte stort rabalder på midsommarafton och togs upp av en stor mängd medier, däribland Ekot, Rapport, Svenska Dagbladet och Expressen.

Senare har även en del ledarkommentarer börjat droppa in. Tyvärr enbart från socialdemokratiska tidningar. Varför, kan man undra? Är borgerliga tidningar bara intresserade av bidragsfusk när de kan utmålas det som ett stort och allvarligt samhällsproblem?

Idag svarar socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i DN. Det är ett klent svar där Kristersson inte har något i sak att anföra mot det vi skrev. Förhoppningsvis får Petter och jag chans till en slutreplik, annars kommer jag skriva ett längre svar här på bloggen.

Aftonbladets ledarblogg
Allehanda
Dagens ArenaKarlskoga-Kuriren
HD Kultur
Värmlands Folkblad

Överdrivna siffror om bidragsfusk

Idag har journalisten Petter Larsson och jag en artikel på DN Debatt. Vi anknyter till en spännande rapport från Riksrevisionen, Var blev det av det av de misstänkta bidragsbrotten?, där revisorerna ifrågasätter de uppskattningar regeringen utgått från när det gäller bidragsbrott i socialförsäkringarna. Regeringens siffror ligger "anmärkningsvärt långt" från de verkliga återbetalningskraven till följd av misstanke om bidragsbrott, konstaterar man i rapporten.

Det mesta tyder på att det brottsliga fusket är ett tämligen marginellt fenomen i socialförsäkringarna. Försäkringskassan har satsat stora resurser på att jaga fuskare, men 2010 lyckades man bara få in 150 miljoner kronor i återkrav till följd av misstänkt fusk. Så mycket pengar kan enstaka jurister på Skatteverkets storföretagskontor ta in själv varje år. Även om vi accepterar regeringens uppblåsta siffror så är skattefusket många, många gånger större än bidragsfusket.

Kritiken mot de uppblåsta siffrorna har funnits länge. Petter Larsson lyfta fram detta redan 2007, då den så kallade FUT-delegationen presenterade sina första fusksiffror. Jag kritiserade delegationen i min bok Kampen om sjukfrånvaron förra året och har senare skrivit flera artiklar om problematiken. Att regeringen trots kritiken håller fast vid uppfattningen att fusket är stort och allvarligt kan bara förklaras av att dessa föreställningar har en politisk funktion. Som vi skriver i dagens artikel:

Fuskarna har en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen. Mer tillspetsat: Kampen mot fusket är en bärande del i Moderaternas försök att hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som simulerar, latar sig och fuskar. Det ska nog tyvärr mer till än en kritisk rapport från Riksrevisionen för att rucka på den framgångsrika fiendebilden.

Läs hela artikeln här (men undvik kommentarerna, trollen härjar för fullt).