fredag 29 juli 2011

Kritiken mot Fredrik Reinfeldt

De senaste dagarna har statsminister Fredrik Reinfeldt fått en hel del kritik för att ha varit för osynlig i efterdyningarna av terrordådet i Norge. Först ut att formulera kritiken offentligt var något förvånande DN:s Peter Wolodarski, som menade att statsministern dragit sig undan när han istället borde visat ledarskap.

DN har också skrivit på redaktionell plats, där man gått igenom de brev statsministern fått från medborgare under den senaste veckan - många mycket kritiska.


Fredrik Reinfeldt - får kritik.

Men Fredrik Reinfeldt har också sina försvarare. Expressen skriver på ledarplats att man inte ser någon anledning att kritisera statsministern. Tidigare ledarskribenten, numera politikern Maria Abrahamsson (M) försvarar Reinfeldt och är istället kritisk till Peter Wolodarski, som "alltmer besserwisseraktigt läxar upp alla som inte delar hans uppfattning". Abrahamsson fortsätter:
Som tidigare kollega och konkurrent i åsiktsbranschen skulle jag nog ha gratulerat DN:s ledarsida till den annorlunda vinkeln på terrordåden i Norge i form av en bredsida mot Fredrik Reinfeldts ledarskap. Egen, för att inte säga skruvad, är den onekligen. Men som numera politiker charmas jag inte längre av sådana cynismer.
Själv har jag ingen uppfattning i sakfrågan, men hela diskussionen får mig att tänka på mina gamla statsvetarekollega Peter Santesson och hans avhandling om symbolpolitik. I inledningskapitlet berättar Santesson, faktiskt ganska rafflande, om när Vladimir Putin missbedömde den ryska opinionen efter atomubåten Kursks undergång. Så här skriver han:
Den första explosionen inträffade klockan 11 :29 Moskvatid. Smällen var så stor att den observerades av seismo logiska stationer i både Norge och Kanada. Det dröjde två minuter och fjorton sekunder, sedan kom ännu en explosion, denna motsvarande upp till två ton sprängämne. Det var vid lunchtid lördagen den 12 augusti 2000 som den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i vattnen utanför Murmansk.


Atomubåten Kursk.

Alla ubåtar är märkvärdiga, men Kursk hörde till de märkvärdigaste. Fartyget var uppkallat efter historiens största pansarslag, där Röda armén i juli 1943 slutgiltigt lyckades driva tillbaka de tyska ockupationsstyrkorna. Kursk gjorde skäl för namnet - hon var menad att bli krigsmaktens nya triumf. Över 150 meter lång, och med en besättning som just utnämnts till den skickligaste i hela den ryska Norra flottan, var hon bland de största och mest imponerande fartyg som Ryssland sjösatt sedan Sovjetunionens fall, ett hög teknologiskt vidunder på 14 700 ton. Kursk skulle utgöra startskottet på landets återkomst som marin stormakt. Men efter att ha tjänst gjort i fem år låg hon nu utslagen på havets botten, kapsejsad under ett övningsuppdrag, och i den sjunkna ubåten fanns 118 personer instängda.

Under veckan som följde utspelades ett förstklassigt drama inför världspressen. Det sades att man uppsnappat signaler från förmodade överlevande, som flottan nu förgäves försökte rädda. Samtidigt började hård kritik riktas mot den tidigare så populäre ryske presidenten Vladimir Putin. Han uppfattades som likgiltig inför besättningens öde, mer bekymrad över det förlorade fartyget än över manskapet, och dröjde mycket länge med att avbryta sin semester vid Svarta Havet. Putins officiella förklaring till agerandet var att hans närvaro vid räddningsoperationen inte skulle öka sannolikheten till framgång.

Det vanliga sättet att analysera politik är i instrumentella termer, det vill säga att man värderar händelser och vidtar åtgärder med utgångspunkt från de konkreta effekter händelserna och åtgärderna antas ha. Politisk kritik i den instrumentella världen inriktar sig på att vidtagna åtgärder skulle vara ineffektiva eller ha oönskade effekter. Putin levde tydligen i den världen, men Kursk-dramat och den kritik som drabbade honom var av helt annat slag.

Vidden av det inträffade kunde inte rätt förstås genom att räkna liken och värdet på det förlorade fartyget. Nej, någonting långt värre hade hänt. Kursk skulle representera Rysslands återkomst som stormakt. Därmed representerade fartygshaveriet motsatsen: ett enormt fiasko, total impotens, tragedi och ut plåning som stormakt. Den ilskna kritiken mot Putin bestod inte primärt i att han skulle ha någon kausal skuld till besättningsmännens öde, eller att hans uteblivna personliga insatser skulle kunna ha varit avgörande i räddnings arbetet. Kritiken gällde snarare den arroganta och ointresserade attityd som man ansåg att Putin givit utryck för genom sitt agerande, en inställning som ansågs vara typisk för forna dagars sovjetiska makthavare. Inte bara struntade han i att genast åka till olycksplatsen – karln fortsatte sin semester. Kan man bete sig mer likgiltigt? Kan man tydligare visa att man inte berörts av tragedin? Därför blev också Putins förklaring, som utgick från ett instrumentellt perspektiv, missriktad och verkningslös. Kritiken tilltog och Putin tvingades till en snöplig, senkommen Murmanskresa och sitt första stora politiska nederlag.
Vladimir Putin fann sig alltså till sist tvungen att resa till Murmansk, för att mildra kritiken mot hans okänsliga beteende - hans symbolpolitiska misstag.


Vladimir Putin - gjorde symbolpolitiskt misstag.

Det är förmodligen i det ljuset vi bör betrakta Fredrik Reinfeldts debattartikel i Svenska Dagbladet idag - som ett senkommet försök att mildra kritiken om ointresse och bristande ledarskap.

På lång sikt drabbades Vladimir Putin knappast av sina misstag i samband med Kursks undergång. Huruvida Fredrik Reinfeldt kommer att förlora på den aktuella debatten är för tidigt att avgöra. Det är dock värt att notera att diskussionerna ger bränsle åt en redan existerande medieberättelse - den om statsministerns kamrersmentalitet och oförmåga att visa känslor.

Peter Santessons avhandling heter Studier i symbolpolitik och kan läsas i elektronisk form.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Regeringskansliet får väl anställa ett gäng professionella gråterskor som står utanför Rosenbad och hulkar. Hela tiden, för det händer hemska saker dynget runt i hela världen hela tiden.

Anonym sa...

Reinfeldt har en väldigt undandragen stil som statsminister, inte bara nu, utan nästan alltid. Det är så att man glömmer att han ens finns, när det inte är valår. Han är nog den mest osynliga statsminister vi haft, skulle jag tro. Det är Anders Borg som syns. Reinfeldt är ingen Stoltenberg. Man kan inte vänta sig det. De är två helt skilda typer av politiker.

Limbo sa...

Till Anonym: Gråterskor nej. Det var ju inte som kritikerna efterlyste, utan en mer engagerad hållning från statsministern. Att han har en "tillbakadragen" stil är knappast en ursäkt att men väl en förklaring till hans frånvarande attityd. Och nej, jag kräver inte att han skulle hålla tal till nationen eller åka runt i varenda tv-soffa. Men de framträdanden han hittills presterat känns väldigt pliktskyldiga..

Visionären sa...

Nu är det ju så att det inte är en svensk ubåt som exploderat i norra ishavet. Det är inte heller en massaker som ägt rum på svensk mark.

Din jämförelse haltar således.

Din kritik hade varit berättigad om dådet ägt rum på svensk mark.

Nu är det inte så.


V

Stardust sa...

Nu var det ju inte så att jag riktade någon kritik. Jag refererade bara, och drog en parallell.

Johan sa...

Egentligen är det inte så mycket att säga om det här.

Jag lutar, personligen, åt att de som redan från början är fientligt inställda mot Sveriges regering också är de som har lättast för att bli upprörda över att Reinfeldt inte handlar som den ledare som de hade önskat att han vore.

Kanske är det också så, att det som ger bränsle åt den svenska debatten är spänningen mellan populism och politisk korrekthet. Det är lätt att misstänka att de som idag är missnöjda med Sveriges statsminister hade haft en helt annan inställning om de ursprungliga antagandena besannats och det visat sig vara muslimer som var förövare.

Är det kanske så att Reinfeldt kritiseras för att han inte agerar som om han vore Mona Sahlin?

Själv tar jag ställning.
Statsministern och hans parti har hittat på en hel del fuffens som väljarna inte riktigt kunnat förutse, men nu handlar det om helt andra saker. När alternativet verkar vara ledarkult där folket och ledaren ska stå i något slags mystiskt känslomässigt förhållande till varandra, och till nationens socialdemokratiska historia, då tar jag ställning för Fredrik Reinfeldt.
;-)

Allmän information sa...

Det norska terrordådet inträffade och chockade människor på båda sidor fjällen. Men att såsom vissa nu gör försöka förvandla det till svensk inrikespolitik är perverst.

Det anständiga är att tänka på offren och deras anhöriga. Att försöka värva anhängare till vänstern med denna tragedi som orsak borde inte på minsta vis vara prioriterat ens för vänstern.

Unknown sa...

Själv har jag inte så många synpunkter på Reinfeldts ev. långsamma och (möjligen) något tafatta agerande, men däremot tycker jag att hans "Brännpunkt"-artikel var mycket märklig.

Att försöka avpolitisera ett terrordåd som var i högsta grad politiskt, är nämligen också i allra högsta grad att utnyttja tragedin för inrikespolitiska syften.

Att konsekvent prata om "extremism" och "fundamantalism" istället för "högerextremism" och att inte använda ordet "islamofobi" en enda gång är minst sagt anmärkningsvärt. Att dessutom kalla dådet "blint" och "riktat mot oss alla" är ju dessutom direkt felaktigt: dådet var politiskt, och riktat mot en viss specifik politisk gruppering: den norska arbetarrörelsen och dess mest invandringspositiva gren (AUF).

Här har jag bloggat om saken:

http://biologyandpolitics.blogspot.com/2011/07/att-avpolitisera-det-politiska.html

Johan sa...

Reinfeldts Brännpunktartikel var ett bottennapp. Det råder det nog stor enighet om - också bland dem som av partipolitiska hänsyn inte kan yttra sig öppet.

Allmän information sa...

Nej Johan:

Bottennappet är svenska vänsterns försök att göra sig till martyrer över norska ungdomars gravar.

Det borde råda total enighet om det men tyvärr så tänker vissa mer på procenten än andra.

Anonym sa...

Även en blind höna hittar ett korn då och då, Wolodarski bekräftar på ett förtjänstfullt sätt talesättet.

Den andra hönan förefaller dock allt mer desorienterad och tycks inte längre anse sig behöva leva upp till statsmannarollen.