Med en vurm för passiva sjukskrivningar

I en krönika på Svenskt Näringslivs hemsida kommenterar förbundets socialförsäkringsexpert Sofia Bergström min bok. Bergströms krönika är tyvärr en osaklig text full av missförstånd.


Sofia Bergström, Svenskt Näringsliv

I början av sin krönika skriver Bergström att min bok

inte alls /handlar/ om fakta kring tidigare regelförändringar och hur de har påverkat sjukfrånvaron. Boken är i stället en belysning av olika intressens påstådda kamp om sjukfrånvaron som ett problem eller inte. De olika regelförändringar som har skett är alltför vagt berörda i boken för att den ska kunna fungera som en analys av vad som var orsak och vad som är verkan.

Det är korrekt att min bok framför allt är en analys av sjukfrånvarodebatten och dess konsekvenser. Det är också riktigt att jag analyserar debatten som en makt- och intressekamp. Huruvida denna kamp är ”påstådd” eller inte får bokens läsare själva bedöma. Däremot är det uppenbart felaktigt att jag inte skulle ta upp fakta kring hur regelförändringar i sjukförsäkringen har påverkat sjukfrånvaron. Jag diskuterar detta tämligen utförligt i flera kapitel (framför allt kapitel 2 och 10). Bergström fortsätter:

Detta gör att boken själv blir en del i den kamp som den säger sig vilja belysa. Det är förmodligen inte utan avsikt. Vänsterdebattörer har tagit den till sina hjärtan. Men Johnsons bok lär inte förändra historieskrivningen, däremot kan den läsas som en betraktelse över hur historien skrivs.

Här försöker Bergström insinuera att jag skulle ha något slags vänsteragenda. Hon vet dock att jag är mycket kritisk även till hur Socialdemokraterna och facken har hanterat sjukfrånvarofrågan. På ett seminarium hos AFA-försäkring, där Sofia Bergström satt med, ägnade vi åtskilligt med tid åt att prata om just denna fråga. Den löper också som en röd tråd genom min bok.

Vid seminariet tog jag också upp att jag var lite förvånad över det sätt på vilket vissa socialdemokratiska ledarsidor har använt min bok; ledarskribenterna på dessa tidningar kan knappast ha läst boken (se även denna bloggpost). Katrine Kielos på Aftonbladet och Widar Andersson på Folkbladet i Norrköping hör däremot till de skribenter som har läst boken noga, och de gör båda bedömningen att Socialdemokraterna inte har särskilt mycket att hämta i den. Så här skrev till exempel Widar Andersson:

Björn Johnsons bok lanserar fakta och omständigheter som inte lär få något politiskt block att korka upp champagneflaskorna. Risken är därför stor att den faller rakt ner i det svarta hål där politiskt trixiga förslag och utspel brukar hamna.

Men nu åter till Sofia Bergströms krönika:

Genom den ofantliga mängd utredningar som gjorts tvingas vi nog, till skillnad från Johnson, att inse att det inte finns ett enda svar utan att det är många samverkande faktorer som lett till denna olyckliga utveckling. Johnsson väljer i sin bok särskilt framhålla ett par av de bakomliggande förklaringarna, nämligen attityder till sjukförsäkringen och den laddade frågan om överutnyttjande av försäkringen.

Jag har aldrig påstått att frågan är enkel. I min bok lyfter jag visserligen fram en huvudförklaring till den ökade sjukfrånvaron 1997–2003, nämligen rehabiliterings- och anpassningssystemets kollaps. Men det är en förklaring som mycket väl kan kompletteras med andra förklaringar, vilket jag också explicit nämner. I boken gör jag en ”prövning” av de förklaringar som var vanliga i debatten, och undersöker vad de har för stöd i forskning och statistik. Det är på grundval av den prövningen som jag drar slutsatsen att påståendena om attitydförändringar och ökat överutnyttjande – som lanserades hårt av Svenskt Näringsliv och borgerliga ledarsidor – i huvudsak saknar grund.

Sofia Bergströms svepande avfärdanden tyder på att hon inte funnit några fel i den detaljerade analys som jag faktiskt gör i boken. Hade hon funnit sådana fel hade hon påpekat dem, var säkra på det! Åter till Bergström:

Svenskt Näringsliv lät 2001 göra en opinionsundersökning då ett stort antal personer tillfrågades om sin attityd till sjukförsäkringen. Av undersökningen framgick bland annat att sex av tio ansåg att det var okej att sjukskriva sig utan att vara sjuk. Det framgick också av undersökningen att många hade dålig kännedom om vad försäkringen egentligen tillät. Om detta ska kallas fusk, felaktig attityd eller överutnyttjande är av underordnad betydelse.

Det är intressant att Bergström väljer att lyfta fram denna opinionsundersökning, en bland flera som Svenskt Näringsliv lät göra under några år i början av 2000-talet. Undersökningen från 2001 genomfördes i det tydliga syftet att lansera överutnyttjandeförklaringen, vilket jag visar i min bok. Svenskt Näringsliv gjorde detta i ett läge där organisationens medlemmar – arbetsgivarna – hade blivit utsedda till syndabockar för den höga sjukfrånvaron. Man hade alltså ett starkt motiv till självförsvar, och försökte därför hitta alternativa problemdefinitioner för att vända debatten (se kapitel 6 i min bok).

Opinionsundersökningen – som presenterades i media och som idag finns att läsa på Svenskt Näringslivs hemsida – var alltså direkt avsedd att påverka opinionen till Svenskt Näringslivs fördel. Jag analyserar detta utförligt i min bok. Organisationen har använt liknande strategier vid ett flertal tillfällen, liksom för övrigt flera av de fackliga centralorganisationerna.

Huvudproblemet med opinionsundersökningarna är att de inte säger något alls om orsakerna till den ökade sjukfrånvaron i början av 2000-talet. Ingen seriös samhällsforskare skulle få för sig att dra några slutsatser om befolkningens sjukskrivingsbeteende utifrån en enkel attitydundersökning. Detta är en fråga som diskuteras i min bok (kapitel 10).

Bergström avslutar in style:

De personer som under 2010 kommer att utförsäkras och erbjudas Arbetsförmedlingens stöd är personer som i många fall har en mycket lång frånvarohistoria. Det kommer att krävas stora insatser för att dessa personer åter ska få en plats på arbetsmarknaden. Därför är det viktigt att det fortsatta arbetet med att erbjuda hjälp och stöd oavbrutet utvecklas och stimuleras. Nu bör insasterna inrikats på att övergången från sjukförsäkring till arbetsmarknadspolitik leder till arbete. Lösningen är däremot inte, som Johnson vurmar för, en återgång till passivitet och statsstöd som legitimerar människors utanförskap.

Huruvida regeringens ”rehabiliteringskedja” leder till arbete eller inte är en fråga som återstår att besvara. Jag reser i min bok allvarliga farhågor om rehabiliteringskedjans effekter, och hittills har jag inte sett något som talar för att jag har fel. Enligt siffror som nyligen presenterades har 82 procent av de 14 300 sjukskrivna som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/2010 hamnat hos arbetsförmedlingen. Sex procent är kvar i sjukförsäkringen, medan drygt tio procent har försvunnit ur systemet utan att Försäkringskassan vet vart de tagit vägen. Endast mycket få tycks dock ha återgått i arbete.

Sofia Bergströms avslutande påstående om att jag skulle vurma för passiva sjukskrivningar gör mig konfunderad. Var det verkligen Bergström som var på AFA-seminariet? Jag får konsultera deltagarförteckningen; jag kan nämligen inte föreställa mig hur någon som var där – eller som har läst min bok – på allvar kan mena att jag pläderar för en återgång till den situation vi hade under början av 2000-talet.

Tvärtom argumenterade jag vid seminariet tydligt för att det behövs mer av aktiva insatser för långtidssjukskrivna. Särskilt viktigt är det att stimulera till effektivare anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna. Hur denna viktiga uppgift ska lösas är något som staten, arbetsgivarna och facken gemensamt måste ta itu med.