Hanne Kjöller förnekar sig inte

Idag skriver DN:s Hanne Kjöller om Monica Renstigs bok Sjukskrivning på lösa boliner, en oseriös propagandapamflett maskerad till populärvetenskap.

Jag fick boken i handen i samband med ett seminarium under Almedalsveckan, ett oerhört pinsamt seminarium där begåvade paneldeltagare som frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz och Maria Abrahamsson (M) stod och vred sig av olust under tiden som Karin Pilsäter (FP) och Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) gjorde sig lustiga över alla korkade, vänstervridna journalister och forskare de hade stött på (se även denna bloggpost).

När jag började bläddra lite i Renstigs bok insåg jag omedelbart att seriositetsnivån till och med var lägre än de "rapporter" Svenskt Näringsliv brukar släppa ifrån sig på området; var och varannan sida var pepprad med fel och förbiseenden, som för en någorlunda insatt läsare var tämligen lätta att identifiera. Urvalet av forskning var gravt vinklat och flera diagram var manipulerade. Jag vek hörn på sidorna för varje gång jag hittade ett fel, och det blev fler sidor med hörn än ovikta sidor; ibland fick jag fundera noga över åt vilket håll jag borde vika hörnet.

Bara ett exempel: i två diagram som beskrev utvecklingen av sjukskrivningar respektive förtidspensioner över tid redovisade Renstig tidslinjen 1996 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009. Varför byta skala och göra ett hopp från 1996 till 2004, för att sen redovisa varje år? Jo, för att låta påskina att sjukskrivningar och förtidspensioner ökade samtidigt under perioden 1996-2004. Men i själva verket var ökningen av förtidspensioner ett resultat av att Försäkringskassan till slut valde att pensionera bort tiotusentals personer som gått sjukskrivna i många år på raken.

Medveten manipulation eller dumhet är svårt att säga, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra? Sjukskrivning på lösa boliner är bland det mest hårdvinklade och oseriösa jag överhuvudtaget har läst om sjukfrånvaron. Och ur det perspektivet är det såklart bara symptomatiskt att Hanne Kjöller skriver uppskattande om den läskiga lilla boken.

För några månader sedan skrev Kjöller om en annan bok, Svensk sjukvård till vanvett av läkaren och KBT-terapeuten Åsa Kadowaki. Jag noterade detta i en tidigare bloggpost, men var då osäker på om Kjöller verkligen gjorde Kadowakis resonemang rättvisa.

Efter att ha plågat mig igenom boken kan jag konstatera att hon faktiskt gjorde det. Kadowaki framstår i boken som läkarkårens svar på just Hanne Kjöller. Att läsa den var ungefär som att läsa sisådär trettio Kjöller-ledare om sjukfrånvaro - på raken. Jag har faktiskt gjort detta - som en del i min forskning, nota bene - men det är definitivt inget jag rekommenderar som fritidssysselsättning.

Fy skäms, Beatrice Ask

Idag försöker Beatrice Ask skrämma väljarna med att de rödgröna skulle förespråka legalisering av narkotika. Så är naturligtvis inte fallet. Vad det hela handlar om är att Vänsterpartiet, som enda parti i Riksdagen, har ryggrad nog att driva på för en avkriminalisering av själva konsumtionsförbudet, alltså av "eget bruk", som det brukar kallas.

Kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988 och skärptes 1993. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan inbilla sig att Sverige förde en drogliberal narkotikapolitik före denna kriminalisering - tvärtom har den svenska narkotikapolitiken gradvis skärpts ända sedan 1960-talet, med kriminaliseringen av eget bruk som "kronan på verket".

Därefter rakade såväl det tunga missbruket som andelen ungdomar som testat narkotika i höjden under 1990-talet. Detta hade rimligen inget med konsumtionsförbudet att göra, men det går heller inte att hävda att förbudet skulle ha motverkat narkotikaanvändningen i samhället.

Problemet är att konsumtionsförbudet - som ursprungligen infördes för att möjliggöra tidigare upptäckter och för att skapa "konsistens" i narkotikakedjan (all hantering av narkotika, från framställning och smuggling till att ha det i kroppen skulle vara olaglig) - knappast har fungerat som det var tänkt. Ingen utvärdering har gjorts av lagen, men av de fåtal studier som gjorts - framför allt polisforskaren Stefan Holgerssons studie härom året, som tydde på att konsumtionsförbundet användes för att bättra på polisens uppklarandestatistik.

Enkelt uttryckt: istället för att användas för tidiga upptäckter utnyttjades förbudet till att plocka in redan kända narkomaner, ibland flera gånger i veckan, för att på så sätt skapa fler uppklarade brott. Om polisen hade kunnat slussa vidare de personer de plockar upp till vård hade det varit en sak, men resultatet blir i allmänhet böter som narkomanen ändå inte betalar. Resursslöseri är bara förnamnet.

Ska konsumtionsförbudet kunna motiveras måste man rimligen kunna visa att det leder till någon form av mervärde för samhället. Trots att förbudet har mer än 20 år på nacken har ingen ännu visat detta, eller ens försökt; tvärtom finns klara indikationer på att förbudet har negativa effekter, både genom att polisens resurser styrs till "småbrott" utan tydliga brottsoffer och genom att den ytterligare bidrar till att stigmatisera och stöta bort personer i behov av samhällets hjälp.

Att Vänsterpartiet lyft upp denna problematik, och sedan ett par år tillbaka kräver en avkriminalisering av det egna bruket, är både modigt och hedervärt. Efter en sådan förändring skulle det fortfarande vara olagligt med framställning, smuggling, överlåtelse och innehav av narkotika, men själva narkomanerna skulle inte längre vara kriminaliserade. Polisen skulle få ta fram andra, och förhoppningsvis mer ändamålsenliga, sätt att bekämpa narkotikan.

Tyvärr lär knappast de rödgröna samarbetspartierna gå på samma linje som Vänsterpartiet i denna fråga. Men i bästa fall får vi i alla fall en ordentlig utvärdering av konsumtionsförbudet efter en eventuell rödgrön valseger.

Att Beatrice Ask lyfter denna fråga är naturligtvis för att hon räknar med att journalister och väljare inte riktigt begriper skillnaden mellan legalisering av narkotika och avkriminalisering av eget bruk. Detta märks också på den opinionsundersökning Ask hänvisar till. Det är helt meningslöst att fråga om sådana saker i opinionsundersökningar, om man inte samtidigt förklarar vad förändringen skulle innebära och opinionsbildar om de olika argumenten för respektive emot en förändring.

Beatrice Asks artikel.

Vänsterpartiets partimotion om narkotikapolitiken.

Jerry Lee svänger

Jerry Lee Lewis, Chantilly Lace live från 1983. Svänger!

Folkpartist och vänsterpartist kräver avkriminalisering av sexköp

Rikdagsledamöterna Camilla Lindberg (Fp) och Marianne Berg (V) publicerar idag en gemensam debattartikel om sexköpslagen i Expressen. Från sina vitt skilda utgångspunkter anser båda att sexköp bör avkriminaliseras och avstigmatiseras.

Man får förmoda att Lindberg och Berg är tämligen marginaliserade inom sina respektive partuer. Oaktat detta är det en intressant plädering med argument som sällan hörs i den svenska debatten. Läs och diskutera!

Samtidigt publicerar idéhistorikern Susanne Dodillet en hård kritik av den utvärdering av sexköpslagen som nyligen presenterades av Anna Skarhed. Liknande kritik har även tidigare kommit i dagen. Jag har inte läst Skarheds utredning och har därför inte möjlighet att ta ställning till kritiken, men det är värt att notera att Dodillet själv utsattes för mycket hård kritik när hennes avhandling Är sex arbete? publicerades förra året. Denna kritik lyckades hon enligt min mening inte besvara på något tillfredsställande sätt (jag har läst Dodlillets avhandling, så det kan jag bedöma).

Kommentar i Sydsvenskan

Jag har givit en kommentar till Sydsvenskan angående sjukfrånvaron i statlig verksamhet.

Artikeln innehåller en intressant aspekt, nämligen att många myndigheter (och andra organisationer och företag) kan sänka sjukfrånvaron genom att outsourca sådana verksamheter som är drabbade av hög sjukfrånvaro, till exempel lokalvård. Detta påpekas av Suzanne Jacobsson, personaldirektör på Länsstyrelsen i Skåne.

Läs hela artikeln här.

Nu: åter till semesterledigheten!

Semester

Nu börjar semestern. Det blir bara sporadiskt bloggat de följande fyra veckorna. Men välkomna att kika förbi ändå, och kommentera gärna befintliga inlägg.

Littorinaffären och Geijeraffären

Johan Frick, en för mig obekant herre, har på sin blogg skrivit en utmärkt liten betraktelse om likheterna mellan Littorinaffären och Geijeraffären.

Värt att begrunda en dag som denna, så Aftonbladet allmänt fördöms för sina skriverier om den avgångne arbetsmarknadsministern.

Liknande kritik drabbade nämligen Dagens Nyheter 1977, efter avslöjandena som blev startskottet för Geijeraffären.

För övrigt är det märkligt hur många eljest begåvade jurister som inte kan se skillnad på rättsväsendets och mediernas respektive roller i en demokrati.

"Stupstock" eller "omförsäkring"?

Arbetsförmedlingen (AF) och Försäkringskassan (FK) har publicerat en ny uppföljning av hur det gått för de 12 600 personer som påbörjade Arbetslivsintroduktion hos AF efter att de tvingades lämna sjukförsäkringen vid årsskiftet.

Resultaten debatterades i gårdagens Aktuellt, där socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (M) mötte Veronica Palm (S), vice ordförande i Riksdagens socialförsäkringsutskott. Föga förvånande var det diametralt olika värderingar de båda kombattanterna gjorde av reformen. Husmark Pehrsson menade att 60 % framgångsrikt lyckats lämna sjukförsäkringen, medan Palm talade om hur stupstocken gjort individuella bedömningar omöjliga.


Se debatten här.

Men hur bör man egentligen bedöma förändringen? Är reformen en framgång eller ett misslyckande? De viktigaste resultaten är följande:

* Endast 370 personer - färre än 3 procent av de 12 600 - hade i slutet av maj lämnat Arbetslivsintroduktionen för nya anställningar (tillsvidareanställningar eller tillfälliga dito)

* Ytterligare omkring 1 400 personer var i någon form av annat arbete, t.ex. lönebidragsanställning, i slutet av maj.

* Av dessa drygt 1 800 som jobbade i slutet av maj har sedan dess 300 återvänt till sjukförsäkringen under de senaste två månaderna.

* Sammanlagt har alltså runt 1 500 personer - knappt 12 procent av de ursprungliga 12 600 - någon form av arbete idag, drygt ett halvår efter att de lämnade sjukförsäkringen.

* I mitten av juni hade omkring 6 000 personer - alltså nästan hälften av de 12 600 - åter ansökt om sjuk- eller rehabiliteringspenning. Knappt 3 500 av dessa hade fått ersättning från FK i april och/eller maj.

* Resterande personer var kvar hos AF, antingen i någon form av program med aktivitetsstöd, inskrivna utan aktiva insatser eller som arbetssökande.

Till dessa 12 600 personer ska läggas ytterligare runt 1 800 personer, som lämnade sjukförsäkringen utan att vare sig FK eller AF visste var de tog vägen. Denna grupp har jag tagit upp tidigare här på bloggen, i samband med att Kjell Rautio från TCO och jag riktade hård kritik mot Försäkringskassan för att dragit långtgående - och för regeringen starkt positiva - slutsatser av en helt undermålig uppföljning av hur det gått för gruppen (se tidigare inlägg här och här)

För att värdera resultaten behöver man ta i beaktande ytterligare några viktiga omständigheter:

1. En minoritet av de som lämnade sjukförsäkringen var sjukskrivna på deltid, och arbetade följaktligen redan innan de tvingades ut ur sjukförsäkringen. För att man ska kunna värdera resultaten räcker det inte med enkla siffror över hur många som jobbar eller inte jobbar; man behöver veta hur deras arbetstid har förändrats.

2. De positiva effekterna - att personer kommit i arbete eller klarar att vara jobbsökande - måste vägas mot de negativa effekter som drabbar andra personer, t.ex. i form av försörjningssvårigheter (minst 10 procent av de 1 800 som saknade kontakt med AF eller FK - sannolikt betydligtfler - tvingades leva på anhöriga, sparade pengar eller socialbidrag), försämrad hälsosituation, ångest och oro.

3. Många av de som flyttades över till AF hade i själva verket redan kontakt med myndigheten. Enligt Försäkringskassans personaltidning Dagens Socialförsäkring omfattades mer än 40 procent av de utförsäkrade som skrevs in vid AF sedan tidigare av AF:s åtgärder eller av den rehabiliteringssamverkan som AF och FK gemensamt bedrivit sedan 2003 (DS, se sid. 4).

4. Slutligen måste man också fundera på om de positiva effekterna hade kunnat uppnås på något annat sätt än genom att schablonmässigt tvinga de sjukskrivna att lämna sjukförsäkringen och hänvisa dem till AF. Hade man t.ex. kunnat arbeta med någon form av positiva drivkrafter för att pröva att återinträda på arbetsmarknaden?

Slutligen ett råd till de journalister som planerar att rapportera om dessa resultat: Nöj er inte med att intervjua politiker och chefspersoner på FK och AF! Tala även med representanter för de anställda som arbetar praktiskt med de "omförsäkrade", alltså handläggarna på AF och FK. Dessa organiseras av fackförbundet ST. ST är en part som hittills fått mycket liten uppmärksamhet i den här debatten.

Min erfarenhet, efter många föredrag om min bok Kampen om sjukfrånvaron, är att frontlinjebyråkraterna, alltså personalen "på golvet", gör en annan och mindre positiv värdering av det sista steget i rehabiliteringskedjan än vad exempelvis FK:s Stig Orustfjord gör.


Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkrings-
kassan - snart generaldirektör?

För övrigt skulle det väl knappast förvåna någon om Orustfjord utsågs till ny generaldirektör på FK efter drygt 66-åriga Adriana Lender. Törs man i så fall gissa att en sådan utnämning sker före valet?

Corren DN1 DN2 Mattias Lundbäck Rapport SR ST SvD SVT1 SVT2 SVT3

Jigenius om AB och Littorin

Läs förre PO:n Pär-Arne Jigenius intressanta artikel på DN Debatt.

Fridolin om manipulerade opinionsmätningar

Förr brukade jag uppfatta Gustav Fridolin (Mp) som en jobbig, uppmärksamhetstörstande politikerbroiler. Jag har helt ändrat uppfattning, eftersom jag insett att jag hade ordentligt fel. Fridolin är en politisk talang som Miljöpartiet kommer att ha glädje av under lång tid framöver. Det skulle förvåna mig om han inte blir språkrör när Maria Wetterstrand avgår.


Gustav Fridolin (Mp) - ett fynd.

Idag har Fridolin en alldeles utmärkt artikel på DN Debatt, som handlar om hur Shell försökt manipulera debatten om naturgas genom en hårdvinklad opinionsundersökning. Läs, Fridolins artikel utgör en utmärkt samhällsvetenskaplig analys.


En av Fridolins huvudpoänger i komisk form.

De som läst Kampen om sjukfrånvaron vet att Svenskt Näringsliv agerade på ett liknande sätt i sjukfrånvarodebatten. Se även här.

Läs även Jesper Strömbäck.