Johan Frick, en för mig obekant herre, har på sin blogg skrivit en utmärkt liten betraktelse om likheterna mellan Littorinaffären och Geijeraffären.
Värt att begrunda en dag som denna, så Aftonbladet allmänt fördöms för sina skriverier om den avgångne arbetsmarknadsministern.
Liknande kritik drabbade nämligen Dagens Nyheter 1977, efter avslöjandena som blev startskottet för Geijeraffären.
För övrigt är det märkligt hur många eljest begåvade jurister som inte kan se skillnad på rättsväsendets och mediernas respektive roller i en demokrati.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
hej björn,
om jag tolkar det sista stycket korrekt tycker du att alhem och schultz har fel. deras position (som jag uppfattar den) är att oskuldspresumtionen avseende individers påstådda brottslighet i förhållande till straffrätten borde på något sätt och i viss mån också omfatta medias utpekande av personer som skyldiga till brott. detta är redan en grundpelare i det frivilliga pressetiska regelverket som alla mainstream-media i sverige tillämpar. det är otvistigt att medierna har en annan roll än rättsväsendet i vår demokrati. däremot är det också sant att det syfte som oskuldpresumtionen har, nämligen att se till att alla oskyldiga (inklusive närstående till utpekade brottslingar) skadas minimalt till priset av att vissa skyldiga undgår bestraffning, också kan tillämpas på den informella bestraffning det innebär att i rikstäckande massmedia bli beskylld för ett brott som sexköp. dessutom är det i detta specifika fall så att den mediala bestraffningen antagligen är mycket värre än de dagsböter som det påstådda brottet skulle gett upphov till om det lagförts och littorin funnits skyldig. detta är en seriös åsikt som inte härrör från ett missförstånd om vad som är straffrätt och vad som är pressfrihet, utan snarare en problemställning som behöver belysas för att kunna stärka både de rättstatliga värderingarna (inklusive personlig integritet) och medias yttrandefrihet och demokratiska roll (inklusive skyddet för dess trovärdighet).
i littorinfallet vore naturligtvis det bästa att den utpekade sexköparen stämmer aftonbladet för förtal och att det hela klaras upp i domstol. tyvärr kan det finnas legitima anledningar för littorin att inte stämma, även om han inte är skyldig till sexköpet: ekonomiska (han har antagligen redan i och med sin vårdnadstvist stora juristkostnader), medicinska (han har enligt offentliga uppgifter behandlats för både psykiska och hjärtrelaterade besvär), personliga (aftonbladet kommer i en förtalsrättegång ha intresse av att försöka måla upp littorin som en omoralisk sexgalning i allmänhet för att visa att påståendet var sannolikt även om det visar sig vara falskt).
Nej, jag har egentligen ingen annan uppfattning. Men i det pressetiska regelverket vägs ju olika principer mot varandra. En sådan princip är naturligvis allmänhetens intresse av att får veta om en minister kan misstänkas ha brutit mot lagen.
Utöver detta kan det noteras att det klingar jäkligt falskt när Alhem drar en lans för oskuldspresumtionen, med tanke på hur åklagarväsendet brukar utnyttja medierna för att propagera för sina gärningsbeskrivningar.
Det är dessutom orimligt att tänka sig att den aktuella skrivningen i de pressetiska reglerna, "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas", på något sätt skulle hindra medier från att skriva om misstänkta eller preskriberade brott.
björn: vi är nog inte så oense verkar det som...
en åklagare skall inte åtala någon utan att bevisläget är sådant att den misstänkte enligt åklagarens bedömning kommer att dömas av en domstol. det tycks i fallet littorin som att inte ens aftonbladets (lena mellins) övertygelse nådde denna nivå eftersom hon uttalat att om bara littorin dementerat personligen (och inte via sin press-sekreterare) skulle storyn inte tryckts.
enligt ovanstående resonemang är "tröskeln" för ett åtalsbeslut högre än för ett publiceringsbeslut, vilket gör att jag inte blir särskilt upprörd när en åklagare delar med sig av sin stämningsansökan och gärningsbeskrivning till media.
i de allra flesta fall sker dessutom publiceringen anonymiserat - den ännu inte dömde kallas för "39-åringen", "direktören" eller liknande - i syfte att skydda personen i fråga och dennas närstående (både för det fall att personen finnes skyldig eller inte).
på senare tid tycks det mig att media är snabbare att publicera namn än de var tidigare; jämför till exempel i Palmeutredningen med den ursprungliga "33-åringen" (vars namn aldrig publicerades i dagstidningarna)och Christer Pettersson (vars namn inte publicerades förrän det var dags för rättegång om jag minns rätt).
det tycks som att allmänintresset idag kräver namnpublicering mer än det gjorde tidigare (t ex trippelmördaren i härnösand).
i littorinfallet som rör en sittande (eller alldeles nyss avgången) minister tycker jag att allmänintresset är sådant att en namnpublicering bör ske, om (ett viktigt villkor) utgivaren har tillräckligt på fötterna. rimligen bör det faktum att publiceringen sker med namn leda till att bevisnivån är högre än för anonymiserad publicering. för detta högre krav på bevisning talar också brottets karaktär (ett skambrott) samt den uppenbara förekomsten av intressen som har nytta av en smutskastning av littorin (fd hustru, politiska motståndare).
baserat på vad aftonbladet redovisat som underlag ("annas" utsaga plus ett telefonnummer, uppgift från en förskola om att tidigare innehavere av telefonnumret var littorin, ospecificerad information i en dator) tycks de ha kokat soppa på alltför lite spik. eller så har de skäl att hålla på sin bevisning till ett senare tillfälle; varför kan jag dock inte förstå.
Skicka en kommentar