Kunskapsfientlig symbolpolitik

Idag svarar Björn Fries och jag på debattartikeln från firma Ask & Larsson. Svaret kan läsas här.

Även Vänsterpartiet svarar, genom Alice Åström och Karin Rågsjö, och betonar att det "inte är drogliberala".

Vänsterpartiet står för en restriktiv narkotikapolitik som syftar till att förebygga missbruksproblem, minska tillgången på narkotika och ge snabb och väl anpassad hjälp till den som vill sluta missbruka. Men vi tror, till skillnad från den sittande regeringen, att det krävs mer än polisiära åtgärder för att lösa narkotikaproblemet.

Läs resten av Åströms och Rågsjös artikel här.

Om reggaefestivalen

I gårdagens märkliga debattartikel av Beatrice Ask (M) och hennes sidekick Maria Larsson (KD) nämnde ministrarna polisens aktiviteter i samband med den årliga reggaefestivalen i Uppsala som exempel på konsumtionsförbudets välsignelser.

När Uppsala Reggaefestival under förra veckan hölls delgavs drygt 200 personer misstanke om narkotikabrott. Festivaler är typexempel för situationer där många unga kommer i kontakt med narkotika för första gången. Det är vid sådana tillfällen viktigt att samhället med tydlighet markerar att narkotikabruk inte är godtagbart och att myndigheterna har befogenhet att fånga upp de ungdomar som står i vägskälet mellan att fastna i missbruk eller återgå till ett drogfritt liv.

Utan det förbud mot narkotikakonsumtion som Fries nu kritiserar hade Polisen, istället för att ingripa mot narkotikapåverkade festivaldeltagare, snällt fått se på och många förstagångsbrukare hade därmed inte fått det uppvaknande som ett myndighetsingripande kan innebära.

I citatet dras många förhastade slutsatser. Till att börja med kan vi inte förutsätta att alla som greps verkligen hade gjort sig skyldiga till narkotikabruk. Faktum är att Uppsalapolisen, som berömmer sig själva för att ha hög träffsäkerhet i de här sammanhangen, redovisade att 72 procent av de knappt 300 som omhändertogs förra året visade sig vara skyldiga. Nästan 30 procent av de ungdomar som tvingade följa med polisen och kissa var alltså oskyldiga. (Men sådant har förstås aldrig bekymrat Tant Gredelin.)


Tant Gredelin (M)

Man kan också ifrågasätta ministrarnas idé om "uppvaknande genom myndighetsingrepp"; enligt en av de mer inflytelserika modellerna för att förklara uppkomsten av avvikande beteende, stämplingsmodellen, utgör olika myndighetsingripanden tvärtom en stigmatiserande och utstötande faktor, som bidrar till att marginalisera utsatta ungdomar. Modellen är ingalunda okontroversiell, men jag nämner den för att visa att det Ask och Larsson skriver definitivt inte är något självklart.

Ska myndighetingripanden ändå ske (vilket jag är övertygad om bör ske för ungdomar som uppvisar problem med droger) kan man fundera på om inte socialtjänsten är en bättre instans än polisen. Igår talade jag med en trevlig presstalesman på Uppsalapolisen. Han hade järnkoll på uppklarandestatistiken, men när jag frågade om polisen visste något om hur det hade gått med ungdomarna efter att de hade gripits och lagförts (eller förklarats oskyldiga) blev han mig svaret skyldig. Han hänvisade till socialtjänsten.

Ett polisomhändertagande i samband med en musikfestival är för övrigt knappast att betrakta som ett "tidigt ingripande". De ungdomar som utvecklar problematiskt drogbruk/misssbruk brukar visa tecken på avvikande beteende i betydligt yngre ålder, inte sällan redan i 10-årsåldern.

Slutligen bör det nämnas att bara en liten andel av de individer som prövar cannabis verkligen får problem av detta. Cannabis är en drog som otvivelaktigt har skadeverkningar, men den är inte särdeles beroendeframkallande, och med all sannolikhet betydligt mindre skadlig än den lagliga drogen alkohol. Enligt vetenskapliga studier är det bara 4-7 procent av de som prövar cannabis som utvecklar ett beroende av drogen. Siffrorna för alkohol och tobak är mångdubbelt större.

Ted Goldberg, missbruksforskare och professor vid Stockholms Universitet, har skrivit en intressant artikel om reggaefestivalen. Den finns på Liberatis blogg, och rekommenderas för läsning.

Härskarteknik och narkotikapolitik

Beatrice Ask och Maria Larsson svarar idag på den artikel Björn Fries och jag hade i Aftonbladet härom dagen. Som något slags försök till härskarteknik ignorerar de konsekvent att vi var två undertecknare, och talar bara om "Fries" och "Socialdemokraterna".

När det gäller sakinnehållet i Asks och Larssons artikel är det påvert, för att uttrycka det diplomatiskt.

Björn Fries och jag svarar imorgon, något mindre diplomatiskt. Tills vidare rekommenderas följande texter från Mattias Svensson (Neo), Louise Persson och Liberati.

Sprutbytesfusk

Det här är en favorit i repris, så här i sommartider. Läs om det politiska fulspelet i sprutbytesfrågan.

Nu ser läget betydligt ljusare ut än då artikeln skrevs; Birgitta Rydberg (Fp) har ändrat ståndpunkt, landstingsfullmäktige i Stockholm har beslutat att införa en försöksverksamhet med sprutbyte. I Skåne startar landets tredje sprutbytesprogram i höst, och senast idag meddelade BLT att Blekingelandstinget funderar på en egen sprutbytesverksamhet i länet. Det rör på sig!

Välbehövlig guide till opinionsmätningar

Svenska Dagbladet har publicerat en guide för ökad förståelse av alla de opinionsmätningar som publiceras så här inför valet. Mycket välbehövlig och mycket bra, eftersom den bygger på intervjuer med två av landets främsta kunskapsspridare på området, Henrik Oscarsson och Jesper Strömbäck.

Hoppas nu att journalisterna läser och drar lärdom - det är de som mest av allt behöver det, eftersom de utgör gränssnittet mellan opinionsinstitutet och medborgarna.

Vadå liberal?

LUF:s ordförande Adam Cwejman bevisade härom dagen att det fortfarande finns en och annan liberal kvar i Volkpart..., förlåt Folkpartiet. Vad tusan de nu har här där att göra! Så här skriver Cwejman i Expressen:

Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor - arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn - satt sig ner och samtalat.

Läs även Isobel Hadley-Kamptz, som också skriver klokt.

Själv undrar jag varför de hederliga socialliberalerna, som Barbro Westerholm som jag hyser stor respekt för, överhuvudtaget stannar kvar i partiet?

Förbudet mot eget bruk av narkotika - skadlig symbolpolitik eller fungerande lagstiftning?

Idag har Björn Fries och jag en artikel på Aftonbladets debattsida. Den står på egna ben, men är samtidigt ett svar på Beatrice Asks märkliga utspel härom veckan, som jag redan kritiserat på Newsmill.

Artikelns huvudtema är konsumtionsförbudet, alltså förbudet mot "eget bruk" av illegal narkotika.



Det finns, som Fries och jag tar upp i den nya artikeln, tydliga indikationer på att förbudet inte har fungerat som det är tänkt. Med tanke på att lagstiftningen är starkt integritetskränkande - misstänkta narkotikabrukare kan bland annat utsättas för tvångsmässiga urinprover - och saknar tydliga brottsoffer måste staten rimligen kunna visa att dess positiva effekter överväger.

Ingen utvärdering har dock gjorts under de över 20 år som förflutit sedan det egna bruket kriminaliserades. Vi kräver därför en objektiv och oberoende utvärdering av förbudets effekter. Om inte detta sker bör förbudet avskaffas.

/Björn Johnson

En längre version av AB-artikeln följer:

Narkotikapolitiken har varit ett av alliansregeringens mest försummade områden. 2007 började narkotikabruket åter öka bland skolungdomar, för första gången sedan 1990-talet. Även dödligheten bland tunga missbrukare ökar.

De förvärrade problemen sammanfaller med att regeringen har nedprioriterat narkotikapolitiken. Man har lagt ner samordningsmyndigheten Mobilisering mot narkotika och begravt de livsviktiga vårdfrågorna i offentlig utredning.

Den enda konkreta förändringen under mandatperioden är det blivit lagligt att drogtesta barn mot deras vilja. Det populistiska förslaget kritiserades hårt av Lagrådet, som ansåg att sådana tester var starkt integritetskränkande. Forskare menade att åtgärden saknade vetenskapligt stöd. Men mot bättre vetande drev regeringen ändå igenom lagändringen.

Justitieminister Beatrice Asks senaste utspel om narkotikapolitiken (Aftonbladet 23/7) är mot den bakgrunden ett ovanligt cyniskt försök att rida på okunskap och moralpanik – helt i linje med hur Moderaterna brukar utnyttja narkotikafrågan.

I sin artikel insinuerar Beatrice Ask att Vänsterpartiet vill legalisera narkotika. Detta är givetvis nonsens, och ett skamlöst försök att utnyttja att de flesta medborgarna inte har detaljkunskaper om narkotikalagstiftningen.

Vad V-förslaget egentligen handlar om är att häva kriminaliseringen av eget bruk, alltså av själva narkotikakonsumtionen. Om detta genomfördes skulle det fortfarande vara olagligt att tillverka, överlåta och inneha narkotika.

Konsumtionsförbudet infördes 1988 och skärptes 1993, eftersom Riksdagen ville att all hantering av illegal narkotika skulle vara förbjuden – även att ha den i kroppen. Man ville också göra det lättare att upptäcka nya missbrukare, för att därefter kunna slussa över dem till vårdinsatser.

Förbudet ger polisen rätt att utnyttja olika tvångsåtgärder, som urinprovtagning, när man misstänker att någon använt narkotika. Detta är självfallet integritetskränkande, och konsumtionsförbudet har kritiserats för att innebära en kriminalisering av narkomanerna själva. Förbudet kan därför bara motiveras om dess positiva effekter överväger.

Problemet är att det finns tecken på att lagen inte har fungerat som avsett. I spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet ökade narkotikamissbruket kraftigt, trots konsumtionsförbudet (CAN, diagram 19-20).

En studie som Mobilisering mot narkotika uppdrog åt polisforskaren Stefan Holgersson att göra 2007 visade att förbudet ibland används för att frisera polisens statistik – polisen plockar helt enkelt in kända missbrukare för drogtester, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott. Detta är närmast att likna vid trakasserier, och dessutom kvalificerat slöseri med polisens resurser.

Nyligen väcktes också åtal mot två Stockholmspoliser som misstänks för att olagligen ha hotat en journalist med drogtestning, efter att denne fotograferat ett ingripande i tunnelbanan; så var förbudet definitivt inte tänkt att fungera.

Men det finns även goda exempel på hur polisen kan arbeta konstruktivt och i lagens anda. Stockholmspolisens prisbelönta satsning MUMIN, där unga missbrukare erbjöds samtal och vård direkt när de greps av polis, är ett exempel. Ett annat är projektet ”Lots för livet”, som visade prov på effektivt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården.

Vad Sverige behöver är en effektiv, verklighetsbaserad och human narkotikapolitik. En sådan politik måste byggas på kunskap om hur olika åtgärder fungerar i praktiken – inte på moralpanik och ideologiska dogmer.

Om Beatrice Ask verkligen tog narkotikapolitiken på allvar – och inte bara såg den som ett lämpligt område för populistiska utspel, så här i valtider – så skulle hon skyndsamt låta genomföra en objektiv och förutsättningslös utvärdering av konsumtionsförbudet. Detta är en uppmaning även till en möjlig ny regering; en sådan utvärdering borde i själva verket ha gjort för många år sedan.

Björn Fries, riksdagskandidat S, f.d. nationell narkotikasamordnare
Björn Johnson, narkotikaforskare och docent i socialt arbete, Malmö högskola

Kampen om sjukfrånvaron - att låtsas som att det regnar

Medieuppmärksamheten kring Kampen om sjukfrånvaron har nu i stort sett upphört; under sommaren har bara några få pressklipp tillkommit i min sammanställning (se föregående bloggpost). Sammantaget blev det ett drygt 100-tal pressklipp - bra för en samhällsvetenskaplig bok, men kanske ändå mindre än jag hade hoppats på.

Framför allt är det debatten som har saknats; jag hade hoppats få diskutera mina argument och slutsatser med de ledarredaktioner, politiker och beslutsfattare som kritiseras i boken. Men eftersom dessa inte har velat gå i svaromål har det inte blivit någon sådan diskussion.

Egentligen är det rätt fascinerande att ledarredaktionerna på tidningar som Dagens Nyheter och Expressen, som genom åren skrivit spaltkilometrar om sjukfrånvaron - och som dessutom tagit för vana att lyfta fram vilket trams som helst som publiceras om ämnet - inte vågar ta debatten när det äntligen kommer en bok som försöker ta ett seriöst grepp om frågan.

Än mer förvånande är det att politiker som Anna Hedborg (S) och Christina Husmark Pehrsson (M), som kritiseras hårt i boken, inte velat bemöta kritiken. Hedborg har tackat nej till flera debatter, och Husmark Pehrsson har skickat fram sina underhuggare för att sprida desinformation. Organisationer som Svenskt Näringsliv har också hållit en låg profil, liksom Sveriges Läkarförbund (även om boken diskuterats flitigt i Läkartidningen).

Men utifrån ett problemdefinieringsperspektiv - det perspektiv jag utgår från i boken - är detta faktiskt bara vad man kan förvänta sig. För drygt ett decennium sedan publicerades en spännande antologi om hur politiker och andra beslutsfattade agerar för att undvika frågor och debatter man inte vill få upp på dagordningen, Cultural Strategies of Agenda Denial (Roger W. Cobb & Marc Howard Ross, 1997).

Den vanligaste och mest grundläggande strategin är att låtsas som att kritiken helt enkelt inte existerar. Det är detta DN, Expressen och Hedborg har ägnat sig åt.

Den andra strategin är att attackera - till exempel genom att hävda att kritiken är felaktig eller ovetenskaplig - en strategi som borgerliga debattörer relativt framgångsrikt använt för att desarmera Jämlikhetsanden.

Därefter kan man försöka omdefiniera kritiken - erkänna att den är relevant, men hävda att den stödjer den politik som redan förs, alternativt att man redan åtgärdat problemen. Man kan också välja att lyfta fram kritiken, och låtsas som att det är man själv som kommit på den.

Valet av vilken strategi man använder beror i hög grad på hur stort hot den aktuella kritiken utgör. Uppenbarligen utgjorde Kampen om sjukfrånvaron inte något särskilt allvarligt hot; de missgrepp som beskrivs i boken ligger i de flesta fall mer än tio år tillbaka i tiden, och har dessutom genomdrivits i politisk enighet över blockgränserna. Varken Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna hade därmed något att vinna på kritiken, eftersom de då samtidigt måste erkänna sina egna missgrepp.

Nej, bättre då att låtsas som att det regnar.

Kommentar i Aftonbladet

Idag pratade jag med Aftonbladet. De ville ha en kommentar till den nya opinionsundersökningen från United Minds, som ger Sverigedemokraterna (SD) 6,5 procent av väljarsympatierna. Vad skulle hända om SD blev vågmästarparti efter valet? Detta blev resultatet.

Tilläggas bör dock:

1) Det är ingalunda säkert att SD verkligen kommer in i Riksdagen. Jag har resonerat om detta tidigare, då jag bland annat hävdade att de etablerade partierna inte bör göra SD:s profilfrågor till valfrågor om de vill undvika partiet i Riksdagen. Så har inte heller skett - inga partier har försökt fiska i de grumliga integrationspolitiska vattnen. Det som sannolikt kommer att avgöra om SD kommer in eller inte blir nu istället i vilken mån SD lyckas tränga igenom i mediebevakningen. Att partiet gynnas av den typen av uppmärksamhet som fokuserar på det politiska spelet och på SD:s möjligheter som vågmästarparti torde dock vara klart.

2) Att United Minds (och Sentios) panelundersökningar tenderar att blåsa upp SD, jämfört med exempelvis SCB:s och de övriga opinionsinstitutens mer traditionella opinionsundersökningar. Detta har professorerna Henrik Oscarsson och Jesper Strömbäck skrivit om på sina bloggar, vilka båda rekommenderas till läsning. I Mätningarnas mätning, Oscarssons meta-opinionsundersökning, pendlar SD kring 4 procent, alltså precis vid spärren.

3) Nyval (eg. extraval) är inte något särskilt sannolikt utfall om SD skulle bli vågmästare. Om alliansen skulle bli större än de rödgröna i en sådan situation kan man tänka sig att de sitter kvar, i förvissning om att SD knappast skulle göra gemensam sak med de rödgröna. Om så ändå skulle bli fallet är jag förvissad om att alliansen i första hand söker samarbete med Miljöpartiet, något partiet då skulle få svårt att stå emot.

4) Om de rödgröna blir större än alliansen blir situationen mer prekär, rent parlamentariskt. SD kan mycket väl tänkas rösta på ett borgerligt budgetalternativ, för att på så sätt störa en rödgrön regering. I ett sådant läge kommer de rödgröna troligen att försöka inleda samarbete med Centern eller Folkpartiet, men man kan också tänka sig någon form av mittenkoalition med MP, C och FP. Den som lever får se!

5) Det viktigaste till sist: Inget parti kommer att inleda något organiserat samarbete med SD, det är jag fullt och fast övertygad om. Jag tror inte heller att man kommer att gå SD till mötes i invandringspolitiken, för att på så sätt försöka "stjäla" tillbaka SD:s väljare. En sådan strategi fungerar nämligen inte, och de svenska partierna har lärt sig av den danska läxan.

Jurist förespråkar legalisering av narkotika

Jakob Heidbrink, juris doktor och lektor vid IHH i Jönköping, argumenterar i Expressen för legalisering av narkotika. Det är en pragmatisk argumentation, och som sådan kan den förstås ifrågasättas på empirisk grund. Heidbrink tar inte upp de principiella frihetsargumenten och deras motargument.

Heidbrinks blogg.

För de mer principiella argumenten, läs t.ex. The Legalization of Drugs (For and Against) av Douglas N Husak och Peter de Marneffe.

Läs även Drug War Heresies, en mycket intressant bok av Robert J MacCoun och Peter Reuter.