Medieuppmärksamheten kring Kampen om sjukfrånvaron har nu i stort sett upphört; under sommaren har bara några få pressklipp tillkommit i min sammanställning (se föregående bloggpost). Sammantaget blev det ett drygt 100-tal pressklipp - bra för en samhällsvetenskaplig bok, men kanske ändå mindre än jag hade hoppats på.
Framför allt är det debatten som har saknats; jag hade hoppats få diskutera mina argument och slutsatser med de ledarredaktioner, politiker och beslutsfattare som kritiseras i boken. Men eftersom dessa inte har velat gå i svaromål har det inte blivit någon sådan diskussion.
Egentligen är det rätt fascinerande att ledarredaktionerna på tidningar som Dagens Nyheter och Expressen, som genom åren skrivit spaltkilometrar om sjukfrånvaron - och som dessutom tagit för vana att lyfta fram vilket trams som helst som publiceras om ämnet - inte vågar ta debatten när det äntligen kommer en bok som försöker ta ett seriöst grepp om frågan.
Än mer förvånande är det att politiker som Anna Hedborg (S) och Christina Husmark Pehrsson (M), som kritiseras hårt i boken, inte velat bemöta kritiken. Hedborg har tackat nej till flera debatter, och Husmark Pehrsson har skickat fram sina underhuggare för att sprida desinformation. Organisationer som Svenskt Näringsliv har också hållit en låg profil, liksom Sveriges Läkarförbund (även om boken diskuterats flitigt i Läkartidningen).
Men utifrån ett problemdefinieringsperspektiv - det perspektiv jag utgår från i boken - är detta faktiskt bara vad man kan förvänta sig. För drygt ett decennium sedan publicerades en spännande antologi om hur politiker och andra beslutsfattade agerar för att undvika frågor och debatter man inte vill få upp på dagordningen, Cultural Strategies of Agenda Denial (Roger W. Cobb & Marc Howard Ross, 1997).
Den vanligaste och mest grundläggande strategin är att låtsas som att kritiken helt enkelt inte existerar. Det är detta DN, Expressen och Hedborg har ägnat sig åt.
Den andra strategin är att attackera - till exempel genom att hävda att kritiken är felaktig eller ovetenskaplig - en strategi som borgerliga debattörer relativt framgångsrikt använt för att desarmera Jämlikhetsanden.
Därefter kan man försöka omdefiniera kritiken - erkänna att den är relevant, men hävda att den stödjer den politik som redan förs, alternativt att man redan åtgärdat problemen. Man kan också välja att lyfta fram kritiken, och låtsas som att det är man själv som kommit på den.
Valet av vilken strategi man använder beror i hög grad på hur stort hot den aktuella kritiken utgör. Uppenbarligen utgjorde Kampen om sjukfrånvaron inte något särskilt allvarligt hot; de missgrepp som beskrivs i boken ligger i de flesta fall mer än tio år tillbaka i tiden, och har dessutom genomdrivits i politisk enighet över blockgränserna. Varken Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna hade därmed något att vinna på kritiken, eftersom de då samtidigt måste erkänna sina egna missgrepp.
Nej, bättre då att låtsas som att det regnar.
söndag 8 augusti 2010
tisdag 3 augusti 2010
Kommentar i Aftonbladet
Idag pratade jag med Aftonbladet. De ville ha en kommentar till den nya opinionsundersökningen från United Minds, som ger Sverigedemokraterna (SD) 6,5 procent av väljarsympatierna. Vad skulle hända om SD blev vågmästarparti efter valet? Detta blev resultatet.
Tilläggas bör dock:
1) Det är ingalunda säkert att SD verkligen kommer in i Riksdagen. Jag har resonerat om detta tidigare, då jag bland annat hävdade att de etablerade partierna inte bör göra SD:s profilfrågor till valfrågor om de vill undvika partiet i Riksdagen. Så har inte heller skett - inga partier har försökt fiska i de grumliga integrationspolitiska vattnen. Det som sannolikt kommer att avgöra om SD kommer in eller inte blir nu istället i vilken mån SD lyckas tränga igenom i mediebevakningen. Att partiet gynnas av den typen av uppmärksamhet som fokuserar på det politiska spelet och på SD:s möjligheter som vågmästarparti torde dock vara klart.
2) Att United Minds (och Sentios) panelundersökningar tenderar att blåsa upp SD, jämfört med exempelvis SCB:s och de övriga opinionsinstitutens mer traditionella opinionsundersökningar. Detta har professorerna Henrik Oscarsson och Jesper Strömbäck skrivit om på sina bloggar, vilka båda rekommenderas till läsning. I Mätningarnas mätning, Oscarssons meta-opinionsundersökning, pendlar SD kring 4 procent, alltså precis vid spärren.
3) Nyval (eg. extraval) är inte något särskilt sannolikt utfall om SD skulle bli vågmästare. Om alliansen skulle bli större än de rödgröna i en sådan situation kan man tänka sig att de sitter kvar, i förvissning om att SD knappast skulle göra gemensam sak med de rödgröna. Om så ändå skulle bli fallet är jag förvissad om att alliansen i första hand söker samarbete med Miljöpartiet, något partiet då skulle få svårt att stå emot.
4) Om de rödgröna blir större än alliansen blir situationen mer prekär, rent parlamentariskt. SD kan mycket väl tänkas rösta på ett borgerligt budgetalternativ, för att på så sätt störa en rödgrön regering. I ett sådant läge kommer de rödgröna troligen att försöka inleda samarbete med Centern eller Folkpartiet, men man kan också tänka sig någon form av mittenkoalition med MP, C och FP. Den som lever får se!
5) Det viktigaste till sist: Inget parti kommer att inleda något organiserat samarbete med SD, det är jag fullt och fast övertygad om. Jag tror inte heller att man kommer att gå SD till mötes i invandringspolitiken, för att på så sätt försöka "stjäla" tillbaka SD:s väljare. En sådan strategi fungerar nämligen inte, och de svenska partierna har lärt sig av den danska läxan.
Tilläggas bör dock:
1) Det är ingalunda säkert att SD verkligen kommer in i Riksdagen. Jag har resonerat om detta tidigare, då jag bland annat hävdade att de etablerade partierna inte bör göra SD:s profilfrågor till valfrågor om de vill undvika partiet i Riksdagen. Så har inte heller skett - inga partier har försökt fiska i de grumliga integrationspolitiska vattnen. Det som sannolikt kommer att avgöra om SD kommer in eller inte blir nu istället i vilken mån SD lyckas tränga igenom i mediebevakningen. Att partiet gynnas av den typen av uppmärksamhet som fokuserar på det politiska spelet och på SD:s möjligheter som vågmästarparti torde dock vara klart.
2) Att United Minds (och Sentios) panelundersökningar tenderar att blåsa upp SD, jämfört med exempelvis SCB:s och de övriga opinionsinstitutens mer traditionella opinionsundersökningar. Detta har professorerna Henrik Oscarsson och Jesper Strömbäck skrivit om på sina bloggar, vilka båda rekommenderas till läsning. I Mätningarnas mätning, Oscarssons meta-opinionsundersökning, pendlar SD kring 4 procent, alltså precis vid spärren.
3) Nyval (eg. extraval) är inte något särskilt sannolikt utfall om SD skulle bli vågmästare. Om alliansen skulle bli större än de rödgröna i en sådan situation kan man tänka sig att de sitter kvar, i förvissning om att SD knappast skulle göra gemensam sak med de rödgröna. Om så ändå skulle bli fallet är jag förvissad om att alliansen i första hand söker samarbete med Miljöpartiet, något partiet då skulle få svårt att stå emot.
4) Om de rödgröna blir större än alliansen blir situationen mer prekär, rent parlamentariskt. SD kan mycket väl tänkas rösta på ett borgerligt budgetalternativ, för att på så sätt störa en rödgrön regering. I ett sådant läge kommer de rödgröna troligen att försöka inleda samarbete med Centern eller Folkpartiet, men man kan också tänka sig någon form av mittenkoalition med MP, C och FP. Den som lever får se!
5) Det viktigaste till sist: Inget parti kommer att inleda något organiserat samarbete med SD, det är jag fullt och fast övertygad om. Jag tror inte heller att man kommer att gå SD till mötes i invandringspolitiken, för att på så sätt försöka "stjäla" tillbaka SD:s väljare. En sådan strategi fungerar nämligen inte, och de svenska partierna har lärt sig av den danska läxan.
Jurist förespråkar legalisering av narkotika
Jakob Heidbrink, juris doktor och lektor vid IHH i Jönköping, argumenterar i Expressen för legalisering av narkotika. Det är en pragmatisk argumentation, och som sådan kan den förstås ifrågasättas på empirisk grund. Heidbrink tar inte upp de principiella frihetsargumenten och deras motargument.
Heidbrinks blogg.
För de mer principiella argumenten, läs t.ex. The Legalization of Drugs (For and Against) av Douglas N Husak och Peter de Marneffe.
Läs även Drug War Heresies, en mycket intressant bok av Robert J MacCoun och Peter Reuter.
Heidbrinks blogg.
För de mer principiella argumenten, läs t.ex. The Legalization of Drugs (For and Against) av Douglas N Husak och Peter de Marneffe.
Läs även Drug War Heresies, en mycket intressant bok av Robert J MacCoun och Peter Reuter.
söndag 25 juli 2010
Hanne Kjöller förnekar sig inte
Idag skriver DN:s Hanne Kjöller om Monica Renstigs bok Sjukskrivning på lösa boliner, en oseriös propagandapamflett maskerad till populärvetenskap.
Jag fick boken i handen i samband med ett seminarium under Almedalsveckan, ett oerhört pinsamt seminarium där begåvade paneldeltagare som frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz och Maria Abrahamsson (M) stod och vred sig av olust under tiden som Karin Pilsäter (FP) och Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) gjorde sig lustiga över alla korkade, vänstervridna journalister och forskare de hade stött på (se även denna bloggpost).
När jag började bläddra lite i Renstigs bok insåg jag omedelbart att seriositetsnivån till och med var lägre än de "rapporter" Svenskt Näringsliv brukar släppa ifrån sig på området; var och varannan sida var pepprad med fel och förbiseenden, som för en någorlunda insatt läsare var tämligen lätta att identifiera. Urvalet av forskning var gravt vinklat och flera diagram var manipulerade. Jag vek hörn på sidorna för varje gång jag hittade ett fel, och det blev fler sidor med hörn än ovikta sidor; ibland fick jag fundera noga över åt vilket håll jag borde vika hörnet.
Bara ett exempel: i två diagram som beskrev utvecklingen av sjukskrivningar respektive förtidspensioner över tid redovisade Renstig tidslinjen 1996 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009. Varför byta skala och göra ett hopp från 1996 till 2004, för att sen redovisa varje år? Jo, för att låta påskina att sjukskrivningar och förtidspensioner ökade samtidigt under perioden 1996-2004. Men i själva verket var ökningen av förtidspensioner ett resultat av att Försäkringskassan till slut valde att pensionera bort tiotusentals personer som gått sjukskrivna i många år på raken.
Medveten manipulation eller dumhet är svårt att säga, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra? Sjukskrivning på lösa boliner är bland det mest hårdvinklade och oseriösa jag överhuvudtaget har läst om sjukfrånvaron. Och ur det perspektivet är det såklart bara symptomatiskt att Hanne Kjöller skriver uppskattande om den läskiga lilla boken.
För några månader sedan skrev Kjöller om en annan bok, Svensk sjukvård till vanvett av läkaren och KBT-terapeuten Åsa Kadowaki. Jag noterade detta i en tidigare bloggpost, men var då osäker på om Kjöller verkligen gjorde Kadowakis resonemang rättvisa.
Efter att ha plågat mig igenom boken kan jag konstatera att hon faktiskt gjorde det. Kadowaki framstår i boken som läkarkårens svar på just Hanne Kjöller. Att läsa den var ungefär som att läsa sisådär trettio Kjöller-ledare om sjukfrånvaro - på raken. Jag har faktiskt gjort detta - som en del i min forskning, nota bene - men det är definitivt inget jag rekommenderar som fritidssysselsättning.
Jag fick boken i handen i samband med ett seminarium under Almedalsveckan, ett oerhört pinsamt seminarium där begåvade paneldeltagare som frilansjournalisten Isobel Hadley-Kamptz och Maria Abrahamsson (M) stod och vred sig av olust under tiden som Karin Pilsäter (FP) och Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) gjorde sig lustiga över alla korkade, vänstervridna journalister och forskare de hade stött på (se även denna bloggpost).
När jag började bläddra lite i Renstigs bok insåg jag omedelbart att seriositetsnivån till och med var lägre än de "rapporter" Svenskt Näringsliv brukar släppa ifrån sig på området; var och varannan sida var pepprad med fel och förbiseenden, som för en någorlunda insatt läsare var tämligen lätta att identifiera. Urvalet av forskning var gravt vinklat och flera diagram var manipulerade. Jag vek hörn på sidorna för varje gång jag hittade ett fel, och det blev fler sidor med hörn än ovikta sidor; ibland fick jag fundera noga över åt vilket håll jag borde vika hörnet.
Bara ett exempel: i två diagram som beskrev utvecklingen av sjukskrivningar respektive förtidspensioner över tid redovisade Renstig tidslinjen 1996 - 2004 - 2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009. Varför byta skala och göra ett hopp från 1996 till 2004, för att sen redovisa varje år? Jo, för att låta påskina att sjukskrivningar och förtidspensioner ökade samtidigt under perioden 1996-2004. Men i själva verket var ökningen av förtidspensioner ett resultat av att Försäkringskassan till slut valde att pensionera bort tiotusentals personer som gått sjukskrivna i många år på raken.
Medveten manipulation eller dumhet är svårt att säga, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra? Sjukskrivning på lösa boliner är bland det mest hårdvinklade och oseriösa jag överhuvudtaget har läst om sjukfrånvaron. Och ur det perspektivet är det såklart bara symptomatiskt att Hanne Kjöller skriver uppskattande om den läskiga lilla boken.
För några månader sedan skrev Kjöller om en annan bok, Svensk sjukvård till vanvett av läkaren och KBT-terapeuten Åsa Kadowaki. Jag noterade detta i en tidigare bloggpost, men var då osäker på om Kjöller verkligen gjorde Kadowakis resonemang rättvisa.
Efter att ha plågat mig igenom boken kan jag konstatera att hon faktiskt gjorde det. Kadowaki framstår i boken som läkarkårens svar på just Hanne Kjöller. Att läsa den var ungefär som att läsa sisådär trettio Kjöller-ledare om sjukfrånvaro - på raken. Jag har faktiskt gjort detta - som en del i min forskning, nota bene - men det är definitivt inget jag rekommenderar som fritidssysselsättning.
fredag 23 juli 2010
Fy skäms, Beatrice Ask
Idag försöker Beatrice Ask skrämma väljarna med att de rödgröna skulle förespråka legalisering av narkotika. Så är naturligtvis inte fallet. Vad det hela handlar om är att Vänsterpartiet, som enda parti i Riksdagen, har ryggrad nog att driva på för en avkriminalisering av själva konsumtionsförbudet, alltså av "eget bruk", som det brukar kallas.
Kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988 och skärptes 1993. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan inbilla sig att Sverige förde en drogliberal narkotikapolitik före denna kriminalisering - tvärtom har den svenska narkotikapolitiken gradvis skärpts ända sedan 1960-talet, med kriminaliseringen av eget bruk som "kronan på verket".
Därefter rakade såväl det tunga missbruket som andelen ungdomar som testat narkotika i höjden under 1990-talet. Detta hade rimligen inget med konsumtionsförbudet att göra, men det går heller inte att hävda att förbudet skulle ha motverkat narkotikaanvändningen i samhället.
Problemet är att konsumtionsförbudet - som ursprungligen infördes för att möjliggöra tidigare upptäckter och för att skapa "konsistens" i narkotikakedjan (all hantering av narkotika, från framställning och smuggling till att ha det i kroppen skulle vara olaglig) - knappast har fungerat som det var tänkt. Ingen utvärdering har gjorts av lagen, men av de fåtal studier som gjorts - framför allt polisforskaren Stefan Holgerssons studie härom året, som tydde på att konsumtionsförbundet användes för att bättra på polisens uppklarandestatistik.
Enkelt uttryckt: istället för att användas för tidiga upptäckter utnyttjades förbudet till att plocka in redan kända narkomaner, ibland flera gånger i veckan, för att på så sätt skapa fler uppklarade brott. Om polisen hade kunnat slussa vidare de personer de plockar upp till vård hade det varit en sak, men resultatet blir i allmänhet böter som narkomanen ändå inte betalar. Resursslöseri är bara förnamnet.
Ska konsumtionsförbudet kunna motiveras måste man rimligen kunna visa att det leder till någon form av mervärde för samhället. Trots att förbudet har mer än 20 år på nacken har ingen ännu visat detta, eller ens försökt; tvärtom finns klara indikationer på att förbudet har negativa effekter, både genom att polisens resurser styrs till "småbrott" utan tydliga brottsoffer och genom att den ytterligare bidrar till att stigmatisera och stöta bort personer i behov av samhällets hjälp.
Att Vänsterpartiet lyft upp denna problematik, och sedan ett par år tillbaka kräver en avkriminalisering av det egna bruket, är både modigt och hedervärt. Efter en sådan förändring skulle det fortfarande vara olagligt med framställning, smuggling, överlåtelse och innehav av narkotika, men själva narkomanerna skulle inte längre vara kriminaliserade. Polisen skulle få ta fram andra, och förhoppningsvis mer ändamålsenliga, sätt att bekämpa narkotikan.
Tyvärr lär knappast de rödgröna samarbetspartierna gå på samma linje som Vänsterpartiet i denna fråga. Men i bästa fall får vi i alla fall en ordentlig utvärdering av konsumtionsförbudet efter en eventuell rödgrön valseger.
Att Beatrice Ask lyfter denna fråga är naturligtvis för att hon räknar med att journalister och väljare inte riktigt begriper skillnaden mellan legalisering av narkotika och avkriminalisering av eget bruk. Detta märks också på den opinionsundersökning Ask hänvisar till. Det är helt meningslöst att fråga om sådana saker i opinionsundersökningar, om man inte samtidigt förklarar vad förändringen skulle innebära och opinionsbildar om de olika argumenten för respektive emot en förändring.
Beatrice Asks artikel.
Vänsterpartiets partimotion om narkotikapolitiken.
Kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988 och skärptes 1993. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan inbilla sig att Sverige förde en drogliberal narkotikapolitik före denna kriminalisering - tvärtom har den svenska narkotikapolitiken gradvis skärpts ända sedan 1960-talet, med kriminaliseringen av eget bruk som "kronan på verket".
Därefter rakade såväl det tunga missbruket som andelen ungdomar som testat narkotika i höjden under 1990-talet. Detta hade rimligen inget med konsumtionsförbudet att göra, men det går heller inte att hävda att förbudet skulle ha motverkat narkotikaanvändningen i samhället.
Problemet är att konsumtionsförbudet - som ursprungligen infördes för att möjliggöra tidigare upptäckter och för att skapa "konsistens" i narkotikakedjan (all hantering av narkotika, från framställning och smuggling till att ha det i kroppen skulle vara olaglig) - knappast har fungerat som det var tänkt. Ingen utvärdering har gjorts av lagen, men av de fåtal studier som gjorts - framför allt polisforskaren Stefan Holgerssons studie härom året, som tydde på att konsumtionsförbundet användes för att bättra på polisens uppklarandestatistik.
Enkelt uttryckt: istället för att användas för tidiga upptäckter utnyttjades förbudet till att plocka in redan kända narkomaner, ibland flera gånger i veckan, för att på så sätt skapa fler uppklarade brott. Om polisen hade kunnat slussa vidare de personer de plockar upp till vård hade det varit en sak, men resultatet blir i allmänhet böter som narkomanen ändå inte betalar. Resursslöseri är bara förnamnet.
Ska konsumtionsförbudet kunna motiveras måste man rimligen kunna visa att det leder till någon form av mervärde för samhället. Trots att förbudet har mer än 20 år på nacken har ingen ännu visat detta, eller ens försökt; tvärtom finns klara indikationer på att förbudet har negativa effekter, både genom att polisens resurser styrs till "småbrott" utan tydliga brottsoffer och genom att den ytterligare bidrar till att stigmatisera och stöta bort personer i behov av samhällets hjälp.
Att Vänsterpartiet lyft upp denna problematik, och sedan ett par år tillbaka kräver en avkriminalisering av det egna bruket, är både modigt och hedervärt. Efter en sådan förändring skulle det fortfarande vara olagligt med framställning, smuggling, överlåtelse och innehav av narkotika, men själva narkomanerna skulle inte längre vara kriminaliserade. Polisen skulle få ta fram andra, och förhoppningsvis mer ändamålsenliga, sätt att bekämpa narkotikan.
Tyvärr lär knappast de rödgröna samarbetspartierna gå på samma linje som Vänsterpartiet i denna fråga. Men i bästa fall får vi i alla fall en ordentlig utvärdering av konsumtionsförbudet efter en eventuell rödgrön valseger.
Att Beatrice Ask lyfter denna fråga är naturligtvis för att hon räknar med att journalister och väljare inte riktigt begriper skillnaden mellan legalisering av narkotika och avkriminalisering av eget bruk. Detta märks också på den opinionsundersökning Ask hänvisar till. Det är helt meningslöst att fråga om sådana saker i opinionsundersökningar, om man inte samtidigt förklarar vad förändringen skulle innebära och opinionsbildar om de olika argumenten för respektive emot en förändring.
Beatrice Asks artikel.
Vänsterpartiets partimotion om narkotikapolitiken.
onsdag 21 juli 2010
Folkpartist och vänsterpartist kräver avkriminalisering av sexköp
Rikdagsledamöterna Camilla Lindberg (Fp) och Marianne Berg (V) publicerar idag en gemensam debattartikel om sexköpslagen i Expressen. Från sina vitt skilda utgångspunkter anser båda att sexköp bör avkriminaliseras och avstigmatiseras.
Man får förmoda att Lindberg och Berg är tämligen marginaliserade inom sina respektive partuer. Oaktat detta är det en intressant plädering med argument som sällan hörs i den svenska debatten. Läs och diskutera!
Samtidigt publicerar idéhistorikern Susanne Dodillet en hård kritik av den utvärdering av sexköpslagen som nyligen presenterades av Anna Skarhed. Liknande kritik har även tidigare kommit i dagen. Jag har inte läst Skarheds utredning och har därför inte möjlighet att ta ställning till kritiken, men det är värt att notera att Dodillet själv utsattes för mycket hård kritik när hennes avhandling Är sex arbete? publicerades förra året. Denna kritik lyckades hon enligt min mening inte besvara på något tillfredsställande sätt (jag har läst Dodlillets avhandling, så det kan jag bedöma).
Man får förmoda att Lindberg och Berg är tämligen marginaliserade inom sina respektive partuer. Oaktat detta är det en intressant plädering med argument som sällan hörs i den svenska debatten. Läs och diskutera!
Samtidigt publicerar idéhistorikern Susanne Dodillet en hård kritik av den utvärdering av sexköpslagen som nyligen presenterades av Anna Skarhed. Liknande kritik har även tidigare kommit i dagen. Jag har inte läst Skarheds utredning och har därför inte möjlighet att ta ställning till kritiken, men det är värt att notera att Dodillet själv utsattes för mycket hård kritik när hennes avhandling Är sex arbete? publicerades förra året. Denna kritik lyckades hon enligt min mening inte besvara på något tillfredsställande sätt (jag har läst Dodlillets avhandling, så det kan jag bedöma).
tisdag 20 juli 2010
Kommentar i Sydsvenskan
Jag har givit en kommentar till Sydsvenskan angående sjukfrånvaron i statlig verksamhet.
Artikeln innehåller en intressant aspekt, nämligen att många myndigheter (och andra organisationer och företag) kan sänka sjukfrånvaron genom att outsourca sådana verksamheter som är drabbade av hög sjukfrånvaro, till exempel lokalvård. Detta påpekas av Suzanne Jacobsson, personaldirektör på Länsstyrelsen i Skåne.
Läs hela artikeln här.
Nu: åter till semesterledigheten!
Artikeln innehåller en intressant aspekt, nämligen att många myndigheter (och andra organisationer och företag) kan sänka sjukfrånvaron genom att outsourca sådana verksamheter som är drabbade av hög sjukfrånvaro, till exempel lokalvård. Detta påpekas av Suzanne Jacobsson, personaldirektör på Länsstyrelsen i Skåne.
Läs hela artikeln här.
Nu: åter till semesterledigheten!
fredag 16 juli 2010
Semester
Nu börjar semestern. Det blir bara sporadiskt bloggat de följande fyra veckorna. Men välkomna att kika förbi ändå, och kommentera gärna befintliga inlägg.
Littorinaffären och Geijeraffären
Johan Frick, en för mig obekant herre, har på sin blogg skrivit en utmärkt liten betraktelse om likheterna mellan Littorinaffären och Geijeraffären.
Värt att begrunda en dag som denna, så Aftonbladet allmänt fördöms för sina skriverier om den avgångne arbetsmarknadsministern.
Liknande kritik drabbade nämligen Dagens Nyheter 1977, efter avslöjandena som blev startskottet för Geijeraffären.
För övrigt är det märkligt hur många eljest begåvade jurister som inte kan se skillnad på rättsväsendets och mediernas respektive roller i en demokrati.
Värt att begrunda en dag som denna, så Aftonbladet allmänt fördöms för sina skriverier om den avgångne arbetsmarknadsministern.
Liknande kritik drabbade nämligen Dagens Nyheter 1977, efter avslöjandena som blev startskottet för Geijeraffären.
För övrigt är det märkligt hur många eljest begåvade jurister som inte kan se skillnad på rättsväsendets och mediernas respektive roller i en demokrati.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
