Det börjar dra ihop sig till nya debatter...

Jag har just skickat slutkorrektur på min nya bok, Kampen om sjukfrånvaron, till förlaget. Boken, som handlar om debatten kring den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet, kommer förhoppningvis att bidra till debatten kring regeringens "rehabiliterings-
kedja" under nästa år.

Jag var rätt nöjd över tajmingen med min förra bok, Metadon på liv och död, som kom 2005 och gav bränsle till diskussionerna kring den läkemedelsassisterade behandlingen. Den nya boken handlar dock om en av valrörelsens sannolikt hetaste frågor - vilken flax!

Varken alliansen eller sossarna kommer att dock ha så mycket att hämta i boken - både den nuvarande och den förra regeringen har gravt misskött frågan.

Mordors horder i min mailbox

Samma morgon som min artikel om Sverigedemokraterna publicerades i DN rasslade det till ordentligt i min mailbox. Det första mailet kom strax före 9, några minuter före det att en av SD:s mest aggressiva bloggare publicerade en upprörd post på sin blogg om artikeln. "Larken Larkensson" meddelade mig att han "självklart stödde nationalistiska krafter oavsett i vilka länder de manifesterade sig". Han menade att jag var "agent för en viss typ av världsordning", och menade att "jag och mina herrar som betalar mig" skulle förlora i det långa loppet. Han avslutade med att önska mig lycka till i helvetet, och undertecknade med den kryptiska signaturen AA.11 (googla på den, det gjorde jag).

Därefter fick jag veta att jag var "politiskt korrekt" och "ingen riktig forskare". Epitetet "landsförrädare" förekom i flera mail. En pensionär menade att ämnet statsvetenskap inte hade något existensberättigande vid Malmö högskola efter min artikel (nu är jag i och för sig verksam vid enheten för socialt arbete, men ändå).

En ordrik man med föregivet hemska erfarenheter av "arabungdomar" berättade att "samtliga våldtäkter i Oslo de senaste fyra åren hade begåtts av utomeuropeiska invandrare". Det hade han hört på teve. Att påståendet är fullkomligt befängt verkade han inte begripa, jag är övertygad om att han trodde på det själv.

En man som uppgav sig vara "universitetsadjunkt i datalogik" (heter det inte datalogi?) undrade om jag som statsvetare ska ta partipolitisk hänsyn. Han undrade också på vilka forskningsmässiga grunder jag baserade min artikel. Eftersom mailet var rätt otrevligt hållet, och dessutom inte skickat till mig utan till en av mina kolleger, svarade jag rätt sarkastiskt och undrade om adjunkten hade hört talas om yttrandefrihet och akademisk frihet, men då fick jag veta att jag var nedlåtande och kränkte honom.

Ja, så fortsatte det. Det kommer fortfarande ett och annat mail med trevligt innehåll. Då har jag inte gått in på vad SD-bloggare och andra "nationella" har kallat mig på nätet, men den som vill kan ju googla fram inläggen.

Det är tur att jag inte är konflikträdd. Med tanke på hur debattklimatet är på nätet så är det nog många forskare och andra som drar sig för att medverka i samhällsdebatten. Tyvärr lämnar det fältet helt öppet för Mordors horder...

Ett recept för att slippa Sverigedemokraterna

I lördags skrev jag en artikel på DN Debatt där jag ville söka förklara Sverigedemokraternas nuvarande framgångar i opinionen. Min tes är att SD har vunnit mycket på den medieuppmärksamhet som varit under hösten, både kring partiet som sådant (Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons artikel om det "muslimska hotet", som följdes av en enorm debatt) och kring integrationsfrågan. Artikeln innehöll även ett "recept" för hur de etablerade riksdagspartierna bör agera om de vill undvika att få in SD i riksdagen. Argumentet läses som bäst i sin helhet.

Efter publiceringen har jag fått en del positiv respons. Jag vill särskilt nämna en intressant kommentar av Jesper Strömbäck, som är professor i journalistik. Han skriver:

...om man utgår från tillgänglig forskning i statsvetenskap och politisk kommunikation som handlar om politisk strategi, väljarbeteende och mediernas effekter råder det inte mycket tvivel på att (a) partier gynnas när "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen; (b) att medierna har stor opinionspåverkan och att de partier – allt annat lika – som får stor uppmärksamhet i medierna gynnas av det; (c) att diskussioner kring sådant som kan komma att hända ökar sannolikheten att det som diskuteras faktiskt händer, det vill säga att spekulationer kring framtida händelseförlopp kan leda till självuppfyllande profetior; och (d) att högerextrema och invandrarfientliga partier inte kan stoppas av att de etablerade partierna närmar sig dem eller låter deras frågor dominera den politiska debatten. Björn Johnson har därför helt rätt i sin analys – oavsett vad man i övrigt anser om Sverigedemokraterna.

Strömbäck har även ett mycket intressant resonemang om hur medierna bör hantera sin nyhetsvärdering i relation till SD. Väl värt att läsa, liksom denna artikel av Strömbäck.

I Folkbladet skrev Widar Andersson en trevlig artikel där han kallade mig "en klok karl", vilket gladde mig mycket. Han kallade även Jan Helin och Aftonbladet "nyttiga idioter". Widar gör en utmärkt sammanfattning av min argumentation.

Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld instämde också i artikelns huvudargument - jag vet att han framfört liknande synpunkter i andra sammanhang, liksom hans Göteborgskollega professor Marie Demker.

Samma dag som min artikel publicerades rapporterade Riksdag & Departement om en ny studie av statsvetarna Carl Dahlström och Peter Esaiasson i Göteborg, som tycks stödja mina resonemang.

Jag har även fått ett par kritiska kommentarer från statsvetarhåll. Anders Johansson Heinö skriver på sin blogg, där han påpekar att en del av mina resonemang empiriskt sett är spekulationer, vilket är helt korrekt. Spekulationerna vilar dock på fast teoretisk grund, vilket jag påtalar i kommentarsfältet.

Även Stig-Björn Ljunggren är kritisk, i en artikel i Piteå-tidningen. Läs gärna hans artikel, och jämför med mina argument, R&D-artikeln och Jesper Strömbäcks kommentar.

Slutligen har det inkommit en drös mindre trevliga kommentarer, som jag kommer att redovisa i ett särskilt inlägg. Jag tänkte kalla det "Mordors horder i min mailbox". Stay tuned, så postar jag det inom kort.

Genombrott för sprutbyte?

Länge sedan jag skrev här senast. Mycket har hänt sedan sist. En av de mest glädjande nyheterna är att Stockholms sjukvårdslandstingsråd Birgitta Rydberg meddelat att det troligen blir en försöksverksamhet med sprutbyte i Stockholm. Inte en dag för tidigt, kan man tycka. Björn Fries och jag har kommenterat beslutet i en artikel på Newsmill. Vi skriver bland annat:

Vår förhoppning är att Stockholm utan vidare dröjsmål inrättar en ambitiös sprutbytesverksamhet med flera lokala mottagningar. Verksamheten måste utformas som ett erbjudande, utan pekpinnar och krav, så att människor med missbruk i förtroende kan vända sig dit. Regler och villkor som riskerar att stöta bort dessa människor bör undvikas.

Fler nyheter på sprutbytesfronten är att Region Skåne startar ett nytt program i Helsingborg, som ska vara på plats inom ett halvår. Även i Norrköping och Karlskrona har frågan aktualiserats, och enligt vad jag har hört är planerna relativt långt framskridna när det gäller den förstnämnda orten.

Tre tunga myndigheter tar äntligen ställning

Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Sveriges Folkhälsoinstitutet tar i en gemensam artikel på DN Debatt ställning för sprutbytesprogram som en hälsopolitisk åtgärd för narkomaner. Det är ett efterlängtat ställningstagande. Vi forskare har tjatat om detta i åratal, med precis de argument som framförs i artikeln. Den som är intresserad kan klicka här, så kommer ett antal inlägg med länkar till tidigare artiklar upp.

Moralism påverkar fortfarande narkomanvården

Idag har Björn Fries, Bengt Svensson och jag ett inlägg på DN Debatt där vi kritiserar Socialstyrelsens nya remissversion av föreskrifterna för läkemedelsassisterad behandling. Med tanke på hur länge den ansvarige på Socialstyrelsen har grunnat på den här revideringen är det ett osedvanligt svagt och ogenomtänkt förslag som tagits fram.

Mer om sprutbyte

Ny artikel om sprutbyte idag på Newsmill. Den anknyter till en tidigare debatt på DN (1) (2) (3).

Paus

Som ni säkert märkt är det svårartad paus på den här bloggen. Skälet är att jag måste slutföra ett bokmanus innan sommaren. Jag lovar att återkomma senast i augusti.

/Björn

Det är inte värt det

DN rapporterar om en studie som visar att det aldrig är "för sent" att börja träna; personer som börjat träna i måttlig utsträckning (ca 30 minute/dag) vid 50 års ålder har förlängt livet med i genomsnitt ett år, enligt studien.

En enkel räkneoperation visar att det knappast är värt besväret: Säg att man lever i genomsnitt till 80 års ålder utan träning och till 81 år med träning. Det är en låg skattning, för medellivslängden är väl högre nu för män, tror jag. Nå, då har man ägnat en halvtimme om dagen i 30 år åt träning. Det blir 30 min x 365 dagar x 30 år = 5475 timmar. Delar vi denna summa med 16 - vilket är antalet vakna timmar på ett genomsnittligt dygn, åtminstone för mig - visar det sig att man ägnat mer än ett år åt träning, närmare bestämt 342 dagar. Och jag hatar att träna!

Alla tjänar på metadonbehandling (utom Torbjörn Fjellström)

Bakgrund: Jämtlands läns landsting har nyligen [2009] meddelat att de avser att starta egen metadonbehandling, som näst sista landsting i landet. Detta har uppmärksammats i Länstidningen Östersund, vilket - surprise, surprise! - fick en och annan kritiker att börja orera. För att stämma lite i bäcken kontaktade jag Länstidningen, som gjorde en ganska bra uppföljningsartikel. Denna retade dock Torbjörn "Korpberget" Fjellström, som skrev en debattartikel där han angrep mig och antydde att jag skulle vara köpt av läkemedelsindustrin. Jag skrev ett svar som publicerades som insändare. Tyvärr kvaddades det rätt rejält av en inkompetent debattredaltör, men här nedan följer den fullständiga versionen, så som jag hade tänkt mig den.

Torbjörn Fjellström fortsätter (21/2) sitt dogmatiska och lögnaktiga korståg mot ”ersättningsdroger”, som är den term han använder för läkemedelsassisterad behandling (LAB) med metadon eller buprenorfin.

Som vanligt varnar Fjellström för den ondskefulla ”psykofarmakaindustrin” och dess profithunger. Att jag är en oberoende samhällsforskare helt utan kopplingar till denna industri nämner han inte. Att en lång rad organisationer – bl.a. Socialstyrelsen, EU:s narkotikakontrollorgan ECNN, FN och WHO – och en i stort sett enigt vetenskapssamhälle rekommenderar LAB som den mest effektiva behandlingen vid heroinmissbruk nämner han inte heller.

Slutligen låter Fjellström – behändigt nog – bli att nämna att han själv har stora ekonomiska intressen i vårdsvängen. Han driver behandlingshemmet Korpberget, och saluför även utbildningar i ”addiktologi”, ett påhittat ämne utan akademisk förankring.

Fjellström hävdar att LAB är en kostsam affär för samhället. Detta är ett genomfalskt påstående. En aktiv narkoman kostar samhället runt 2 miljoner kr/år (inte 5 miljoner kr som Fjellström säger). Enligt studier som Mobilisering mot narkotika låtit genomföra gav varje krona som satsades i Stockholms metadonprogram en avkastning på 15–20 gånger insatsen. Detta innebar att varje patient som kom in i LAB var en besparing för samhället på i snitt 1,8 miljoner kr. Så höga samhällsvinster har inte uppmätts i någon annan vård.

De viktigaste skälen till att erbjuda LAB åt länets heroinister är dock inte ekonomiska utan mänskliga. Sjuklighet och dödlighet hos patienter i LAB minskar dramatiskt. För flertalet leder behandlingen också till en kraftig minskning av missbruk och kriminalitet. En stor andel av patienterna kan leva normala liv, även om många får räkna med livslång medicinering.

Tolvstegsbehandling och annan behandling utan läkemedel har utan tvekan hjälpt många heroinister till ett drogfritt liv. Gott så. Tyvärr är andelen heroinister som blir stabilt drogfria av sådan behandling så låg att det inte ger något utslag i vetenskapliga studier. Flertalet heroinister som påbörjar tolvstegsbehandling avbryter den i förtid eller återfaller direkt efter behandlingens slut.

Det allra viktigaste är emellertid att narkomanen själv får påverka valet av behandlingsmetod. Den som önskar drogfri vård ska självfallet erbjudas detta (även tolvstegsbehandling). Den som hellre vill ha LAB ska erbjudas det. Därför är det utmärkt att Jämtlands län nu äntligen – som näst sista län i landet – kan erbjuda metadonbehandling.