Narkotikabrott i Alkohol & Narkotika

Tidskriften Alkohol & Narkotika ges ut av CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Det har fått vissa att döma ut tidskriften som ett av statens sedvanliga propagandainstrument, men det är långt från verkligheten.

I själva verket har Alkohol & Narkotika gått från klarhet till klarhet de senaste åren. Intressanta artiklar och teman avlöser varandra, ofta skrivna utifrån perspektiv som aldrig når ut i de vanliga medierna. Här finns Johan Nordgrens recension av förra numret, tema kat.



Nya numret, nr 2-2011, kom i fredags. Det handlar om narkotikabrott och bör läsas av alla som är intresserade av svensk narkotikapolitik. Ledamöterna i Sveriges Riksdag bör också tugga i sig artiklarna, det behöver de. Ur innehållet:

Redaktören Staffan Hasselgren tar upp den straffmässiga utvecklingen i Sverige, där maxstraffen för grovt narkotikabrott tiodubblats sedan 1960-talet. Hasselgren påpekar att forskning inte kunnat påvisa att rättsväsendets hantering av narkotikaproblemet har någon betydelse för narkotikamissbrukets omfattning. Han skriver om hur fängelserna fylls av narkomaner och ställer därvid den högst relevanta frågan om inte strävan efter att minska missbruket bör kunna kombineras med ett humant rättssystem.

I ett ytterst läsvärt reportage (tyvärr inte på nätet) beskriver journalisten Ulf Eliasson ett rättsfall där en person dömts till nio års fängelse efter att ha innehaft en påse vitt pulver sju dagar för länge - det vill säga sju dagar efter att pulvret ifråga, metedron, blivit narkotikaklassat. Det är ett intressant fall - den dömde, Göran (fingerat namn), hade som affärsidé att sälja lagliga droger och sluta så snart de narkotikaklassats. Men en dag slog strategin rejält slint.

Reportaget om Göran följs upp av flera utvecklande artiklar. Fallet aktualiserar bland annat bevisvärderingen vid narkotikabrott - enligt många jurister ställs det betydligt lägre beviskrav i sådana mål jämfört med andra måltyper. En av dem som hävdar detta är juridikprofessorn Per-Ole Träskman , som intervjuas i tidskriften.

Även straffskalorna och deras relation till en svår och ibland närmast godtycklig farlighetsbedömning av droger tas upp. Björn Fries riktar där hård kritik mot Jonas Hartelius, den "expert" som oftast brukar anlitas av svenska åklagare. Jonas Hartelius är RNS-medlem och tidigare medarbetare till Nils Bejerot, den repressiva svenska narkotikapolitikens fader. I Görans fall, där Hartelius var åklagarens expertvittne, byggde han sin farlighetsbedömning på "information" från Flashback (!), vilket han också medgav under vittnesmålet. Metedron jämfördes därvid med ecstasy snarare än med amfetamin, vilket förmodligen hade varit en rimligare jämförelse. För Göran innebar detta att strafftiden fördubblades.*

En annan läsvärd artikel tar upp en forskningsstudie om allmänhetens rättsuppfattningar och syn på brott och straff, genomförd av kriminologiprofessorn Henrik Tham och doktoranden Kristina Jerre.

Jerres och Thams studie - som jag skrivit om tidigare här på bloggen - visar att allmänheten vill ha hårdare straff. Inte så förvånande, kan man tycka. Men när människor får ta ställning till verkliga rättsfall visar det sig att de faktiskt tenderar att döma mildare än de straff som utdömts i verkligheten, av riktiga domare. Allmänheten tror alltså genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Särskilt tydligt är detta när det gäller narkotikabrotten.

Alkohol & Narkotika innehåller också läsvärda artiklar om bland annat gårdsförsäljning av alkohol, en ny avhandling om försäldrastödjande preventionsprogram samt en intervju med beroendeforskaren Ulf Rydberg. Enda undantaget från läsrekommendationen är den avslutande kommentaren av CAN:s direktör Björn Hibell. Hibells artikel är som vanligt närmast intetsägande - i det här fallet är det en knastertorr redovisning regeringens idé om en integrerad ANDT-politik (alkohol, narkotika, dopning och tobak).

Jag begriper inte poängen med att skriva ledarkommentarer om man inte tillåts ha några åsikter...

*Ecstasy har högre straffvärde än amfetamin i Sverige, vilket i sig är intressant. I internationella farlighetsbedömningar har ecstasy nämligen ansetts vara mindre farligt än amfetamin. Sista ordet är säkert inte sagt i frågan, men exemplet illustrerar den godtycklighet som råder på området.