Här är en två år gammal artikel som publicerades i Malmö högskolas tidskrift Praktik & Teori (nr 2, 2009). Jag kritiserar högskolans bristande arbete mot studentfusk. Min kritik om avsaknaden av systematiskt arbete mot fusk kvarstår, även om jag har fått intrycket att disciplinnämnden fungerar som en något skarpare instans numera.För ett par år sedan undervisade jag på en uppdragskurs inom ramen för en KY-utbildning (kvalificerad yrkesutbildning). Vid ett av de första kurstillfällena gav jag studenterna i uppgift att skriftligt besvara ett par frågor utifrån kurslitteraturen. Efter hand som svaren lämnades in kunde jag med stigande förvåning konstatera att åtta av de nio hade kopierat delar av sina svar från internet. Flera av dem hade klippt in avsnitt som jag direkt kunde identifiera som härrörande från en av mina egna texter, en
kulturartikel om ungdomsbrottlighet som publicerats i
Sydsvenskan.
Jag drog genast slutsatsen att det hela måste bero på missförstånd och bristande förkunskaper. En del av skulden var naturligtvis min egen – jag hade inte varit tillräckligt tydlig med vad jag förväntade mig av studenterna, utan förutsatt att de var vana vid arbetsformen eftersom de var i slutet av sin utbildning. Jag bestämde mig därför raskt för att inte göra någon stor sak av det hela, utan förklarade bara för studenterna vad som var fel och att de skulle få göra om uppgiften. De berättade då samstämmigt att klipp- och klistra-modellen var vad som hade förväntats av dem tidigare under utbildningen (som hade skett vid en folkhögskola), och att de aldrig hade arbetat på något annat sätt.
När jag har berättat om denna lärorika erfarenhet för kolleger har de flesta varit överens med mig om att plagiat är ett växande problem. Skälen till ökningen kan man spekulera om, men betydelsen av internet – med lättillgängliga texter om snart sagt varje upptänkligt ämne – kan knappast överdrivas. Därutöver misstänker jag att gymnasieskolans nya undervisningsformer, där arbetet i allt högre grad går ut på att eleverna bedriver ”forskning” på nätet, har haft stor betydelse. Sådan ”forskning” verkar nämligen allt som oftast innebära att eleverna söker detaljerad information om mycket avgränsade ämnen, för att sen sätta ihop en ”rapport” med hjälp av ordbehandlingsprogrammets kopiera- och klistra in-funktioner.
Den övervägande delen av de plagiat vi upptäcker är säkerligen godartade, i den bemärkelsen att de snarare beror på bristande kunskap om vad som är tillåtet och inte tillåtet än på ont uppsåt. Tidsbrist spelar sannolikt också en viktig roll – när inlämningsuppgiftens deadline närmar sig är det lätt att ta till knep som man kanske misstänker är otillåtna.
Godartat fusk förekommer bland alla sorters studenter och på alla utbildningar och nivåer, men jag tror generellt sett att problemen är större på högskolorna än på de traditionella universiteten. Malmö högskola har lyckats väl med att uppnå målet om breddad rekrytering, men det är en utveckling som rymmer såväl fördelar som nackdelar. När studenterna i allt högre grad kommer från hem utan erfarenhet av akademiska studier innebär det att vi måste ägna mer tid och kraft åt att förklara vad vi förväntar oss av dem och vad akademiska studier innebär. Sådan information får inte vara beroende av enskilda lärares initiativ, utan måste ske i mer organiserad form.
En annan effekt av den breddade rekryteringen är att vi får allt fler studenter som förvärvsarbetar parallellt med studierna, eftersom de inte vill skuldsätta sig. Om det stämmer att tidsbrist ökar risken för fusk så är detta ytterligare en omständighet som talar för att högskolan borde avsätta resurser för organiserat förebyggande arbete.
Uppsåtligt fusk är ett mindre problem än de godartade plagiaten. Även här kan dock kritik riktas mot högskolans tandlösa sätt att hantera fenomenet. För några år sedan var jag anställd vid Arbetslivsinstitutet, men arbetade extra med uppsatshandledning vid socionomutbildningen vid Fakulteten för Hälsa och samhälle på Malmö högskola. Vid ett tillfälle blev jag misstänksam när jag skulle examinera en kandidatuppsats. Uppsatsen var svag och språkligt torftig, men emellanåt förekom rediga och välformulerade avsnitt som även innehållsligt höll god klass. En halvtimmes googling visade att någon av de två författarna, eller kanske båda, hade klippt in ett antal kortare avsnitt från olika internetsidor.
Efter seminariet konfronterade jag studenterna med plagiaten, varvid den ena erkände att hon hade kopierat avsnitten. Hon hade inte förstått att man inte fick göra så, hävdade hon – en uppenbar lögn från en student som läser sista terminen på en högskoleutbildning. Jag meddelade studenterna att uppsatsen var underkänd och att de kunde räkna med att bli anmälda till disciplinnämnden. Därefter ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom uppsatsen och jämföra med titlarna i källförteckningen. Jag fann då ytterligare ett antal direktcitat som inte hade markerats i texten. Sammantaget handlade det om en knapp sida med plagiat, som jag nogsamt redovisade i min anmälan. Sannolikt hade jag kunnat hitta mer om jag hade letat ännu grundligare.
Drygt en månad senare blev jag kallad till disciplinnämndens sammanträde. Studenterna dök inte upp, men de hade skriftigt meddelat att allt var ett missförstånd och att de inte hade avsett att fuska. Jag vidhöll att det handlade om plagiat och föreslog en kortare avstängning som påföljd. Till min ohöljda förvåning valde emellertid nämnden att gå på studenternas linje. En knapp sida plagiat var inte tillräckligt för att påvisa uppsåt att vilseleda, menade nämnden. Studenterna friades helt.
När jag gick från sammanträdet funderade jag på vad jag skulle göra nästa gång en liknande situation uppkom. Skulle jag gå vidare, ånyo ägna ett antal obetalda timmar åt att granska uppsatsen och författa en ännu mer utförlig anmälan, eller skulle jag bara strunta i alltihop? Frågan verkade inte ha något självklart svar.
Efter att jag fått anställning vid högskolan 2007 diskuterade jag mina erfarenheter av disciplinnämnden med en kollega. Hon berättade då om ett annat fall, där två studenter hade anmälts för att ha lämnat in en kandidatuppsats som till stora delar var ordagrant plagierad från andra källor. Vid en granskning av de båda författarnas studiegång hade dessutom tidigare oklarheter och plagiat upptäckts – bland annat hade en av studenterna lämnat in plagierade inlämningsuppgifter, vilket inte anmäldes eftersom det låg för långt tillbaka i tiden.
Kollegan berättade att ärendet med kandidatuppsatsen hade tagit flera månader att avgöra och slutligen resulterat i en avstängning på en (1) månad. För studenter som är så gott som färdiga med sin utbildning är en så kort avstängning inte någon sanktion att tala om. Eftersom ärendet tog så lång tid att bereda kunde dessutom båda studenterna delta i den gemensamma avslutningsceremonin, och när avstängningen trädde i kraft var terminen slut sedan länge.
Det allvarligaste med fall av den här typen av fall är inte de uteblivna sanktionerna i sig, utan de signaler som sänds till lärare och andra studenter. Signalen till studenterna är att fusk inte är särskilt allvarligt, och definitivt inte något som renderar kännbara sanktioner om det uppdagas. Signalen till lärarna är att man lika gärna kan strunta i att anmäla fusk, eftersom det inte är värt besväret. Varför ägna obetalt övertid åt anmälningar som troligen ändå inte ger något resultat?
Min uppfattning är sammantaget att lärosätena måste ta plagiat och andra former av fusk på betydligt större allvar än vad som hittills varit fallet. Det godartade fusket kan sannolikt minskas radikalt om vi satsar seriöst på att bygga upp generella förebyggande insatser. Med förebyggande insatser menar jag inte system av typen Urkund – även om Urkund förvisso är ett användbart verktyg som borde utnyttjas mer – utan mer systematiska, långsiktiga insatser av den typ forskaren
Jude Carroll förespråkat (se
Praktik & Teori).
När det gäller det mer uppsåtliga fusket måste högskolans disciplinnämnd ta sin uppgift på större allvar. Vid allvarliga fall måste högskoleförordningens möjlighet till maximalt sex månaders avstängning kunna utnyttjas. Med tanke på allvaret i en fuskanklagelse måste den hanteras skyndsamt. Den får inte bli beroende av den enskilde lärarens obetalda övertidsarbete. En möjlighet är att inrätta en särskild tjänstefunktion dit lärare kan anmäla misstänkta fall av fusk. En sådan funktion kan ha till uppgift att utreda fuskärendena samt, vid behov, lämna dem vidare till disciplinnämnden.
Inlägg
