Den grälsjuka lokalpolitiken

Jag förundras ofta över den grälsjuka och småaktighet lokalpolitiker tenderar att uppvisa, även när de är eniga i sak. Det senaste exemplet hämtar jag ur Sydsvenskan, som publicerat ett gräl mellan Gunnar Jönsson (S) och Torsten Czernyson (KD), båda ledamöter av Lunds kommunfullmäktige (finns tyvärr ej på nätet).

Gunnar Jönsson var först ut, under den sällsynt krystade rubriken "S(k)an(d)alen i fullmäktige" ondgjorde han sig den 8/4 över att kommunstyrelsen hade föreslagit avslag på flera medborgarförslag utan att motivera varför. Socialdemokraterna var eniga om att förslagen borde avslås, men ansåg att en officiell motivering hörde till god ton.

När vi Socialdemokrater hade gruppmöte uppmärksammade någon detta och vi enades om att det är en självklarhet att det ska anges ett skäl till kommunfullmäktiges beslut. På sammanträdet föreslog vi därför en kort text med skäl till varför respektive förslag skulle avslås.

Av någon outgrundlig anledning motsatte sig Torsten Czernyson (KD) detta. Varje gång vi socialdemokrater, genom Lennart Prytz, föreslog att ett skäl skulle anges, så motsatte sig Czernyson detta. Men genom att Centerpartiledamöterna stödde förslagen från S beslutade fullmäktige om dessa små tillägg.

Allt gott och väl, kan man kanske tycka. Men Lunds lokalpolitik vore inte Lunds lokalpolitik om man inte kunde göra ett offentligt gräl av detta. Jönsson fortsätter:

Kristdemokraten Torsten Czernysons inställning är en gåta. Han angav inte något skäl. Han var bara emot. Det verkar som allt kristdemokratiskt tal om etik och moral plötsligt inte fanns.

Czernysons främste supporter var det Folkpartistiska kommunalrådet Tove Klette. I allmänhet är hon emot förslag som kommer från Socialdemokraterna. Och det gäller i synnerhet från Lennart Prytz (S). Märkligt dock att hon inte begrep sammanhanget? /---/Torsten Czernysons (KD) agerande i Lunds kommunfullmäktige är en s(k)an(d)al. Ett sådant beteende hade jag inte väntat mig av någon ledamot i Lunds kommunfullmäktige.

Drygt en vecka senare svarar Torsten Czernyson med en egen insändare (18/4). Jag återger den i sin helhet:

I insändare 8 april klagar Gunnar Jönsson (S) över att jag inte biföll socialdemokraternas förslag och samtidigt hävdar han att detta är en skandal. Jag förstår att Gunnar Jönsson (S) tycker att det är skandal att inte ha samma åsikt som just Gunnar Jönsson och har dessutom Lennart Prytz (S) tyckt till i fullmäktiges talarstol så skall detta vara allenarådande.

Kommunfullmäktige har att ta ställning till olika förslag, även medborgarförslag. Förslagen bereds av kommunstyrelsen som ger förslag till beslut. Fullmäktige kan anta kommunstyrelsens förslag eller så kan ledamot i fullmäktige ge ett annat förslag till beslut.

Ärenden som Gunnar Jönsson (S) hänvisar till hade kommunstyrelsen gett förslag till beslut, förslag som för övrigt Gunnar Jönsson och övriga i oppositionen biföll.

I fullmäktige ansåg jag att de ärenden som Gunnar Jönsson refererar till var väl beredda av kommunstyrelsen och KS förslag till beslut var ett bra förslag. Jag yrkade därför bifall till KS förslag, alltså bifall till ett förslag som Gunnar Jönsson tyckte var bra i kommunstyrelsen.

Gunnar Jönsson hävdar att det inte var partipolitik i förslagen som Lennart Prytz la och att det handlar om respekt för de som lägger förslag. Om eller när S sysslar med politik eller inte kan vara svårt att avgöra för den oinvigde.

Beträffande förslag till fullmäktige kan ett avslag vara motiverat för en del förslag och ett motiv för ett ställningstagande utmärkt för andra förslag. Det är viktigt att medborgare i Lund har möjlighet att lämna medborgarförslag och detta vitaliserar demokratin. Många medborgarförslag är väl genomtänkta och kan ge
nämnder och styrelser uppslag till förbättringar i kommunen. Dessa motioner skall naturligtvis behandlas med största respekt.

Tyvärr inkommer även ett otal förslag som enbart bör avslås, till exempel medborgarförslag om att skattemedel skall anslås för att hålla älgar vid Domkyrkan eller uppföra en roterande staty av Lenin.

Ett medborgarförslag från en Lundabo eller ett yrkande från en ledamot i kommunfullmäktige är inte en skandal, Gunnar Jönsson, utan en rättighet i mitt demokratiska Lund.

Men nog är det så, Gunnar Jönsson, att när partipiskan viner och när det dessutom är Lennart Prytz som håller i skaftet då gäller det för alla inom (S) att ställa sig efter dig i enat led.

I morse avslutade - förhoppningsvis - Gunnar Jönsson "debatten" med ännu en surrealistisk insändare, där han tuggar om det han skrev i sitt inledande inlägg.

Alla kan göra misstag ibland, och vi erkänner att vi inte var tillräckligt uppmärksamma när en del medborgarförslag behandlades i kommunstyrelsen. Vi tyckte därför att det var naturligt att rätta till det och komplettera besluten med tydliga skäl, när vi beslutade om medborgarförslagen i fullmäktige.

Det motsatte sig Torsten Czernyson. Varför han var, och är emot detta vill han dock inte uppge, trots ett långt inlägg i tidningen. Kommunfullmäktiges uppgift måste, enligt socialdemokratisk uppfattning, vara att behandla alla ärenden på ett seriöst sätt. Till detta hör bland annat, att ange tydliga skäl till varför man beslutar avslå ett medborgarförslag.

Men Czernyson (KD) anser sig tydligen ofelbar? Han borde läsa vad som står på Kristdemokraternas hemsida under rubriken Människans ofullkomlighet: Människan är inte bara förnuftig och god. Även om vi vill väl blir det ofta fel.

Att Torsten Czernyson (KD) skulle medge han någon gång gjort fel, är tydligen otänkbart för honom. Men han menar kanske att han utgör ett undantag bland mänskligheten?

Vad har jag för poäng med att återge dessa tragikomiska inlägg, undrar du kanske?

Tja, jag vet inte riktigt. Jag blir bara deppig av den grälsjuka och den låga nivå som de lokala partiföreträdarna håller. Gunnar Jönsson och Torsten Czernyson inbillar sig uppenbarligen att de har något att vinna på att publicera uselt skrivna och röriga insändare i Sydsvenskan.

Det har de grundligt fel i, är jag fullkomligt övertygad om. Tvärtom skrämmer man inte bara bort bort potentiella väljare genom dylika uppvisningar i bristande begåvning - man skrämmer även bort kompetenta och politiskt engagerade medborgare från lokalpolitken. Vilken vettig människa skulle vara beredd att kasta bort obetalda timmar på kvällar och helger åt att tjäbbla med de patetiska herrarna Jönsson och Czernyson?

Recension i LO-tidningen

Ny recension av Kampen om sjukfrånvaron, denna gång i LO-tidningen.

Medierna och Marie Demker om konsten att mäta och tolka

När jag för en gångs skull missar Medierna i P1 visar det sig vara ett omistligt program. Tur att det finns på nätet.

Marie Demker kommenterar på sin blogg utifrån aktuella skräckexempel. Det är mycket viktiga synpunkter hon för fram - läs!

Debatt i Läkartidningen

I veckans nummer av Läkartidningen har det utbrutit en debatt om läkarnas roll och ansvar för den höga sjukfrånvaron. Debatten anknyter explicit till Kampen om sjukfrånvaron.

Åke Thörn är mycket kritisk till den roll som Socialförsäkringsutredningen och Arbetsförmågeutredningen har givit några studier av Lars Englund, studier som enligt Thörn är så metodologiskt undermåliga att de inte visar något alls. Lars Englund försvarar sig, Thörn avslutar. Jag har blivit erbjuden replik på Englunds artikel, och kommer att svara nästa vecka (preliminärt).

GP Kultur om opinionsjournalistikens ansvar

Frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén skriver i dagens Göteborgs-Posten om Kampen om sjukfrånvaron. Hon lyfter särskilt fram ledarjournalisernas roll.

I Kampen om sjukfrånvaron visar Björn Johnson hur sjukskrivningsproblematiken runt 2002 började omdefinieras av ledarskribenter på de stora tidningarna. Från att förut ha setts som ett arbetsmiljöproblem började den i stället förklaras med enskilda personers överutnyttjande. Nyhetsrapporteringen hakade på och först levde medierna gott på att skriva förenklade artiklar om fusk, för att nyligen i stället gå över till att leverera indignationsjournalistik om hur illa utförsäkringarna slår mot redan utsatta. Båda sorterna är billig, lättproducerad journalistik som engagerar många men som inte tillfört mycket för att öka förståelsen för hur problemen uppstått - tvärtom har den förstnämnda aktiv del i dess uppkomst - eller hur de kan lösas.

Medial självrannsakan hade alltså varit på sin plats men lär knappast utövas. När DN:s ledarskribent Hanne Kjöller vid en debatt i Malmö ställdes till svars för sina spekulativa ledare om sjukfrånvaron svarade hon enligt Niklas Orrenius återgivning i Sydsvenskan: "Ni kritiserar mig för att jag inte är forskare. Men sorry, jag är ledarskribent, liksom!" Jamen då så, då bör ju allt vara förlåtet!

Självkritik har aldrig varit någon journalistisk paradgren och att få till smaskiga rubriker eller få sista ordet tycks allt som oftast vara viktigare än att verkligen ha rätt. Att sparka på dem som redan ligger har ju dessutom alltid varit en verksamhet utan större risker. Debatten om sjukfrånvaron illustrerar detta oerhört väl.

Tilläggas kan att fortfarande har ingen av de ledarsidor som var med och drev fram överutnyttjandediskursen kommenterat min analys, med undantag för en osaklig ledare i Expressen den 5/2. Ledarskribenten, Anne-Charlotte Marteus, erkände senare att hon inte hade läst boken, och lovade att återkomma till mig när hon gjort det. Det är två månader sedan, och jag har fortfarande inte hört något från henne.

Björn Fries på Blekingesossarnas riksdagslista

Stor uppståndelse blev det i Blekingemedierna, när Socialdemokraternas valberedning i länet valde att ställa Björn Fries utanför riksdagslistan. Den officiella motiveringen var att Björn Fries var för okänd i Blekinge, eftersom han varit aktiv utanför länet i tio år.*

En helt och hållet skrattretande motivering, som imspirerade Blekinge Läns Tidning till följande roliga på stan-reportage.

Efter omfattande kritik mot S-valberedningen slutade det hela med att man la till en extra plats på listan för Björn Fries, plats nr 25. Långt från de valbara platserna, rent formellt sett, men jag skulle sätta en rätt bra slant på att Fries blir inkryssad i september.

*Det verkliga skälet kan man spekulera om; min gissning är att fackfolket inom Blekingesossarna tycker att Fries är för socialliberal.

Stefan Fölster och Jämlikhetsanden

Härom dagen anklagade Stefan Fölster, Svenskt Näringlivs chefsekonom, författarna till den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden för grovt forskningsfusk. I en artikel i Expressen skrevFölster:

Där [i Jämlikhetsanden] visas en mängd diagram där det påstås att invånare i länder med jämnare inkomstfördelning lever längre. Haken är bara att vartenda diagram är gravt manipulerat enligt de forskare som har granskat materialet. Detta hindrar dock inte den svenska vänstern från att låta sig fortsätta att tjusas - i dagarna är Richard Wilkinson i Sverige för att sprida sina myter inom arbetarrörelsen.

När den här typen av anklagelser förs fram förväntar man sig gedigna belägg, eller åtminstone några exempel på de "manipulationer" som Richard Wilkinson och Kate Pickett gjort sig skyldiga till. Men icke så; Fölsters artikel slutar med denna oerhörda anklagelse.

Jag har följt med i debatten kring Jämlikhetsanden, som till stor del har handlat om hur de samband Winkinson och Picket beskriver bör tolkas. Är det kausala samband, eller försvinner de om vi kontrollerar för olika faktorer som bokens författare underlåtit att ta med i sin analys. Ingenstans har jag dock hört något om att diagrammen skulle vara "manipulerade".

Mot den bakgrunden är Fölsters anklagelser oerhört uppseendeväckande. Det ska bli mycket intressant att se hur historien fortsätter. Fölster är oss svaret skyldig, och kommer han inte upp med några belägg för sina anklagelser kan han inte räkna med att bli tagen på allvar i fortsättningen - åtminstone inte i några seriösa sammanhang.

Wilkinson replikerade i gårdagens tidning.

Ekots lördagsintervju med Anders Borg

Jag lyssnar just på Ekots lördagsintervju, där Tomas Ramberg intervjuar finansminister Anders Borg.

Anders Borg brukar vara säkerheten själv i intervjuer, men Ramberg har fått honom kraftigt ur balans. Borg, som vanligen brukar hänvisa till vetenskaplig forskning för att motivera regeringens ekonomiska politik, är märkbart störd av Rambergs krav på att han ska redovisa vilka effekter de genomförda förändringarna har fått. Plötslig är Borg inte längre lika säker: han "tror", "menar" och "är övertygad om" att den ekonomiska politiken på sikt kommer att ha de effekter han har utlovat, men han kan inte visa det.

Det är naturligtvis riktigt, som Borg försvarar sig, att politiken bara är en bland en mångfald faktorer som påverkar samhällsekonomins utveckling. Men Borgs problem är att han tidigare har varit så tvärsäker och förment vetenskaplig i sin argumentation. Det är därför han får problem med Rambergs frågor. Det är därför han är ur balans.

Nu måste jag återgå till intervjun, den är ovanligt spännande!

Jimmie Åkesson vs Bengt Westerberg

Gårdagens Adaktusson visade tydligt vad en skicklig och välförberedd politiker kan åstadkomma i en debatt med Sverigedemokraterna. Bengt Westerberg, den gamle FP-ledaren, ställde bara tre frågor, men de var så skarpa och lyfte fram så uppenbara motsägelsefullheter i Sverigedemokraternas "politik" att Jimmie Åkesson omedelbart började svamla. Hade inte upplägget varit sådant att även Ian Wachtmeister varit med och ställt frågor - självgoda, insmickrande och lismande sådana - så hade Westerberg gjort kalops av Åkesson.

Adaktusson han ses här. Programmet inleds med att Lars Adaktusson frågar ut Åkesson - tämligen oskickligt enligt min uppfattning. Debatten börjar ca 14 minuter in i programmet - vid första vita pricken.

Tyvärr lär Åkesson och SD ändå vinna på om invandringsfrågan blir en valfråga, oavsett hur mycket stryk han får av välförberedda politiker. Så funkar mobiliseringslogiken i valrörelser, nämligen.

Vem bestämmer vem som är sjuk?

Det är rubriken på MarieLouise Samuelssons krönika/recension av Kampen om sjukfrånvaron, publicerad i dagens Upsala Nya Tidning. Samuelsson skriver:

Nej, boken kommer inte med några sensationella "avslöjanden", men den nyanserar en ibland aggressiv, känsloladdad diskussion och det är bara att önska att den blir läst, åtminstone av alla som tänker ge sig in i debatten om ohälsa. Andras ohälsa är väl bäst att tillägga. Den här diskussionen förs oftast av dem som inte berörs och blir därmed lätt paternaliserande, oavsett om man vill fostra folket eller omvänt, tycka synd om och försvara de sjuka.

Oavsett position är utgångspunkten "full sysselsättning", att vi alla måste bidra till statsfinanserna, att allas värde och förverkligande hänger på att vi, som det heter, är "i arbete", annars hotar "utanförskapet". Tidigare liberala, statsskeptiska agendor som alliansregeringens företrädare eventuellt har hållit sig med, är som bortblåsta. Nu gäller kollektivanslutning till välfärdsbygge, "varenda kotte måste dra sitt strå till stacken", som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttrycker saken.

En intressant vinkel på debatten. Den får mig dessutom osökt att tänka på min gamle doktorandkompis Per Jansons avhandling Den huvudlösa idén (Arkiv 2003), som behandlar frågan om medborgarlön. En läsvärd bok om en "blockerad debatt", vilket Per Janson lyfter fram i bokens undertitel. Kan beställas från Bokus till ett mycket överkomligt pris. En artikel av Janson om medborgarlön kan läsas här.