"Sjuka i kläm när politiker kastar paj"

Idag vill jag rekommendera en alldeles utmärkt artikel i Sydsvenskan, signerad Niklas Orrenius och Emma Leijnse. De intervjuade mig i nästan två timmar härom dagen, och båda hade läst min bok innan. Det är vad jag kallar seriös journalistik.

Min bok kommenteras även på ledarplats av Dagens Arena. Jämför gärna artiklarna.

Ett av problemen med alla opinionsundersökningar

Jesper Strömbäck, professor i journalistik, har på sin läsvärda blogg ett aktuellt inlägg där han kritiserar Expressen för att de baserat en artikel om tittarnas bedömning av den senaste partiledardebatten på en "opinionsundersökning" genomförd på tidningens webplats. Enligt denna "undersökning" ansåg 76 % att alliansen vann duellen, medan bara 24 % tyckte att de rödgröna vann. Strömbäck skriver:

Problemet är att dessa siffror inte säger någonting om vad svenska folket anser. Den undersökning som Expressen förlitar sig på är nämligen en webbundersökning, där det inte finns någon kontroll över vilka som ”röstar”, hur många gånger olika personer ”röstar”, och hur representativa de som ”röstar” är. Sådana undersökningar säger ingenting – absolut ingenting – om vad svenska folket generellt sett anser.

Detta vet Expressen med all sannolikhet. Allt annat vore tjänstefel. Men att redovisa resultat som inte säger någonting om svenska folkets åsikter som om de ändå säger någonting om den allmänna opinionen är också tjänstefel. Sämre opinionsjournalistik – om det alls förtjänar att betecknas som journalistik – är svår att tänka sig.

Strömbäck har framfört liknande välgrundad kritik vid ett flertal tidigare tillfällen. Självfallet är den typ av "undersökning" som Expressen gjort fullkomligt förkastlig.


Undermålig politisk journalistik.

Om en annan liknande katastrof skrev DN igår. TV 4 gjorde en sms-omröstning bland sina tittare, men denna "kapades" av Sverigedemokrater (Sverigedemokrater är mycket aktiva på nätet och har en upparbetad strategi med mailinglistor, och i det aktuella fallet hade man tipsat varandra om att gå in och rösta flera gånger. Resultatet blev att SD nästan uppnådde egen majoritet i undersökningen.).

Strömbäck, men även statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson, har kritiserat det flitiga men amatörmässiga användandet också av riktiga opinionsundersökningar - undersökningar med statistiska urval - eftersom medierna är dåliga på att redovisa hur undersökningarna ska tolkas. Sällan redovisas t.ex. om de uppmätta förändringarna ligger inom felmarginalen. Oscarsson har på sin utmärkta hemsida en "poll-of-polls", en sammanvägd tendens av samtliga de opinionsundersökningar (riktiga opinionsundersökningar, såklart!) som tas fram av olika opinionsinstitut. I den kan man följa de långsiktiga tendenserna med någorlunda träffsäkerhet.

Problemet med märkliga undersökningar och bristfälliga tolkningar är såklart att dessa undersökningar i sig har en potentiell opinionspåverkan. De beskriver politik som spel, och inte som politik, skriver Oscarsson. Eftersom så är fallet måste man se till att de åtminstone är korrekt rapporterade.

Tilläggas kan att jag inte är så säker på att Jesper Strömbäck har rätt i sin bedömning om att Expressen vet att de har fel i sin artikel. Det jobbar tyvärr en himla massa amatörmässiga personer i pressen, som inte begriper den här typen av frågor. Jag minns för några år sedan, då en undersökning - jag tror det var från SOM-institutet - hade visat att en majoritet av svenska folket hade svarat fel på en kunskapsfråga om vilken regering Sverige hade före valet 2006. Expressen upprördes väldeliga över detta, och publicerade en sarkastisk artikel om det okunniga folket.

Detta skedde under våren 2007 om jag inte minns fel. Tidningen inbillade sig på fullt allvar att hälften av svenskarna hade glömt att Göran Persson var statsminister bara ett halvår tidigare.

Till artikeln fogade man en webfråga, där läsarna fick frågan "vilken regering hade Sverige före valet 2006?". Svarsalternativen var två: "alliansregering" och "vänsterblocket". Det rätta svaret - socialdemokratisk minoritetsregering - fanns allstå inte ens med bland svarsalternativen. Tidningen hade därmed gjort precis samma fel som majoriteten av svenskarna, nämligen räknat in S-regeringens underlag i riksdagen - V och Mp - i regeringen. Att svenskarna har svårt att skilja mellan majoritets- och minoritetsregeringar tyder förvisso på en viss okunnighet, men det där är ändå rätt knepiga saker, och inte helt lätt att svara rätt på i en enkät, där alternativen kan se snarlika ut.

När jag ringde till Expressens webredaktion och påpekade problemet hörde jag nästan axelryckningen genom telefonen. "Vi tycker att det är rätt", sa hon som svarade.

Jag är osäker på om hon ens begrep vad jag menade.

Rehabiliteringskedjan - en nödvändig reform?

Min jobbarkompis Magnus Gudmundsson har hjälpt mig att ta fram tre filmer om den nya boken. Se första filmen nedan.

Narconon

Expressen uppmärksammar idag Narconon, scientologernas behandlingshem för människor med narkotikamissbruk. Tydligen har Narconon med hjälp av påtryckningar lyckats hindra Aluma, hemlösas tidning i Malmö/Lund, från att publicera en granskning av Narconon i Eslöv.

Jag har tidigare skrivit flera bloggposter om Narconon, och fick då ungefär samma typ av reaktioner som Aluma-redaktören tycks ha fått.

Läs artiklarna i Expressen (1, 2).

Läs Journalisten och lyssna på Medierna i P1 om samma ämne.

Läs mina tidigare bloggar om Narconon.

Man läser som man vill

Många forskare avstår från att delta i samhällsdebatten, eftersom de är rädda för hur deras resultat ska tolkas och användas av olika aktörer i debatten. När man väl släppt något ifrån sig "i offentligheten" har man inte längre kontroll över det. Forskning kring hur vetenskapliga resultat används i samhällsdebatten har också visat att de ofta används mycket selektivt av politiska aktörer; man väljer så att säga russinen ur kakan, för att backa upp den ståndpunkt man redan har intagit.

Detta är dock inget försvar för de forskare som avstår från att delta i samhällsdebatten. Jag menar att man som offentligt finansierad samhällsforskare har ett ansvar att sprida sina forskningsresultat så effektivt som möjligt och att sträva efter samhällsrelevans.

Föga förvånande har min bok - som hittills bara presenterats på DN Debatt igår och kommenterats i ett par ledarartiklar (1, 2), och alltså inte ens finns på marknaden ännu - kommenterats uppskattande av många socialdemokratiska bloggare. Jag har full förståelse för att de uppskattar min kritik av alliansregeringens rehabiliteringskedja, som ju är den självklara aktualitetsvinkeln i boken.

Jag vill dock påpeka att de analyser som görs i boken ingalunda automatiskt gynnar de rödgröna. Jag beskriver "kampen om sjukfrånvaron" som en makt- och intressekamp mellan olika intressegrupper - fack, arbetsgivare, politiska partier och andra aktörer - där alla missförstod, överdrev eller struntade i vad den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet berodde på.

Den förklaring jag för fram i boken - en förklaring som ursprungligen formulerades av sociologen Tor Larsson på Arbetslivsinstitutet- pekar ut strukturella förändringar och politiska beslut som huvudorsaker.

Kort sammanfatting: Dels sparade man under krisåren på 1990-talet bort de resurser som fanns för anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna. Detta skedde främst inom den kommunala sektorn (primärkommuner och landsting), och ledde till att sjukskrivna fick svårare att komma tillbaka till sina arbeten efter en sjukskrivning.

Dels fattades ett antal politiska beslut som innebar att de resurser som staten tidigare hade tillhandahållit för att hjälpa till med sådant anpassningsarbete - möjligheter till lönebidragsanställningar för sjukskrivna, möjligheter att deltidspensionera av andra skäl än rent medicinska, stöd från en statligt finansierad företagshälsovård - försvann.

Det politiskt brännbara i denna förklaring är att samtliga dessa förändringar fördes fram av socialdemokratiska regeringar, för att sedan genomdrivas i riksdagen under bred politisk enighet över blockgränserna.

Alltså: om denna förklaring stämmer så orsakades den höga sjukfrånvaron av politiskt fattade beslut på statlig och kommunal nivå. Sen har de politiska aktörerna turats av att skylla detta på först arbetsgivarna, sedan de sjukskrivna.

Som försvar för den socialdemokratiska regeringen kan nämnas att Larssons förklaring lanserades först hösten 2005, och att kunskapen om de politiska beslutens verkningar tidigare hade saknats. Det är dock inget försvar alliansregeringen kan anföra. Istället för att utnyttja den nya kunskap som fanns valde man att lägga ner Arbetslivsinstitutet och befolka socialförsäkringsministerns stab med nationalekonomer som tror att anpassnings- och rehabiliteringsproblem bäst kan lösas med en medicinskt orienterad "rehabiliteringsgaranti". Att ge sjukvården extra pengar gör det självfallet inte lättare att skapa anpassade arbetsuppgifter åt anställda med sviktande arbetsförmåga.

Kampen om sjukfrånvaron på DN Debatt

Idag presenterar jag några av de viktigaste resultaten från min nya bok på DN Debatt. Boken, Kampen om sjukfrånvaron, är en studie av debatten och politiken kring sjukförsäkringen under perioden 1995-2009. Jag visar sambanden mellan de problembeskrivningar som förekom i debatten och de politiska åtgärder som beslutades, men jag gör också ett försök att bedöma beskrivningarna med utgångspunkt i forskning och officiell statistik.



Boken kommenteras idag även av Widar Andersson i Folkbladet Norrköping.

Ett utdrag ur boken, i form av inledningskapitlet, kan laddas ner gratis här.
Boken har en hemsida på Malmö högskola, där bland annat pressbilder finns. Information finns även på mitt förlags hemsida.
Boken kommer inom kort att gå att beställa i bokhandeln och på nätet, men kan redan nu bevakas på exempelvis Adlibris och Bokus.

Som jag berättat om tidigare arrangerar Malmö högskola den 10 februari en diskussion mellan den tidigare sjukförsäkringsutredaren Jan Rydh, Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller och mig.

Katrine Kielos om Kampen om sjukfrånvaron

I onsdagens Aftonbladet kommenterade Katrine Kielos min nya bok på ett mycket trevligt sätt. Hon skriver bland annat att boken "kunde inte ha varit mer angelägen" och att den är en utmärkt början på en mer nyanserad debatt om sjukskrivingarna.


Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet

Läs hela artikeln.

Fuskare eller offer?

Det har väl knappast undgått någon som läser här att jag i dagarna utkommer med en ny bok, Kampen om sjukfrånvaron. Med anledning av detta arrangerar Malmö högskola en diskussion mellan mig, den tidigare sjukförsäkringsutredaren Jan Rydh och Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller

Rubriken för diskussionen är "Fuskare eller offer? Kampen om sjukfrånvaron". Den går av stapeln onsdagen den 10 februari. Plats: Orkanenbiblioteket, Nordenskiölsgatan 10, Malmö. Tid: 19.00-20.30. Diskussionen modereras av Lars Mogensen.

Hela arrangemanget sänds live via Malmö högskolas hemsida. Utsändningen kommer även att vara tillgänglig att se i efterhand.

Björn Fries på socionomutbildningen i Malmö

Idag höll Björn Fries en intressant gästföreläsning på den kurs om Normöverträdelser, normkonflikter och sociala interventioner som Leili Laanemets och jag är ansvariga för inom socionomutbildningen.

Björn Fries talade om likheterna mellan två normavvikelser som han har stor yrkesmässig erfarenhet av: nynazism och narkotikamissbruk. Som Fries poängterade värjer sig båda grupperna (nynazister och personer med drogmissbruk) kraftigt mot denna jämförelse, men den har faktiskt en del fog för sig. Fries argumenterade för de individer som ingår i grupperna ofta har en liknande bakgrund. De är i allmänhet unga män, de har misslyckats i skolan (inte nödvändigtvis för att de är obegåvade), och de har växt upp utan goda vuxna förebilder.


Nynazister...

Björn Fries menade också att samhällets insatser bör se ut på liknande sätt i båda fallen, och bestå av en kombination av tydlig gränssättning och skapande av positiva möjligheter för och en icke fördömande attityd mot personerna som individer. Han argumenterade i det sammanhanget för ett ökat fokus på skadebegränsande åtgärder inom den svenska narkotikapolitiken.


...och personer med missbruk. Olika
yttringar av samma problem?

Allra viktigast är dock en generell socialpolitik, menade Fries. Genom en sådan politik, t.ex. i form av boende- och familjestödjande åtgärder som riktas som erbjudande till alla nya familjer, kan man fånga upp människor på ett tidigare stadium än vad som nu är fallet. När tvångsåtgärder som drogtester i skolan blir aktuella är det ofta redan för sent, menade Fries, som även i andra sammanhang har kritiserat sådana åtgärder.

Om burkor (inte burkar!)

Erik Svensson har ett intressant inlägg, "Burkan - ett stort problem i Skandinavien?", på sin blogg Biology & Politics. Svensson diskuterar den danska debatten om ett eventuellt förbud mot burka, vilket föreslagits av Konservative, ett av de två partierna i den danska regeringen. Svensson konstaterar att en ny studie har visat att inga danskor tycks bära burka, och att debatten därför är en ren pseudodebatt.

Det är intressant, men knappast överraskande. Det finns förmodligen inte särskilt många i Sverige som bär burka heller, så det är inget problem här heller. Personligen har jag aldrig sett någon under alla mina år i Sverige. Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli ett problem i en (högst hypotetisk) framtid, om burkorna blev vanliga, t. ex. på universitetskurser när vi behöver kunna identifiera studenter som ska tentera. Detta gäller också de vanligare plaggen hijab (Niqab)... Men inte heller dessa plagg är särskilt vanligt förekommande, och sannerligen inte ett stort samhällsproblem.

Svenssons reflektion är intressant, och jag har också gjort den vid två tillfällen. Två tillfällen är nämligen så många gånger som jag sett plagget Niqab, och då bor och arbetar jag ändå i Malmötrakten, som inte direkt är känt som något etniskt homogent område.



Idén om förbud mot klädesplagg som burka och niqab är typiska exempel på effekterna av den skeva rapporteringen kring invandringen och integrationen.