Segrarna skriver historia

Hanne Kjöller, en av de främsta företrädarna överutnyttjandeperspektivet, det segrande lägret i sjukfrånvarodebatten, har idag en ny artikel i ämnet på DN:s ledarsida. Oklart vilken i ordningen - bara under den period som min mediestudie av DN:s bevakning omfattade, 1995-2004, författade Kjöller ett femtiotal artiklar om sjukfrånvaron.

Idag demonstrerar Kjöller som irritation över alla mail hon fått från sjukskrivna som inte uppskattat hennes skriverier. Det får hon ta, tycker jag, med tanke på arten av hennes artiklar. Nedan finns två representativa Kjöller-citat från den tid då debatten om sjukfrånvaron var som allra hetast - de finns båda med i min kommande bok "Kampen om sjukfrånvaron".

Arbetslösa som blir sjukskrivna riskerar inte att bli av med sina a-kassedagar, att tvingas flytta eller att delta i någon aktivitetsgaranti ... I stället kan man i lugn och ro fiska, plocka bär, baka bröd, vara hemma med barnen och kanske snickra lite på grannens hus. Vem skulle inte föredra det framför att ägna åtta timmar om dagen åt en verksamhet som många arbetslösa menar är meningslös eller till och med kränkande? (Kjöller om arbetslösa sjukskrivna, "Mystiska teorier om skumma sjuktal", DN 2001-08-24)

Medvetslöshet är sannolikt det enda tillstånd där man kan säga att det föreligger någon form av objektiv och otvetydig bedömning av arbetsoförmåga. Resten är – åtminstone delvis – en fråga om attityder och arbetsuppgifter. (Kjöller om svårigheter med arbetsförmågebedömning, "Med läkarnas välsignelse", DN 2002-09-10)

Debatt på Publicistklubben

Den 18 januari kommer jag att delta i en debatt på Publicistklubben i Stockholm, om mediernas bevakning av Sverigedemokraterna. Anledningen till min medverkan är naturligtvis min artikel på DN Debatt härom månaden. I debatten medverkar bland annat Niklas Orrenius från Sydsvenskan. Mer information kommer senare.

Folkpartiet och sprutbytesfrågan... igen

Politikerbloggen hade igår ett intressant inlägg som sprinner vidare på Folkpartiets interna strid om sprutbytesprogram. Enligt bloggens uppgiftslämnare så har sprutbytesförespråkaren och Liberatimedlemmen Erik Wassén manövrerats bort från nomineringarna till landstingsråd i Stockholm inför valet. Ansvarig för detta är enligt bloggen Gabriel Romanus, känd sprutbytesmotståndare. Orsaken uppges vara Wasséns engagemang i sprutbytesfrågan.

Om detta stämmer - osvuret är väl bäst när det gäller Politikerbloggen - så är det givetvis deprimerande. Knappast förvånande dock, med tanke på hur brännhet den här frågan är inom FP.

Kampen om sjukfrånvaron

Som en liten försmak av min kommande bok - som ges ut i slutet av denna månad - följer här baksidestexten:

Efter att kostnaderna för den svenska sjukförsäkringen skjutit i höjden vann bilden av de sjukskrivna som fuskare och inbillningssjuka mark i början av 2000-talet. Vad som inte kom fram i debatten var att antalet nya sjukskrivna faktiskt inte hade ökat särskilt mycket. Istället var det rehabiliteringsarbetet ute på arbetsplatserna som hade havererat, med allt längre långtidssjukskrivningar som resultat.

Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola, tecknar i Kampen om sjukfrånvaron ett stycke socialpolitisk nutidshistoria. Han visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk. Johnson visar hur ett allt mer polariserat och onyanserat debattklimat ledde politikerna att fatta beslut på bristfälliga och i vissa fall direkt felaktiga grunder.

Kampen om sjukfrånvaron riktar sig till alla oss sjukförsäkrade, till politiker, fackligt engagerade, arbetsgivare, sjukskrivna, forskare, studenter, journalister och alla andra som är intresserade av frågor som rör socialförsäkringarna och den svenska välfärdsstatens framtid.

En kommentar till Stig-Björn Ljunggren

Den fristående statsvetaren Stig-Björn Ljunggren kritiserade i Piteå-Tidningen mina resonemang om orsakerna till SD:s opinionsframgångar. Mitt argument var att alla partier, och särskilt små enfrågepartier, gynnas av att "deras" frågor diskuteras. Detta är ett argument som har gediget stöd i forskningen om partier, val och politisk kommunikation, och jag exemplifierade resonemanget med att mobiliseringen i invandringsfrågan hade gynnat Ny demokrati 1991 och Folkpartiet 2002 - de två partier som vid dessa tillfällen hade störst utsikter att kunna dra till sig främlingsfientliga och invandringskritiska röster.

Ljunggren kritiserar mitt resonemang genom att hävda att valet 1991 inte alls handlade om invandringen; istället hävdar han att det var ett miljöval, och att detta rimmar illa med att Miljöpartiet faktiskt åkte ur riksdagen. På ytan ter sig detta som en rimlig invändning, men ser man till SCB:s statistik framgår det att Ljunggren rycker saker ur sitt sammanhang.

Ljunggren har visserligen rätt i att miljön var den fråga som rankades som "viktig" av flest väljare - 25 procent - tätt följt av sysselsättning (23), välfärd (22), pensioner (20), ekonomi (20) etc. - men det mest slående är att miljöfrågan tappade stort i förhållande till valet 1988 (som verkligen var ett miljöval!).

I valet 1988, "sälvalet" för dem som minns det, uppgav hela 46 procent av väljarna att de rankade miljön som en viktig fråga. Miljöpartiet seglade in i riksdagen, som det första nya partiet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921 (då kommunisterna, föregångarna till dagens vänsterparti, gjorde entré).


Uppmärksamheten kring "säldöden"
bidrog till att Miljöpartiet 1988
tog plats i riksdagen.

Men i valet 1991 hade andelen som ansåg att miljön var en viktig fråga alltså sjunkit till 25 procent. Att Miljöpartiet, ett nytt och oetablerat riksdagsparti, gick tillbaka är inte så konstigt under de omständigheterna.

Ljunggren hävdar också att Ny demokrati inte var ett öppet främlingsfientligt parti, utan att de framför allt var system- och skattekritiska populister. Det kan vara som det vill med den saken, men att partiet var smygrasistiskt och spelade på främlingsfientliga strömningar är helt uppenbart för alla som var med och minns valkampanjen.

Guillou om Sverigedemokraterna

I en krönika i Aftonbladet diskuterar Jan Guillou Sverigedemokraternas möjligheter till framgång i höstens riksdagsval. Hans tes är att SD nu åter har "kommit ut" som rasistiskt parti i och med den artikel av Jimmie Åkesson som Aftonbladet publicerade i höstas.

Guillou menar att de tidigare framgångarna för partiet varit en föjd av att man varit "smygrasistiskt" och inte öppet ståtat med främlingsfientliga åsikter.

Han menar att detta är orsaken till varför politiker från de etablerade partierna tidigare haft så svårt att hantera debatter med SD, om nämner särskilt Mona Sahlins debatt mot Jimmie Åkesson:

För det första att det var smygrasism som gällde. Alla medborgare måtte förstå att är man mot invandrare skall man rösta på Sverigedemokraterna. Däremot var alla öppet rasistiska yttringar strängt förbjudna i partiet ... I partiprogrammet fanns inte en enda rasistisk formulering. Det var därför Mona Sahlin gjorde en så slät figur när hon skulle ”ta fajten” med Jimmie Åkesson i tv. Det gick inte att kalla honom rasist när han hade ett ickerasistiskt partiprogram – som han själv i huvudsak författat – i ryggen.

Efter Åkessons artikel om det "muslimska hotet" är läget dock ett annat, menar Guillou:

Hade Mona Sahlin haft den debattartikeln att tillgå när hon mötte Jimmie Åkesson i tv-debatt hade hon gjort intellektuell slarvsylta av honom. Och den förutsättningen består och gäller från och med den 19 oktober alla politiker från de demokratiska partierna. Därför var det alldeles strålande att Aftonbladet kunde publicera Jimmie Åkessons artikel. I all fortsatt politisk debatt kommer nu Jimmie Åkesson att kunna hanteras som öppen rasist.

Konsekvensen av detta är att SD kommer att tappa i opinionen, hävdar Guillou. Öppet rasistiska partier kommer inte att accepteras i svensk politik, och folket kommer knappast att rösta på ett sådant parti:

...utan den skyddande hinnan av smygrasism har det nu blivit skamligt att rösta på Sverigedemokraterna. Hade de suttit stilla och hycklande i båten hade de säkert kommit in i riksdagen. Men vill verkligen fyra procent av befolkningen rösta på ett idiotparti som förklarat sig öppet rasistiskt? Det tror jag faktiskt inte.

Problemet med Guillous resonemang är att det är fullkomligt verklighetsfrämmande. Varken teoretiskt eller empiriskt finns något som helst stöd för det Guillou hävdar. Ett parti som SD vinner så gott som alltid på att få sina favoritfrågor belysta, vilket bland andra Jesper Strömbäck, Leif Lewin och jag har skrivit om.

SD har relativt effektivt lyckats försvara sig mot motståndare som velat spela ut rasismkortet. Jag tror inte alls att Mona Sahlin hade varit så mycket mer framgångsrik om hon hade haft Åkessons artikel att hänvisa till. När Maud Olofsson prövade sina vingar i debatten mot Åkesson direkt efter artikeln blev resultatet en kraschlandning av sällan skådat slag för en politiker på den nivån. En dåligt förberedd och oprofessionell Olofsson blev (till skillnad från Sahlin, som åtminstone nådde oavgjort) överrumplad och utskåpad av Åkesson.



Rent opinionsmässigt nådde SD faktiskt sina hittills största framgångar (7,2 procent i en mätning) strax efter Aftonbladets publicering av Åkessons artikel, som jag nämnde i min artikel.

Det "råd" man kan utläsa ur Guillous artikel är rimligen att de etablerade partierna bör attackera SD och försöka utmåla partiet som öppna rasister. Detta råd är fullkomligt tossigt och saknar helt stöd i statsvetenskaplig forskning och erfarenhet. Guillous är ute och seglar, helt enkelt.

Se även: 1 2 3 4

Tiga eller ta debatten - en falsk dikotomi

Idag har Leif Lewin, pensionerad statsvetarprofessor från Uppsala, en artikel på Brännpunkt som explicit anknyter till min DN-artikel för ett par veckor sedan. Lewin instämmer i min huvudpoäng om att det gynnar Sverigedemokraterna att diskutera deras huvudfråga.

...att få fram sin favoritfråga i rampljuset är i själva verket ett drömläge för ett parti. Även om den främlingsfientliga opinionen, alltjämt, är liten iSverige att döma av Eurobarometerns opinionsundersökningar är den betydligt större än de procentsiffror Sverigedemokraterna hittills kunnat uppnå. Det finns med andra ord en potentiell väljargrupp, som Sverigedemokraterna skulle kunna mobilisera bara frågan ordentligt kommer upp på dagordningen. Därför håller jag med Björn Johnsson* som på DN debatt varnade de etablerade partierna för att spela på Sverigedemokraternas hemmaplan.

I min artikel menade jag att de etablerade partierna skulle låta bli att göra integrationen och invandringen till en valfråga. Jag menade naturligtvis inte att man generellt ska avhålla sig från att diskutera dessa frågor under andra omständigheter, t.ex. efter valet. Jag tolkar Lewin som att han är inne på samma spår.


Leif Lewin - klok och välklädd. (Foto: Fokus)

Lewins uppfattning verkar dock skilja sig lite från min när det gäller vilken strategi partierna bör använda i övrigt. Han skriver:

Enligt min mening bör Sverigedemokraterna inte behandlas på något speciellt sätt. Man bör ta debatten med dem i alla frågor och därmed visa på den valhänthet och brist på konkretion, som tillkommer alla enfrågepartier. Inför de stora frågorna om finanskris, global uppvärmning och saneringen av missbruket inom välfärdssystemet framstår Sverigedemokraternas populistiska slagord i all sin ansvarslöshet och ömklighet. Jag medger att det finns en gnutta önsketänkande, när jag formulerar mig så. Men vårt styrelseskick bygger på framstegstro. Övertygelsen om det goda argumentets seger är demokratins livsnerv.

Detta är ett sympatiskt argument, värdigt en expert på demokratiteori som Lewin. Men jag tror att jag instämmer i det där med "en gnutta önsketänkande". Om Lewins strategi ska tillämpas på riksplanet kommer den att leda till att Jimmie Åkesson och hans skickliga strateger i SD-ledningen får mycket medieutrymme. Det kommer inte att gynna SD lika mycket som en integrationsdebatt, men sannolikt gynnar det ändå partiet rejält.

Jag skulle därför vilja modifiera Lewins resonemang genom att anknyta till vad jag själv skrev i min artikel:

Partiet [SD] måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.

Alltså: ta debatten med SD på det kommunala planet - i kommunfullmäktige och på tidningarnas lokala insändarsidor - och gör det brett, med fokus på partiets politik i allmänhet (eller snarare brist på politik). En sådan strategi har många fördelar:

- SD:s profilfrågor, invandringen och brottsligheten, har bara ytterst begränsad betydelse på kommunal nivå. De viktigaste besluten när det gäller dessa politikområden fattas på riksnivå. SD skulle därför inte ha mycket att hämta i sina favoritfrågor.

- Huvuddelen av den svenska välfärdspolitiken - vård, skola och omsorg - är områden som sköts på det kommunala planet. Att debattera med SD i sådana "vardagsfrågor" skulle effektivt visa deras avsaknad av politik. De skulle framstå som tomma, skramlande tunnor som bara vill skylla alla problem på invandringen.

- Många kommunala frågor framstår som ytterst "tråkiga" och kräver ett sakfrågeengagemang. Exempel på detta är bygglovsfrågor och andra tekniska frågor. Här har de etablerade partierna specialister som tar hand om partiernas politik. Det saknar SD, vilket innebär att partiets valda ombud inte förmår hantera "politikens vardagslunk". Förmodligen är detta en av huvudförklaringarna till varför så många av SD:s ombud har hoppat av sina kommunala förtroendemannaposter sedan valet 2006.

Om det är kommunalpolitiska debatter med SD som Lewin har tänkt sig så instämmer jag till fullo i hans råd.

Slutligen en kort synpunkt i anslutning till min ursprungliga artikel. Många partipolitiska bloggare (oftast S-märkta) har menat att en tänkbar strategi är att ta debatten med SD i invandringspolitiken, men försöka göra om debatten till en demokrati- och rättighetsdebatt istället. Det var det jag menade när jag skrev att de etablerade partierna var naiva; att tro att en sådan strategi ska kunna fungera är nämligen mer än lovligt naivt. Det vittnar dessutom om en enorm övertro på den egna debattförmågan, och om en underskattning av SD.

Jag menar inte alls att SD "har rätt", som många SD-bloggare har påstått. Däremot menar jag att det är oerhört svårt att debattera integrationsfrågor med företrädare för främlingsfientliga partier, eftersom de inte försöker övertyga alla. De försöker bara mobilisera den främlingsfientliga opinion som redan finns i valmanskåren.

* Jag stavar faktiskt mitt efternamn med ett "s". Det påminner mig om en kursare jag hade 1992, Desirée Danielsson tror jag hon hette, som konsekvent i sin B-uppsats hänvisade till "Leif Lenin". Kul!

Dumt om "anti-parti"

På Brännpunkt i dagens SVD presenterar filosofidocenten Martin Peterson ett förslag för att hindra SD från att få politiskt inflytande i händelse av att partiet kommer in i riksdagen i en vågmästarroll. Det är ett innovativt men synnerligen dumt förslag.

Petersons idé är att de etablerade riksdagspartierna ska avknoppa ett antal ledamöter för att bilda ett "anti-parti", som i varje omröstning ska rösta tvärtemot SD. Partierna avträder ledamöter till detta parti i proportion till deras röstandel i riksdagen. Anti-partiet upphäver därmed SD-ledamöternas röster, varigenom ett "normal" parlamentarisk situation med majoritet för ett av blocken uppnås.

Idén är givetvis usel, av flera olika skäl.

1) Det är ett genuint odemokratiskt trixande med valsystemet. Oklara parlamentariska situationer ska lösas genom uppgörelser mellan partier, inte genom tekniska trix. I värsta fall får man utlösa nyval.

2) Det skulle definitivt spä på politikerförakt och misstro mot de etablerade partierna, och därmed gynna SD.

3) Det behandlar valda riksdagsledamöter som "valboskap" och upphäver deras roll som självständiga riksdagsledamöter.

4) Det skulle inte fungera, eftersom röstandet i riksdagen sker genom ett knappsystem. Det finns inget krav på att SD på förhand måste gå ut med hur de tänker rösta i en viss fråga. Under sådana oklara omständigheter skulle "anti-partisterna" inte veta hur de skulle rösta.

Det går säkert att komma på ytterligare ett antal goda invändningar mot Petersons förvirrade idé, men detta var vad jag instinktivt kom fram till. Inte för att jag tror att hans "lösning" skulle appellera till de etablerade partierna - de är nog lite klokare än så...

Deprimerande med Petersons artikel är också att den fortsätter spekulationerna kring SD:s eventuella maktposition efter valet - spekulationer som riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Detta har jag skrivit om tidigare, både på bloggen och i DN.

Det börjar dra ihop sig till nya debatter...

Jag har just skickat slutkorrektur på min nya bok, Kampen om sjukfrånvaron, till förlaget. Boken, som handlar om debatten kring den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet, kommer förhoppningvis att bidra till debatten kring regeringens "rehabiliterings-
kedja" under nästa år.

Jag var rätt nöjd över tajmingen med min förra bok, Metadon på liv och död, som kom 2005 och gav bränsle till diskussionerna kring den läkemedelsassisterade behandlingen. Den nya boken handlar dock om en av valrörelsens sannolikt hetaste frågor - vilken flax!

Varken alliansen eller sossarna kommer att dock ha så mycket att hämta i boken - både den nuvarande och den förra regeringen har gravt misskött frågan.

Mordors horder i min mailbox

Samma morgon som min artikel om Sverigedemokraterna publicerades i DN rasslade det till ordentligt i min mailbox. Det första mailet kom strax före 9, några minuter före det att en av SD:s mest aggressiva bloggare publicerade en upprörd post på sin blogg om artikeln. "Larken Larkensson" meddelade mig att han "självklart stödde nationalistiska krafter oavsett i vilka länder de manifesterade sig". Han menade att jag var "agent för en viss typ av världsordning", och menade att "jag och mina herrar som betalar mig" skulle förlora i det långa loppet. Han avslutade med att önska mig lycka till i helvetet, och undertecknade med den kryptiska signaturen AA.11 (googla på den, det gjorde jag).

Därefter fick jag veta att jag var "politiskt korrekt" och "ingen riktig forskare". Epitetet "landsförrädare" förekom i flera mail. En pensionär menade att ämnet statsvetenskap inte hade något existensberättigande vid Malmö högskola efter min artikel (nu är jag i och för sig verksam vid enheten för socialt arbete, men ändå).

En ordrik man med föregivet hemska erfarenheter av "arabungdomar" berättade att "samtliga våldtäkter i Oslo de senaste fyra åren hade begåtts av utomeuropeiska invandrare". Det hade han hört på teve. Att påståendet är fullkomligt befängt verkade han inte begripa, jag är övertygad om att han trodde på det själv.

En man som uppgav sig vara "universitetsadjunkt i datalogik" (heter det inte datalogi?) undrade om jag som statsvetare ska ta partipolitisk hänsyn. Han undrade också på vilka forskningsmässiga grunder jag baserade min artikel. Eftersom mailet var rätt otrevligt hållet, och dessutom inte skickat till mig utan till en av mina kolleger, svarade jag rätt sarkastiskt och undrade om adjunkten hade hört talas om yttrandefrihet och akademisk frihet, men då fick jag veta att jag var nedlåtande och kränkte honom.

Ja, så fortsatte det. Det kommer fortfarande ett och annat mail med trevligt innehåll. Då har jag inte gått in på vad SD-bloggare och andra "nationella" har kallat mig på nätet, men den som vill kan ju googla fram inläggen.

Det är tur att jag inte är konflikträdd. Med tanke på hur debattklimatet är på nätet så är det nog många forskare och andra som drar sig för att medverka i samhällsdebatten. Tyvärr lämnar det fältet helt öppet för Mordors horder...