Reinfeldts förnekelsestrategi

Min nya krönika i Efter Arbetet.

Moderaternas strategi inför nästa val blir allt tydligare. I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ”enskilda fall”. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ”relativt fattigdomsbegrepp”. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ”om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket”. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet. Men nej: ”Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet” har vi i själva verket en låg arbetslöshet, förklarade statministern i en intervju med TT (14/5).

Bild: Fredrik Falk, lånad från sajten Miteroi.

Kan Moderaterna lyckas med denna förnekelsestrategi? Om kritiskt granskande journalistik fortfarande hade varit en prioriterad uppgift för svenska medier hade jag svarat nej. I dagens medieklimat, där tidningarna får allt svårare att ta betalt för kvalitetsjournalistik, blir jag mer osäker. Många stora dagstidningar har prioriterat ned den granskande journalistiken, för att istället låta ”retorikexperter” eller politiska kommentatorer av Lena Mellin-typ avgöra vilka politiker som är mest ”trovärdiga”.

En sak är jag övertygad om, och det är att de indignerade reaktioner som följde på Fredrik Reinfeldts senaste uttalande är fel sätt att möta strategin. Att påstå att det är ”rasistiskt” av statsministern att tala om etniska svenskar, vilket flera vänsterdebattörer gjorde, är dömt att misslyckas. Istället för en debatt om Reinfeldts taffliga försök att omdefiniera det han tidigare kallade massarbetslöshet fick vi en tröstlös dispyt om ett i grunden rätt oförargligt ordval. Högerdebattörer tackade naturligtvis och tog emot.

Bättre än upprördhet och orimliga anklagelser hade varit att lugnt påpeka att statsministern faktiskt bara försöker blanda bort korten. Det är lätt att visa att arbetslösheten har ungefär samma struktur idag som 2006 – unga och utrikesfödda var starkt överrepresenterade även då – och att den varit konstant eller ökat i alla grupper. Till och med bland ”etniska svenskar mitt i livet”.

Det allra bästa hade förstås varit om vänstern också hade kunnat presentera några nya och genomtänkta förslag för att bistå de drabbade, alltså de arbetslösa människor statsministern pekade ut, men själv inte hade något att erbjuda. För mediestrateger och spinndoktorer får ursäkta – det är först med en bra politik som man på allvar kan vinna väljarnas förtroende.

Björn Johnson

* När det gäller den nya sjukförsäkringen har jag i en lång rad inlägg på den här bloggen visat att den lider av en stor mängd systemfel, varav processen kring utförsäkringarna är det mest tydliga. Se till exempel detta inlägg. När det gäller barnfattigdomen så stämmer det inte att Rädda barnen använt ett relativt fattigdomsbegrepp. Den ansvariga forskaren, professor Tapio Salonen, förklarar här. Slutligen är det felaktigt att klyftorna inte skulle ha ökat, även om man nu skulle gå med på att räkna bort de med lägst och högst inkomster (varför man nu skulle göra det - det är ju de med lägst inkomster som drabbats allra hårdast av de ökade klyftorna). Marika Lindgren Åsbrink förklarar här.