I programmet valde redaktionen att fokusera på Gunilla, vilket innebar att en del av de generella förändringar som skett för alla sjukskrivna inte kom fram ordentligt. Jag ska därför så pedagogiskt jag förmår försöka att redogöra för den mer allmänna bilden. Men först en genomgång av Gunillas fall.
Gunilla har sjukintyg och lider bland annat av utmattningsdepression och ångest. I grunden är hon också arbetslös. Trots att Gunilla är sjuk har hon inte sjukpenning utan istället en ersättningsform som heter aktivitetsstöd och som nivåmässigt är kopplat till a-kassan. Detta har betydelse i jämförelse med andra som är sjukskrivna och arbetslösa men som har sjukpenning, vilket jag ska återkomma till i slutet av blogginlägget.
Gunilla är som sagt arbetslös. När det gäller de pengar hon får från Försäkringskassan betyder det att det inte spelar någon avgörande roll om hon får dem i form av sjukpenning eller i form av aktivitetsstöd – ersättningen är densamma oavsett stödform. Detta faller tillbaka på ett riksdagsbeslut från 2003, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen la en proposition om harmonisering av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen och a-kassan. Den ändringen gjordes utifrån den debatt om överutnyttjande som fördes vid den tiden (och som jag beskrivit utförligt i min bok Kampen om sjukfrånvaron). Tanken var att arbetslösa inte skulle kunna få högre ersättning genom att sjukskriva sig, vilket hade varit möjligt innan harmoniseringen. De borgerliga partierna stödde denna förändring.
Ur ett tioårsperspektiv är harmoniseringen en avgörande faktor bakom de försämringar som skett för personer i Gunillas situation. A-kassan har nämligen urholkats kraftigt sedan 2002, vilket inte skett i samma grad för sjukpenningen (även om den också urholkats, vilket jag strax ska återkomma till). Orsaken till detta är att A-kassan, till skillnad från sjukpenningen, inte höjs automatiskt när priserna stiger. A-kassan måste istället höjas med politiska beslut. Den senaste höjningen av a-kassenivån gjordes faktiskt 2002, alltså för precis tio år sedan. Högsta dagpenningen sattes då till 680 kr, vilket motsvarar 14 960 kr per månad. Under de tio år som förflutit sedan dess har prisnivån i samhället ökat med drygt 20 procent. Det innebär att a-kassan hade behövt öka med ca 3 000 kr, till drygt 18 000 kr/månad, för att köpkraften skulle vara opåverkad.
För att få ut a-kassa eller motsvarande nivå i aktivitetsstödet måste man vara medlem i en a-kassa. Avgiften till de flesta a-kassorna höjdes kraftigt av alliansregeringen år 2007. För Gunilla spelar detta ingen roll, eftersom hon är med i Akademikernas a-kassa, en av de billigaste a-kassorna. För andra med a-kassa eller aktivitetsstöd kan det dock vara betydelsefullt. Den dyraste a-kassan, Musikerna, kostar idag 444 kr. Före höjningen kostade den 115 kr. Hade Gunilla varit musiker istället för bibliotekarie hade hon med andra ord förlorat mer än 300 kr per månad.
Till detta kommer dessutom relativa ekonomiska förändringar på grund av regeringens jobbskatteavdrag. För att stärka drivkrafterna till arbete har regeringen som bekant infört fyra jobbskatteavdrag, avdrag som sker automatisk om man arbetar, men som inte omfattar personer som är arbetslösa eller sjukskrivna. Detta är själva poängen med jobbskatteavdragen, och betyder att Gunilla betalar högre skatt än en person som haft motsvarande inkomster (14 960 kr/månad) från lönearbete. För Gunilla gör detta en skillnad på runt 1000 kr varje månaden.
Jag lämnar nu Gunilla och andra arbetslösa sjukskrivna, för att istället beskriva mer generellt hur den ekonomiska situationen förändrats för personer som är sjukskrivna från sina arbeten. Först ska sägas att regelverket i de olika socialförsäkringarna är något av en djungel, med många specialregler och undantag, något som accentueras av att reglerna förändrats väldigt ofta under den senaste tioårsperioden. Huvudprinciperna i dagens försäkring är dock som följer.
Grundläggande för sjukförsäkringen är – eller har åtminstone varit – inkomstbortfallsprincipen. Denna princip innebär att man ska få en ersättning i relation till de inkomster man haft tidigare, så att man inte ska behöva lämna hus och hem om man blir sjuk eller skadad. Dock finns ett tak, för närvarande 7,5 basbelopp per år, vilket idag motsvarar 330 000 kronor. Detta betyder att om du har en månadslön som är högre än 27 500 kr så slår du i taket och din SGI, din sjukpenninggrundande inkomst, blir lägre än din verkliga inkomst (här bör också nämnas att sjukförsäkringsavgiften tas ut på hela din lönesumma, alltså även på den del som faktiskt inte är försäkrad).
År 2006 höjde den socialdemokratiska regeringen taket till tio basbelopp (motsvarande 440 000 kr/år), men alliansregeringen sänkte omedelbart tillbaka till 7,5 basbelopp efter regeringsskiftet hösten 2006.
Den normala ersättningsnivån när du är sjukskriven är 80 procent av din SGI, och så var det också för tio år sedan. Detta stämmer dock bara i formell mening, för beräkningsgrunderna för SGI:n har ändrats av alliansregeringen. SGI:n motsvarar numera inte längre den inkomst du hade då du blev sjukskriven. Istället eftersträvar man att den ska avspegla ”historiska inkomster”. I realiteten innebär det att 80 procent är mindre idag än för tio år sedan. SGI:n multipliceras med faktorn 0,97, så egentligen får man inte ut mer än 77,6 procent av SGI.
Alliansregeringen har även sänkt sjukpenningen till 75 procent efter ett års sjukskrivning. Efter omräkning blir det 72,75 procent av SGI. En person som varit sjukskriven i längre än ett år får därför ut 72,75 procent av sin SGI idag, jämfört med 80 procent för tio år sedan. Det är en kraftig försämring.
För att jämförelsen mellan 2012 och 2002 ska bli rättvisande måste vi även ta hänsyn till de relativa inkomstförändringar som inträder då man går från arbete till sjukskrivning. Taket i sjukförsäkringen är kopplat till prisnivån i Sverige och räknas upp med prisbasbeloppet, som bygger på konsumentprisindex. Sverige har dock haft ganska kraftiga reallöneökningar under 1990- och 2000-talet, vilket betyder att lönerna har stigit mer än priserna. För sjukskrivna innebär det att det relativa värdet av sjukpenningen har sänkts, i takt med att allt fler fått arbetsinkomster över taket. Inkomstbortfallsprincipen har på det sättet urholkats, i takt med att allt färre personer får ut 80 procent (eller rättare sagt 77,6) procent av sin verkliga lön om de blir sjukskriva.
Relativnivån sänks också av att sjukskrivna inte får något jobbskatteavdrag, vilket jag redan nämnt. Är du sjukskriven betalar du mer i skatt än om du jobbar, och det handlar om åtskilliga tusenlappar per år.
Avslutningsvis måste nämnas att de flesta personer även har någon form av tilläggsförsäkring, utöver sjukpenningen från den allmänna sjukförsäkringen . Oftast har man detta genom sitt arbete och fack, som en så kallad avtalsförsäkring. Vad avtalsförsäkringarna omfattar skiljer sig åt mellan olika branscher och sektorer, men de brukar ha stor betydelse och innebära ett avsevärt ekonomiskt tillskott till många sjukskrivnas ekonomi.
Avtalsförsäkringarna bygger dock på att man har sjukintyg och får sin ersättning från just sjukförsäkringen. Om man istället får sin ersättning i form av aktivitetsstöd – som Gunilla och som de tiotusentals människor som utförsäkrats – så brukar rätten till ersättning från tilläggsförsäkringarna upphöra. Att bli utförsäkrad kan därför innebära en ekonomisk katastrof för dem som drabbas, alldeles oavsett om de får lika mycket pengar från Försäkringskassan som tidigare.
Inlägg
19 kommentarer:
Hej,
Jag är utförsäkrad och får nu 140kr(167 före skatt)/5dar i veckan.
Mvh
Skäms och skriver därför ej mitt namn
Det är inte du som ska skämmas, anonym, det är de ansvariga politikerna.
Vad är det för ersättningsform du har som ger så låg inkomst?
Jag har inte varit med i A-kassan tillräckligt länge och får därför ersättning från Alfakassan.
Alltså aktivitetsstöd.
Är man under 20 och inte har slutbetyg från gymnasiet får man 48kr/dagen- 5dar i veckan.
Okej, du har 75 procent av aktivitetsstöd på lägsta nivån. Det klarar man sig ju inte på. Får du gå till kommunen och ansöka om försörjningsstöd?
Vill ju helst inte det. Det är 3 månader så det får nog gå med sparade pengar och bror som skjuter till matpengar. Sedan kan jag kanske återgå i sjukförsäkring. Tror dessutom att eftersom mitt konto inte är tomt (sparar nitiskt) så kan jag kanske få bostadsbidrag men inte försörjningsstöd.
Jag har flera försäkringar utöver den allmänna sjukförsäkringen, bl a en avtalsförsäkring vid sjukdom, en trafikförsäkring, två olycksfallsförsäkringar(en via facket och en privat tecknad), m fl. Trodde att jag genom alla dessa försäkringar skulle klara mig i händelse av sjukdom eller skada. Men så var inte fallet.
Råkade ut för en trafikolycka för några år sedan och slet sönder flera strukturer i min kropp med en invalidiserande smärta som följd. Har fått kämpa med näbbar och klor för att få vara kvar i sjukförsäkringen som FK nitiskt försökt kasta ut mig ifrån.
De privata olycksfallsförsäkringarna täcker inte trafikolyckor(står i det finstilta). Trafikförsäkringen ska stå för inkomstförlusten, men för det första försöker de hitta tusen andra anledningar till ens besvär än nämnda trafikolycka. Och om de godkänner något, godkänner de inget om inte FK godkänner och FK godkänner ingen efter ett visst antal dagar. Så snacka om moment 22...
Därtill hade jag via facket en försäkring som skulle täcka mellanskillnaden av inkomstförlusten vid arbetslöshet upp till 80% av min lön. Detta betalades med obligatoriskt förhöjd fackavgift. Också jag fick betala denna förhöjda fackavgift. Men då jag blev utförsäkrad och skulle leva på aktivitetsstöd som var min a-kassa, då gällde denna försäkring inte, eftersom den bara gällde arbetslösa som blivit arbetslösa pga arbetsbrist, inte pga sjukdom. Så då skulle jag leva på ca 50% av min lön under tiden som utförsäkrad med tickande A-kassedagar, men inte få del av den försäkring jag själv var tvingad att betala för.
Problemen med den här vansinniga sjukförsäkringen är många....Och jag tillhör inte de värst drabbade. Ändå har det kostat mig ofantligt mkt att råka ut för en olycka jag inte själv är vållande till. Att teckna en massa försäkringar tjänar inte mkt till då olyckan är framme.
Nu handlar detta i huvudsak om de som har sjukförsäkring, men jag vill ändå påpeka att som långtidsarbetslös i Fas 3 lever man på 65%!!
Ja, inlägget handlar ju om ekonomin för personer som är sjukskrivna, inte om dem som hamnar i jobb och utvecklingsgarantin eller blir utförsäkrade till arbetslivsintroduktionen eller till ren fattigdom. De grupperna har naturligtvis en ännu svårare situation än de sjukskrivna, men det får bli ämnet för ett annat blogginlägg.
Jag skäms också. Blev av med min SGI 2006 då jag jobbade utomlands. Hade ingen aning om regeländringarna och i ärlighetens namn så var jag för sjuk öfr att förstå det då oavsett. Blev sjuk igen 2009 och läkarna sa att jag skulle flytta hem för att få vård. Trots läkarintyg och boendestöd så ogillar FK någon form av ersättning eftersom det "inte går att beräkna ersättning från noll". April(4 månader efter jag kom hem till Sverige) var pengarna slut och dn enda utvägen var försörjningsstöd. De gjorde hembesök för att se om jag hade tillgångar. Min diagnos står direkt i opposition till den stress jag måste leva med. Jag kan inte få bostadsbidrag eftersom jag inte har sjukersättning. Har fått välja bort så mycket. Aldrig trodde jag att det skulle vara mitt enda alternativ att gå till kyrkan och Stadsdelsförvaltningen. Framförallt inte eftersom jag är uppfostad att arbeta och göra rätt för mig. Och jag är bara 40 år.
Hej.
Har själv återkommit efter långvarig sjukdom i snart 6 år, och så ekonomiskt nerbruten som jag och min familj har blivit av det är otroligt. Jag genomgick dessutom en seperation under den tiden och blev ensamstående med en tonåring. Hur ska jag, även om jag försökte förklara så gott som det gick för min son kunna stå för sånt som han behöver precis som andra tonåringar? När man knappt hade ekonomi att köpa honom kläder och allra minst till mig. Det blev prioritet på honom och att kunna betala mat för dagen, och hyra så att man kunde bo kvar. Till nöjen fanns inte ett dugg. Nu har jag kommit tillbaka efter det skov jag hade i min neurologiska sjukdom och arbetar halvtid, då jag har blivit beviljad halv sjukersättning. Men inte har det för den skull medfört någon nämnvärd ekonomisk förbättring. Det är en skam att det ska få se ut så här i Sverige av idag, och dessutom blir våra barn de som tillhör benämningen fattigbarn i rädda barnens utredningar. Men inte gör det någon skillnad för inte får vi mer hjälp för det. Det blir massor av barn/ungdomar som kommer få en sämre start i livet! Och sen kan alliansen påstå hur mycket de vill att försämringen startade redan under sossarnas tid, men inte f-n har det blivit bättre under deras tid. Sverige håller på att återgå till ättestupans tid i deras regi! Det här blev långt men vi som drabbas av det här måste också få ösa ur oss.
Hej!
Varför menar du att "de grupperna (FAS 3) har naturligtvis en ännu svårare situation än de sjukskrivna"? Om man är frisk och arbetssökande har du förhoppningsvis viljan, hälsan och förmågan att kunna ta ett arbete. Som sjuk har du inte den möjligheten hur mycket du än önskar klara av ett arbete.
Hej,
jag är ännu ett av dessa "utförsäkringsärenden" som förväntas överleva på något så märkligt som 3200kr per månad. Jag har lite svårt att ta det på allvar om jag ska vara ärlig. Jag har varit i sjukförsäkringssystemet i ca tio år med små uppehåll. Okunnig som jag var gick jag ur a-kassan när jag varit sjuk 2-3 år och därför får jag nu enbart aktivitetsstöd.
Dessa hänvisningar till försörjningsstödet är ett rent skämt. Jag har vänner som jobbar inom socialtjänsten som tydligt påpekar den nya grupp sökande man nu ser till detta stöd. Människor som tidigare aldrig behövt deras hjälp. Personer som kanske äger sitt boende, men nu inte kan betala sina räkningar dessa tre månader. De kan ju inte få hjälp utan hänvisas till familj och vänner för ekonomisk hjälp. Jag har svårt att ta ett samhälle på allvar som anser att en människa ska överleva på ca 3000kr per månad. HUR ska någon kunna det? Det täcker ju inte ens det basala med tak över huvudet och lite mat i magen...
Något har gått väldigt fel här, och den som tror att samhället vinner något på dessa besparingar är nog väldigt fel ute. På ett sätt kan man kanske tänka att det vore bra med nackskott av sådana som mig, det borde ju spara pengar... Då missar man bara hur mycket samhället lagt på varje individ från födseln, genom skolan etc. Varför inte införa en rehabilitering värd namnet och stöttning av människor så skulle man kanske kunna komma att få nytta av den potential människor ändå besitter. Jag har kapacitet, men när man befinner sig i ett system som detta så bryts den ned för varje dag som går. Om jag kan tillföra samhället ex. arbete 10 timmar per vecka, kan inte det vara något värt? Idag känns det inte som det, bättre att trycka undan dessa människor någonstans och glömma bort att de finns. Något är riktigt galet här...
Man blir bara matt..
är själv nyligen utförsäkrad, har mina sista dagar i ALI nu, sen blir det fördjupning osv.. sjukskriven till o från (största delen) sen 10 år.. ändå får man gång på gång strida allt vad man orkar för att behöva bevisa att man inte orkar som andra.. Både försvara sig mot FK, AF osv, men även för omgivningen... vet inte hur de tänkt att folk ska bli friskare/komma tillbaka fortare när man jagas med blåslampa, stressas till utmattning, och dessutom knappt har pengar att överleva.
Tack för era berättelser.
Anonym kl. 20:48. Vad jag menade var att personer i FAS 3 generellt har en ekonomiskt besvärligare situation än personer som är sjukskrivna med sjukpenning.
Sen är arbetsförmåga ofta något som är relativt till de arbetsuppgifter man har och den sjukdom man har. Att sjukfrånvaron ökade kring millennieskiftet berodde i hög grad på att kraven i arbetslivet ökade samtidigt som statens möjliheter att hjälpa sjukskrivna tillbaka till sina jobb drogs ned.
ALLVARLIGT SJUKA HAR RÄTT TILL SJUKPENNING
Den som är allvarligt sjuk kan ansöka om fler dagar med sjukpenning på normalnivå. Dessa dagar tar inte slut. Så länge som man har ett giltigt intyg, och ens hälsa inte förbättrats, så kan man vara sjukskriven utan bortre tidsgräns.
Den här ersättningen baserar sig på de så kallade UNDANTAGSREGLERNA, som skapades för att systemet inte skulle få orimliga konsekvenser för allvarligt sjuka.
Socialstyrelsen har definierat begreppet ALLVARLIGT SJUKDOM i ett försäkringsmedicinskt perspektiv redan våren 2010. Från början kallades det för fortsatt sjukpenning, jämfört med förlängd sjukpenning, som tar slut efter 550 dagar. Men nu heter den fler dagar med sjukpenning på normalnivå, jämfört med fortsatt sjukpenning som tar slut efter 550 dagar.
Man skulle kunna tänka sig att FK:s handläggare, som trots allt är statstjänstemän med rätt att utöva myndighet över medborgarna, vet vad de håller på med, och låter bli att utförsäkra allvarligt sjuka människor. Tyvärr är det inte sant. Handläggarna upplyser inte ens allvarligt sjuka om att den möjligheten finns. "Vi kan inte" "Vi får inte" "Du är inte tillräckligt sjuk" säger de, och behandlar alla på samma sätt och utförsäkrar dem efter 914 dagar i systemet, oavsett hälsotillstånd.
Många med långvariga smärttillstånd eller psykiska sjukdomar har aldrig fått den diagnos, behandling eller rehabiliteringen de behöver, på grund av de bristande resurserna i sjukvården. Men varken sjukförsäkringen eller Arbetsförmedlingen går med förlust, de går med miljardvinster. Allt för att handläggarna inte upplyser dem om vilka möjligheter de har, och vilka ersättningar de kan ansöka om.
Detta MÅSTE förändras!!!
/Malin Hammarström
Själv är jag sjukskriven men FK anser att jag inte är sjuk så får leva på aktivitetsersättng i och med att jag arbetstränar, hamnar mellan 1900-3000 kronor i månaden.
De ansåg mig vara sjuk för mycket så nu måste jag ha läkarintyg för varje dag jag är sjuk för att få ersättning för de dagarna vilket jag inte orkar med.
Har tidigare historia av sjukskrivning och har tidigare fått pengar av FK redan i gymnasieålder pga depression men nu några år senare så låtsas de som om jag är frisk trots att jag går i terapi, går på antidepressiv medicin och arbetstränar. Har aldrig mått bra nog att arbeta så ingen a-kassa för mig.
Lagom roligt att vara 20+ och behöva bo hemma hos sina föräldrar för att man inte kan försörja sig själv.
Jag var utförsäkrad med bara barnbidragen in på mitt konto. Jag fick leva av andra. Är rädd att detta kan ske igen. Kommer nog alltid att vara rädd för det.
Eftersom jag blev sjuk som tonåring finns det inget sgi att tala om. Tänk om min sjukersättning kunde vara lite mer dräglig, som om jag hade arbetat..dvs högre sgi. Jag känner det som att jag fick aldrig en chans att jobba, hade jag bara hunnit det ett tag och fått en sgi, vilken skillnad. Jag tycker att det känns dubbelt orättvist, jag valde inte att bli sjuk, precis som alla andra. Men jag hade ingen chans att jobba för ett ok sgi. Jag sörjer det så bra chansen till ett gott liv, även ekonomiskt försvann "innan mitt liv började". Det finns inget hopp om bättring, jag kommer att vara så här fattig resten av mitt liv plus skamen över att jag inte fungerar hut mycket jag än vill. Sorg. Jag hade hellre velat vara arbetslös, då hade det funnits hopp om att påverka sin ekonomi eller välja att studera som man ofta kan om man är frisk och ung i alla fall. Jag kan inte göra något för att förbättra min situation, ändå hoppas jag, precis som de senaste 20 åren.
Skicka en kommentar