Denna artikel publiceras även på Newsmill.
Häromdagen blev jag kontaktad av SVT:s Debattredaktion, som förberedde ett inslag om sjukfrånvaron (sändes torsdagen den 14 april 2011). Jag tackade nej till att medverka och avrådde dessutom redaktionen från att ta upp ämnet. Skälet är att sjukförsäkringsfrågan innehåller så enormt mycket undertext att en förnuftig diskussion blivit näst intill omöjlig.
Den offentliga debatten om frågan har i åratal dominerats av missförstånd, myter och fakta som ryckts ur sitt sammanhang. Lögner och andra medvetna försök att vilseleda förekommer också, även från socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och andra ledande politiker. Att delta i ett program som Debatt är svårt för en forskare på de premisserna. Man hinner knappt börja bemöta alla felaktigheter förrän ordet går till någon annan.
I boken Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv 2010) och i ett antal debattartiklar har jag kritiserat några av de vanligaste föreställningarna om den höga sjukfrånvaron kring millennieskiftet. Påståendet att vi hade den friskaste befolkningen i Europa men ändå den högsta sjukfrånvaron är till exempel mycket problematiskt.
Faktum är att vi inte ens hade någon ”sjukskrivningsepidemi”. Huvudproblemet var istället att sjukskrivningstiderna blev allt längre. Detta orsakades inte av ökat fusk och överutnyttjande, som många ville göra gällande, och inte av att arbetslösa gömdes undan i sjukförsäkringen. Det berodde inte på lata norrlänningar eller överkänsliga kvinnor. Sjukskrivningstiderna ökade på grund av att långtidssjuka inte längre erbjöds den hjälp de behövde för att kunna återvända till arbetslivet.
Huvudansvaret för den situation som uppkom var utan tvekan Socialdemokraternas, men det är värt att poängtera att de riksdagsbeslut som låg bakom problemen fattades i politisk enighet över blockgränserna.
Det finns fler och mer aktuella felaktigheter som behöver lyftas fram i ljuset. I medierna har det vuxit fram en vrångbild även av den sjunkande sjukfrånvaron. Alliansregeringen menar att det är till följd av deras ”helt nödvändiga” sjukförsäkringsreform som sjukfrånvaron minskat. Denna verklighetsbeskrivning har medierna stillatigande accepterat. Men den är falsk, och det är lätt att visa.
Nyligen påstod Ulf Kristersson att det främsta syftet med sjukförsäkringsreformen har uppnåtts: ”Hälften så många är borta från jobbet hälften så länge jämfört med tidigare” (Svenska Dagbladet 1 april 2011). Vad han inte nämnde var att den största delen av minskningen skedde redan innan regeringens reformer trädde i kraft. I det följande diagrammet redovisas sjuktalet 1999–2010, det vill säga utvecklingen av det genomsnittliga antalet sjukpenningdagar per person och år.
Av diagrammet framgår att sjukfrånvaron vände nedåt redan 2003, en minskning som sedan fortgick ända fram till förra året.
Det bör poängteras att en del av minskningen 2003–2004 hängde samman med att man då valde att förtidspensionera ett stort antal personer som gått sjukskrivna under många år. Men alliansregeringens påståenden om att över 70 000 personer om året förtidspensionerades bort från arbetsmarknaden stämmer inte. Visserligen beviljades 73 000 nya förtidspensioner (sjukersättningar) 2004, toppåret i statistiken. 40 procent av dessa var dock på deltid, oftast 50 eller 25 procent. Att hävda att dessa personer ”lämnade arbetsmarknaden” är naturligtvis inte korrekt.
Efter toppåret 2004 minskade även förtidspensionerna kraftigt. År 2008, alltså innan sjukförsäkringsreformen trädde i kraft, var antalet nya förtidspensioner nere på 36 000 (varav 14 000 på deltid).
Orsakerna till den minskande sjukfrånvaron är långtifrån klarlagda, men det är tydligt att de till stor del måste sökas i förändringar som skedde innan alliansregeringen ens hade tillträtt. Alliansens sjukförsäkringsreform – där rehabiliteringskedjan och rehabiliteringsgarantin är de viktigaste beståndsdelarna – var nämligen inte på plats förrän 2008–2009.
Påståendet att den socialdemokratiska regeringen inte gjorde något för att råda bot på sjukfrånvaroproblemet är alltså felaktigt. Visserligen var Socialdemokraterna sena ur startblocken, de åstadkom inte mycket under den period som sjukfrånvaron ökade som mest. Men efter valet 2002 fattades ett stort antal beslut. Några av de viktigaste var förstatligandet av Försäkringskassan och att Socialstyrelsen fick i uppdrag att ta fram ett beslutsstöd för rekommenderade sjukskrivningstider vid olika diagnoser. S-regeringen genomförde också en ”harmonisering” av ersättningsnivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen (allt detta dokumenteras ingående i Kampen om sjukfrånvaron).
Man bör även ha i åtanke att det skedde en mängd förändringar på andra nivåer, exempelvis sjukskrivningsprojekt och försäkringsmedicinska utbildningar inom landsting och regioner, administrativa förändringar inom Försäkringskassan, och så vidare. Dessutom får vi inte glömma den återhållande effekt som själva sjukfrånvarodebatten säkert har haft. Vilka av dessa olika förändringar som haft störst betydelse för sjukfrånvaron är svårt att veta, eftersom forskning saknas.
Även när det gäller alliansregeringens sjukförsäkringsreform är kunskapen om effekterna bristfällig. De utvärderingar som genomförts har dock inte påvisat några dramatiska effekter.
Rehabiliteringsgarantin trädde i kraft gradvis under 2008. En utvärdering baserad på data från 2009 och genomförd av forskare vid Karolinska institutet presenterades härom veckan. Den visade att de förväntade effekter hade uteblivit: rehabiliteringsgarantin hade inte minskat sjukfrånvaron.
Rehabiliteringskedjan har däremot bidragit till en snabbare och mer aktiv handläggning inom Försäkringskassan. De uppmätta effekterna på sjukfrånvaron har dock varit ganska små enligt de utvärderingar som gjorts. Undantaget är det sista steget i kedjan, alltså själva utförsäkringen. Fast att sjukfrånvaron minskar när man stänger av tiotusentals sjuka från försäkringen är väl knappast ägnat att förvåna.
Rehabiliteringskedjan, i teorin (sista steget
saknas i bilden).
Utförsäkringarna är värda en lite längre diskussion, eftersom de stått i fokus för så mycket av debatten under det senaste året. Regeringen beskrivningar av hur det gått för de utförsäkrade har ända sedan starten varit vilseledande. Man har skönmålat resultaten och avfärdat problemen som ”enstaka fall”. Parallellt med detta har man med spelad ödmjukhet infört ett antal undantagsregler, som inte förändrat något i grunden.
Exempel på regeringens vilseledande taktik är Ulf Kristersson ofta upprepade påstående om att hälften av de sjukskrivna som kommit till Arbetsförmedlingen ”är på väg närmare ett nytt jobb”. Det är rena dumheterna. Enligt den senaste uppföljningen av de drygt 12 500 personer som utförsäkrades vid årsskiftet 2009/10 och därefter anmälde sig till ”arbetslivsintroduktionen” hade hälften återvänt till sjukförsäkringen tio månader senare. Det bör jämföras med regeringens ursprungliga prognos på att endast tio procent skulle återvända. Läkare har dessutom vittnat om att många av återvändarna är i betydligt sämre skick än när de utförsäkrades.
Av de återstående 6 000 personerna var 1 500 i arbete, de allra flesta med lönebidrag eller annat stöd. Det motsvarar cirka tolv procent av dem som anmälde sig till arbetslivsintroduktionen. Resten av dem som ännu inte återvänt till sjukförsäkringen (och som socialförsäkringsministern därmed ansåg var ”på väg närmare ett nytt jobb”) var arbetslösa eller i åtgärder – de flesta sjuka och utan realistisk chans på arbetsmarknaden. Resultaten är liknande för de personer som utförsäkrats senare.
När vi värderar effekterna av utförsäkringarna måste vi väga de positiva effekterna – att personer kommit i arbete eller klarar att vara jobbsökande – mot de negativa effekter som drabbat andra personer, i form av försämrad hälsosituation, ångest, oro och försörjningssvårigheter.
Annica Holmquist och hennes dotter.
Under det senaste året har vi hört mängder av berättelser om hur utförsäkrade tvingas sälja sina bostäder, söka socialbidrag, leva på anhöriga eller på sparade pengar. Ingen vet hur många dessa personer är, men enligt en undersökning TCO gjorde i maj förra året uppgav 70 procent av kommunerna att de fått ökade socialbidragskostnader som en följd av sjukförsäkringsreformen.
Vi måste också fundera över om de positiva effekterna hade kunnat uppnås på något annat sätt än genom att schablonmässigt tvinga sjuka personer att lämna sjukförsäkringen för Arbetsförmedlingen. Själv är jag övertygad om det. Klart är i alla fall att de dokumenterade fördelar jag nämnde ovan – snabbare och mer aktiv handläggning – hade kunnat åstadkommas även utan utförsäkringar.
Björn Johnson, docent i socialt arbete, Malmö högskola
Montevideo
9 timmar sedan
15 kommentarer:
Jag mötte tre av de utförsäkrade i mitt arbete som socialsekreterare, en tog sitt liv och den andre återvände till sjukförsäkringen efter tre månader, ingen av de tre var i ett sådant skick att de kunde arbeta. Det är mycket bra att du uppmärksammar detta, att det var väldigt onödigt att utförsäkra folk om man nu ville hjälpa de tillbaka till arbete. Det kunde gjorts med bibehållen ersättning fram tills att personerna fått ett arbete.
snyggt att du tog dig tid att snacka med kommentatorerna på Newsmill
Det är sådana som du som behövs i denna infekterade debatt om sjukförsäkringen. Jag tror ingen politiker våga ta tag i det du skriver om. Det finns en markant rädsla hos politiker att se verkligheten som den ser ut. Det blir lättare med pinnar i statistiken.
Det ska svida att inte jobba.Alla ska bekänna sig till läran om arbetets välsignelse enligt den heliga arbetslinjen. Skillnaderna mellan socialdemokraterna och moderaterna är bara att den ena gillar moroten mer än piskan och den andra svingar piskan hellre än att ge bort grönsaker gratis. Jag tycker inte att det är omoraliskt att äta morötter och sedan lägga sig och titta på molnen. De som tittar på molnen förstår ofta mer än de som piskas till att jaga morötter.
Jag instämmer med ovanstående kommentarer, du är en vitamininjektion i den infekterade debatten. Själv tycker jag att sjukförsäkringsreformen och försvaret av denna nästan fått en religiös karaktär; myter, dogmer och floskler är återkommande beståndsdelar.
Jag förstår varför du avstod från den typen av debatt i TV. Jag tycker att sådana debattprogram visat sig vara gravt otillräckliga i sjukförsäkringsfrågan; de blir nästan alltid flyktiga, otydliga, osammanhängande och ger mer frågor än svar. Otillfredställande.
Ett lämpligare format tror jag hade varit en paneldebatt i TV med forskare, läkare, politiker och representant(er) från patientorganisationer. Undrar om och vilka politiker som hade vågat ställa upp på en sådan debatt? :)
Oh, gud så skönt att det finns någon som pekar på den faktan som annars gärna knuffas bort i sådana här sammanhang. Hur det än är, så är det svårt för de som är sjuka t.ex. att orka kämpa på med/mot just den här diskussionen. Underbart!
Klockrent! Måtte den här artikeln få stor spridning. Regeringen borde mail-bombas med den här typen av artiklar och inlägg! Inte en lugn stund ska dom ha!
Björn.
Skulle det inte vara väldigt lätt för de som bestämmer reglerna.
Att vara varsamma med den gruppen långtidssjukrivna.
Som får fullständig panik när försörjningen blir avbruten.
För om jag fattat det rätt så blir de såkallade nysjuka snabbare rehabileterade nu.?
Tack alla!
Visst, anonym, så har ju till och med en hårdlinjeförespråkare som Anna Hedborg argumenterat.
de flesta Läkare är Moderater och gillar jobbskatteavdrag och att det tas från sjuka.Många är med i skattebetalarnas förening och fikar efter mera skattesämnkningar.
Många är myglande stafettläkare och tömmer
landstingen på pengar
Läkare ser patienten enbart som en bilmotor eller en cykel de ska laga.
Många läkare har inga känslor hade man det skulle man inte klara sitt jobb med operationer och där man ser folk plågas.
Inkomsten som Läkare har gör att de även är moderater.
Denna sjukförsäkringen skulle aldrig läkarkåren överhuvudtaget acepterat om de vore till för patienten. Man skulle skapat en konflikt med politiker direkt.
Men nu är de för skattesänkningar vilket gör att man skiter i kunden.
MEN! Då finns undantagen de som har mänskliga känslor de 108 som verkligen angagerar sig för de sjuka. resten är bara pack som acepterar att f-kassan tar över deras jobb.
De ser mer på att de får massor mer i plånboken med högerpolitiken.
Jag går inte till min vårdcentral utan att fråga läkaren vem han röstade på i valet.
Vill denne inte svara på det så avstår jag läkarbesöket.
Fler bör göra så det kan få läkarna att tänka efter lite.
Vi har alldeles för många parasiterande Läkare i detta Land.
Det som är galet är ju att landstingen dragit ner på rehabiliteringsinsatser för att klara sin budget ... så där står vi långtidssjukskrivna och får inte den hjälp vi skulle behöva (och ju faktiskt har rätt till enligt lagen!).Varför ska vi sjukskrivna drabbas när landstingen inte gör det de ska/borde?
Äntligen kommer sanningen fram, varför visas inte detta i media som tv och kvällstidningar för ?
Bra analys!
Du borde skriva en debattartikel om detta, har du funderat på det?
Tack tack, men det är faktiskt redan en debattartikel - den publicerades i Newsmill förra året. :-)
Tack tack, men det är faktiskt redan en debattartikel - den publicerades i Newsmill förra året. :-)
Skicka en kommentar