Förra året publicerade jag en artikel i Statistikfrämjandets tidskrift Qvintensen , "Mjuka fakta och osannolik noggrannhet" (även här på bloggen). I artikeln kritiserade jag bland annat Försäkringskassans beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar i socialförsäkringssystemet.
Senare fick jag svar av doktoranden Johan Ekstedt, professorn Peter Juslin och försäkringskassedirektören Gunnar Johansson. Svaret finns att läsa i Qvintensen nr 4/2010, sidan 18.
Här följer min slutreplik, som också publiceras i Qvintensen nr 1-2011:
I min artikel ”Mjuka fakta och osannolik noggrannhet” (Qvintensen nr 3/2010) nämnde jag några exempel på missuppfattningar och tveksam statistikanvändning i debatten om den höga sjukfrånvaron. Huvudpoängen i artikeln var en kritik av Försäkringskassans och FUT-delegationens beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystemet. Jag menar att dessa beräkningar inte är stort mer än gissningar. De har dessutom utnyttjats av politiker och organisationer som haft intresse av att sprida myten om svenskarna som ett folk av bidragsfuskare.
I en replik av Jonas Ekstedt, Gunnar Johansson och Peter Juslin (Qvintensen nr 4/2010) avfärdas denna kritik. Dels anför de att både inflöde och sjukfallslängd låg bakom den ökade sjukfrånvaron (vilket jag också nämnde i min artikel). Dels menar de att de expertbedömningar som legat bakom beräkningarna varit välgrundade och redovisats på ett transparent sätt.
När det gäller den första punkten skriver författarna att ökningen av antalet fall kan presenteras på olika sätt, som ”bara” 20 procent eller nästan 50 procent. Det är ett underligt påstående, kommande från statistiker. I min artikel talade jag nämligen specifikt om ökningen av antalet sjukpenningdagar 1996–2002 och hur stor del av denna ökning som kan förklaras av ökat inflöde respektive längre sjukskrivningsperioder. Det har genomförts flera oberoende beräkningar av detta, av SCB, Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning och Arbetslivsinstitutet. De har alla kommit fram till samma resultat: att mellan 80 och 85 procent av ökningen berodde på de förlängda sjukskrivningsperioderna. Någon ”väl dold hemlighet” har detta naturligtvis inte varit, men det har definitivt inte varit känt för någon bredare allmänhet utanför Försäkringskassans analysenhet.
När det gäller beräkningarna av fusk och felaktigheter är det närmast skrattretande att kalla dem ”transparenta, välgrundade och objektiva”. I FUT-delegationens skrift Vad kostar felen? (2007) redovisas nästan ingenting om hur experterna kommit fram till de siffror som presenteras för de olika socialförsäkringsslagen. När jag läste skriften första gången häpnade jag över hur en så bristfällig rapport kunnat få så stort genomslag.
Min huvudpoäng är att delegationens gissningar rimligen varit starkt påverkade av den offentliga debatten. Mediebilderna av sjukfrånvaron förändrades dramatiskt i början av 2000-talet, vilket jag visar i boken Kampen om sjukfrånvaron (2010). Vid millennieskiftet ansåg nästan alla att sjukfrånvaron främst var ett arbetsmiljöproblem. Sju år senare, då FUT-delegationens beräkningar togs fram, ansågs den höga sjukfrånvaron istället bottna i överutnyttjande och en grasserande ”sjukskrivningsepidemi” i befolkningen. Det är min fasta övertygelse att delegationen hade landat i helt andra siffror om man gjort sina beräkningar 2000 istället för 2007. Vad säger det om beräkningarnas trovärdighet?
BJÖRN JOHNSON, MALMÖ HÖGSKOLA
Fotnot: FUT-delegationens skrift Vad kostar felen? finns tillgänglig på regeringens webbplats. En pedagogisk analys av inflödets respektive sjukskrivningperiodernas bidrag till den ökade sjukfrånvaron finns i statistikern Anders Wikmans artikel ”Utsorterad från arbetslivet – en fördjupad analys” (2006). Den ingår i antologin Vägar till en öppnare arbetsmarknad och kan laddas ner från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskaps, FAS, webbplats.
Långö som det var då (131)
12 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar