Den grälsjuka lokalpolitiken

Jag förundras ofta över den grälsjuka och småaktighet lokalpolitiker tenderar att uppvisa, även när de är eniga i sak. Det senaste exemplet hämtar jag ur Sydsvenskan, som publicerat ett gräl mellan Gunnar Jönsson (S) och Torsten Czernyson (KD), båda ledamöter av Lunds kommunfullmäktige (finns tyvärr ej på nätet).

Gunnar Jönsson var först ut, under den sällsynt krystade rubriken "S(k)an(d)alen i fullmäktige" ondgjorde han sig den 8/4 över att kommunstyrelsen hade föreslagit avslag på flera medborgarförslag utan att motivera varför. Socialdemokraterna var eniga om att förslagen borde avslås, men ansåg att en officiell motivering hörde till god ton.

När vi Socialdemokrater hade gruppmöte uppmärksammade någon detta och vi enades om att det är en självklarhet att det ska anges ett skäl till kommunfullmäktiges beslut. På sammanträdet föreslog vi därför en kort text med skäl till varför respektive förslag skulle avslås.

Av någon outgrundlig anledning motsatte sig Torsten Czernyson (KD) detta. Varje gång vi socialdemokrater, genom Lennart Prytz, föreslog att ett skäl skulle anges, så motsatte sig Czernyson detta. Men genom att Centerpartiledamöterna stödde förslagen från S beslutade fullmäktige om dessa små tillägg.

Allt gott och väl, kan man kanske tycka. Men Lunds lokalpolitik vore inte Lunds lokalpolitik om man inte kunde göra ett offentligt gräl av detta. Jönsson fortsätter:

Kristdemokraten Torsten Czernysons inställning är en gåta. Han angav inte något skäl. Han var bara emot. Det verkar som allt kristdemokratiskt tal om etik och moral plötsligt inte fanns.

Czernysons främste supporter var det Folkpartistiska kommunalrådet Tove Klette. I allmänhet är hon emot förslag som kommer från Socialdemokraterna. Och det gäller i synnerhet från Lennart Prytz (S). Märkligt dock att hon inte begrep sammanhanget? /---/Torsten Czernysons (KD) agerande i Lunds kommunfullmäktige är en s(k)an(d)al. Ett sådant beteende hade jag inte väntat mig av någon ledamot i Lunds kommunfullmäktige.

Drygt en vecka senare svarar Torsten Czernyson med en egen insändare (18/4). Jag återger den i sin helhet:

I insändare 8 april klagar Gunnar Jönsson (S) över att jag inte biföll socialdemokraternas förslag och samtidigt hävdar han att detta är en skandal. Jag förstår att Gunnar Jönsson (S) tycker att det är skandal att inte ha samma åsikt som just Gunnar Jönsson och har dessutom Lennart Prytz (S) tyckt till i fullmäktiges talarstol så skall detta vara allenarådande.

Kommunfullmäktige har att ta ställning till olika förslag, även medborgarförslag. Förslagen bereds av kommunstyrelsen som ger förslag till beslut. Fullmäktige kan anta kommunstyrelsens förslag eller så kan ledamot i fullmäktige ge ett annat förslag till beslut.

Ärenden som Gunnar Jönsson (S) hänvisar till hade kommunstyrelsen gett förslag till beslut, förslag som för övrigt Gunnar Jönsson och övriga i oppositionen biföll.

I fullmäktige ansåg jag att de ärenden som Gunnar Jönsson refererar till var väl beredda av kommunstyrelsen och KS förslag till beslut var ett bra förslag. Jag yrkade därför bifall till KS förslag, alltså bifall till ett förslag som Gunnar Jönsson tyckte var bra i kommunstyrelsen.

Gunnar Jönsson hävdar att det inte var partipolitik i förslagen som Lennart Prytz la och att det handlar om respekt för de som lägger förslag. Om eller när S sysslar med politik eller inte kan vara svårt att avgöra för den oinvigde.

Beträffande förslag till fullmäktige kan ett avslag vara motiverat för en del förslag och ett motiv för ett ställningstagande utmärkt för andra förslag. Det är viktigt att medborgare i Lund har möjlighet att lämna medborgarförslag och detta vitaliserar demokratin. Många medborgarförslag är väl genomtänkta och kan ge
nämnder och styrelser uppslag till förbättringar i kommunen. Dessa motioner skall naturligtvis behandlas med största respekt.

Tyvärr inkommer även ett otal förslag som enbart bör avslås, till exempel medborgarförslag om att skattemedel skall anslås för att hålla älgar vid Domkyrkan eller uppföra en roterande staty av Lenin.

Ett medborgarförslag från en Lundabo eller ett yrkande från en ledamot i kommunfullmäktige är inte en skandal, Gunnar Jönsson, utan en rättighet i mitt demokratiska Lund.

Men nog är det så, Gunnar Jönsson, att när partipiskan viner och när det dessutom är Lennart Prytz som håller i skaftet då gäller det för alla inom (S) att ställa sig efter dig i enat led.

I morse avslutade - förhoppningsvis - Gunnar Jönsson "debatten" med ännu en surrealistisk insändare, där han tuggar om det han skrev i sitt inledande inlägg.

Alla kan göra misstag ibland, och vi erkänner att vi inte var tillräckligt uppmärksamma när en del medborgarförslag behandlades i kommunstyrelsen. Vi tyckte därför att det var naturligt att rätta till det och komplettera besluten med tydliga skäl, när vi beslutade om medborgarförslagen i fullmäktige.

Det motsatte sig Torsten Czernyson. Varför han var, och är emot detta vill han dock inte uppge, trots ett långt inlägg i tidningen. Kommunfullmäktiges uppgift måste, enligt socialdemokratisk uppfattning, vara att behandla alla ärenden på ett seriöst sätt. Till detta hör bland annat, att ange tydliga skäl till varför man beslutar avslå ett medborgarförslag.

Men Czernyson (KD) anser sig tydligen ofelbar? Han borde läsa vad som står på Kristdemokraternas hemsida under rubriken Människans ofullkomlighet: Människan är inte bara förnuftig och god. Även om vi vill väl blir det ofta fel.

Att Torsten Czernyson (KD) skulle medge han någon gång gjort fel, är tydligen otänkbart för honom. Men han menar kanske att han utgör ett undantag bland mänskligheten?

Vad har jag för poäng med att återge dessa tragikomiska inlägg, undrar du kanske?

Tja, jag vet inte riktigt. Jag blir bara deppig av den grälsjuka och den låga nivå som de lokala partiföreträdarna håller. Gunnar Jönsson och Torsten Czernyson inbillar sig uppenbarligen att de har något att vinna på att publicera uselt skrivna och röriga insändare i Sydsvenskan.

Det har de grundligt fel i, är jag fullkomligt övertygad om. Tvärtom skrämmer man inte bara bort bort potentiella väljare genom dylika uppvisningar i bristande begåvning - man skrämmer även bort kompetenta och politiskt engagerade medborgare från lokalpolitken. Vilken vettig människa skulle vara beredd att kasta bort obetalda timmar på kvällar och helger åt att tjäbbla med de patetiska herrarna Jönsson och Czernyson?

Recension i LO-tidningen

Ny recension av Kampen om sjukfrånvaron, denna gång i LO-tidningen.

Medierna och Marie Demker om konsten att mäta och tolka

När jag för en gångs skull missar Medierna i P1 visar det sig vara ett omistligt program. Tur att det finns på nätet.

Marie Demker kommenterar på sin blogg utifrån aktuella skräckexempel. Det är mycket viktiga synpunkter hon för fram - läs!

Debatt i Läkartidningen

I veckans nummer av Läkartidningen har det utbrutit en debatt om läkarnas roll och ansvar för den höga sjukfrånvaron. Debatten anknyter explicit till Kampen om sjukfrånvaron.

Åke Thörn är mycket kritisk till den roll som Socialförsäkringsutredningen och Arbetsförmågeutredningen har givit några studier av Lars Englund, studier som enligt Thörn är så metodologiskt undermåliga att de inte visar något alls. Lars Englund försvarar sig, Thörn avslutar. Jag har blivit erbjuden replik på Englunds artikel, och kommer att svara nästa vecka (preliminärt).

GP Kultur om opinionsjournalistikens ansvar

Frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén skriver i dagens Göteborgs-Posten om Kampen om sjukfrånvaron. Hon lyfter särskilt fram ledarjournalisernas roll.

I Kampen om sjukfrånvaron visar Björn Johnson hur sjukskrivningsproblematiken runt 2002 började omdefinieras av ledarskribenter på de stora tidningarna. Från att förut ha setts som ett arbetsmiljöproblem började den i stället förklaras med enskilda personers överutnyttjande. Nyhetsrapporteringen hakade på och först levde medierna gott på att skriva förenklade artiklar om fusk, för att nyligen i stället gå över till att leverera indignationsjournalistik om hur illa utförsäkringarna slår mot redan utsatta. Båda sorterna är billig, lättproducerad journalistik som engagerar många men som inte tillfört mycket för att öka förståelsen för hur problemen uppstått - tvärtom har den förstnämnda aktiv del i dess uppkomst - eller hur de kan lösas.

Medial självrannsakan hade alltså varit på sin plats men lär knappast utövas. När DN:s ledarskribent Hanne Kjöller vid en debatt i Malmö ställdes till svars för sina spekulativa ledare om sjukfrånvaron svarade hon enligt Niklas Orrenius återgivning i Sydsvenskan: "Ni kritiserar mig för att jag inte är forskare. Men sorry, jag är ledarskribent, liksom!" Jamen då så, då bör ju allt vara förlåtet!

Självkritik har aldrig varit någon journalistisk paradgren och att få till smaskiga rubriker eller få sista ordet tycks allt som oftast vara viktigare än att verkligen ha rätt. Att sparka på dem som redan ligger har ju dessutom alltid varit en verksamhet utan större risker. Debatten om sjukfrånvaron illustrerar detta oerhört väl.

Tilläggas kan att fortfarande har ingen av de ledarsidor som var med och drev fram överutnyttjandediskursen kommenterat min analys, med undantag för en osaklig ledare i Expressen den 5/2. Ledarskribenten, Anne-Charlotte Marteus, erkände senare att hon inte hade läst boken, och lovade att återkomma till mig när hon gjort det. Det är två månader sedan, och jag har fortfarande inte hört något från henne.

Björn Fries på Blekingesossarnas riksdagslista

Stor uppståndelse blev det i Blekingemedierna, när Socialdemokraternas valberedning i länet valde att ställa Björn Fries utanför riksdagslistan. Den officiella motiveringen var att Björn Fries var för okänd i Blekinge, eftersom han varit aktiv utanför länet i tio år.*

En helt och hållet skrattretande motivering, som imspirerade Blekinge Läns Tidning till följande roliga på stan-reportage.

Efter omfattande kritik mot S-valberedningen slutade det hela med att man la till en extra plats på listan för Björn Fries, plats nr 25. Långt från de valbara platserna, rent formellt sett, men jag skulle sätta en rätt bra slant på att Fries blir inkryssad i september.

*Det verkliga skälet kan man spekulera om; min gissning är att fackfolket inom Blekingesossarna tycker att Fries är för socialliberal.

Stefan Fölster och Jämlikhetsanden

Härom dagen anklagade Stefan Fölster, Svenskt Näringlivs chefsekonom, författarna till den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden för grovt forskningsfusk. I en artikel i Expressen skrevFölster:

Där [i Jämlikhetsanden] visas en mängd diagram där det påstås att invånare i länder med jämnare inkomstfördelning lever längre. Haken är bara att vartenda diagram är gravt manipulerat enligt de forskare som har granskat materialet. Detta hindrar dock inte den svenska vänstern från att låta sig fortsätta att tjusas - i dagarna är Richard Wilkinson i Sverige för att sprida sina myter inom arbetarrörelsen.

När den här typen av anklagelser förs fram förväntar man sig gedigna belägg, eller åtminstone några exempel på de "manipulationer" som Richard Wilkinson och Kate Pickett gjort sig skyldiga till. Men icke så; Fölsters artikel slutar med denna oerhörda anklagelse.

Jag har följt med i debatten kring Jämlikhetsanden, som till stor del har handlat om hur de samband Winkinson och Picket beskriver bör tolkas. Är det kausala samband, eller försvinner de om vi kontrollerar för olika faktorer som bokens författare underlåtit att ta med i sin analys. Ingenstans har jag dock hört något om att diagrammen skulle vara "manipulerade".

Mot den bakgrunden är Fölsters anklagelser oerhört uppseendeväckande. Det ska bli mycket intressant att se hur historien fortsätter. Fölster är oss svaret skyldig, och kommer han inte upp med några belägg för sina anklagelser kan han inte räkna med att bli tagen på allvar i fortsättningen - åtminstone inte i några seriösa sammanhang.

Wilkinson replikerade i gårdagens tidning.

Ekots lördagsintervju med Anders Borg

Jag lyssnar just på Ekots lördagsintervju, där Tomas Ramberg intervjuar finansminister Anders Borg.

Anders Borg brukar vara säkerheten själv i intervjuer, men Ramberg har fått honom kraftigt ur balans. Borg, som vanligen brukar hänvisa till vetenskaplig forskning för att motivera regeringens ekonomiska politik, är märkbart störd av Rambergs krav på att han ska redovisa vilka effekter de genomförda förändringarna har fått. Plötslig är Borg inte längre lika säker: han "tror", "menar" och "är övertygad om" att den ekonomiska politiken på sikt kommer att ha de effekter han har utlovat, men han kan inte visa det.

Det är naturligtvis riktigt, som Borg försvarar sig, att politiken bara är en bland en mångfald faktorer som påverkar samhällsekonomins utveckling. Men Borgs problem är att han tidigare har varit så tvärsäker och förment vetenskaplig i sin argumentation. Det är därför han får problem med Rambergs frågor. Det är därför han är ur balans.

Nu måste jag återgå till intervjun, den är ovanligt spännande!

Jimmie Åkesson vs Bengt Westerberg

Gårdagens Adaktusson visade tydligt vad en skicklig och välförberedd politiker kan åstadkomma i en debatt med Sverigedemokraterna. Bengt Westerberg, den gamle FP-ledaren, ställde bara tre frågor, men de var så skarpa och lyfte fram så uppenbara motsägelsefullheter i Sverigedemokraternas "politik" att Jimmie Åkesson omedelbart började svamla. Hade inte upplägget varit sådant att även Ian Wachtmeister varit med och ställt frågor - självgoda, insmickrande och lismande sådana - så hade Westerberg gjort kalops av Åkesson.

Adaktusson han ses här. Programmet inleds med att Lars Adaktusson frågar ut Åkesson - tämligen oskickligt enligt min uppfattning. Debatten börjar ca 14 minuter in i programmet - vid första vita pricken.

Tyvärr lär Åkesson och SD ändå vinna på om invandringsfrågan blir en valfråga, oavsett hur mycket stryk han får av välförberedda politiker. Så funkar mobiliseringslogiken i valrörelser, nämligen.

Vem bestämmer vem som är sjuk?

Det är rubriken på MarieLouise Samuelssons krönika/recension av Kampen om sjukfrånvaron, publicerad i dagens Upsala Nya Tidning. Samuelsson skriver:

Nej, boken kommer inte med några sensationella "avslöjanden", men den nyanserar en ibland aggressiv, känsloladdad diskussion och det är bara att önska att den blir läst, åtminstone av alla som tänker ge sig in i debatten om ohälsa. Andras ohälsa är väl bäst att tillägga. Den här diskussionen förs oftast av dem som inte berörs och blir därmed lätt paternaliserande, oavsett om man vill fostra folket eller omvänt, tycka synd om och försvara de sjuka.

Oavsett position är utgångspunkten "full sysselsättning", att vi alla måste bidra till statsfinanserna, att allas värde och förverkligande hänger på att vi, som det heter, är "i arbete", annars hotar "utanförskapet". Tidigare liberala, statsskeptiska agendor som alliansregeringens företrädare eventuellt har hållit sig med, är som bortblåsta. Nu gäller kollektivanslutning till välfärdsbygge, "varenda kotte måste dra sitt strå till stacken", som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttrycker saken.

En intressant vinkel på debatten. Den får mig dessutom osökt att tänka på min gamle doktorandkompis Per Jansons avhandling Den huvudlösa idén (Arkiv 2003), som behandlar frågan om medborgarlön. En läsvärd bok om en "blockerad debatt", vilket Per Janson lyfter fram i bokens undertitel. Kan beställas från Bokus till ett mycket överkomligt pris. En artikel av Janson om medborgarlön kan läsas här.

Liberati och forskningsresultaten

Som uppföljare till mitt senaste inlägg, Sternberg och vetenskapen, finns också anledning att uppmärksamma ett debattinlägg av det liberala nätverket Liberati. Jag uppskattar ofta det frihetsälskande anslaget i Liberatis åsikter, även om jag är skeptiskt mot deras alltför långtgående lösningar, inte minst på drogområdet, där jag ju har en del sakkunskaper.

Det aktuella inlägget, publicerat i Folkpartiets tidskrift NU (ej på nätet) och i längre form på Liberatis blogg, är ett generalangrepp på Folkpartiets rättspolitiska talesperson Johan Pehrson.


Johan Pehrson (FP). Batongliberal.

Liberatis kritik fokuserar på det uppmärksammade förslaget om att göra tvångsmässiga drogtester på ungdomar under 15 år, oavsett om deras föräldrar samtycker eller inte. Liberati:

Liberalismen ska i första hand tillvarata barnets intressen, därefter föräldrarnas, sist statens. Pehrsons prioritering är den exakt motsatta. Polisen ska jaga ungarna utan inblandning från vare sig föräldrar eller socialtjänst. Det Pehrson ignorerar är att det finns ett barn bakom varje tvångsdrogtestning som görs. Pehrson sätter statens brottsbekämpning i första rummet, istället för värnandet av barnets bästa genom den sociala omsorgen. (---)

Om man tror att man räddar barn med tvångsdrogtester (skola och socialtjänst vet redan vilka barn som befinner sig i ett utsatt läge) med hjälp av poliser, förstår man överhuvudtaget inte socialtjänstens roll. En tvångsdrogtestning kan aldrig tolkas som eller vara en förbyggande åtgärd. Johan Pehrson har blivit så fartblind i sin jakt på narkotika att alla andra hänsyn kastats på soptippen. Förslagen på buggning, drakoniska utegångsförbud för alla ungdomar som råkar bo i ett speciellt område och massdrogtestning av skolbarn avslöjar samma rättspolitiska torftighet. Längre bort från socialliberalismen än så här kan man överhuvudtaget inte komma.

Så långt är allt gott och väl, och jag instämmer i Liberatis kritik. Det har för övrigt även Lagrådet gjort, som avfärdat förslaget om drogtester. (Johan Pehrson svarade på detta genom att antyda att Lagrådet skulle bestå av övervintrade drogliberaler, ett uttalande som väl snarast bör jämföras med Beatrice Asks famösa uttalande om att det vore bra om misstänkta sexköpares döttrar fick reda på vilken sorts män deras pappor var.)

Men sen blir jag skeptisk. Det är följande citat ur Liberatis artikel som får varningsklockorna att ringa:

Sociologen Jens Sjölander från Lund har undersökt effekterna på barnens psykiska hälsa från de “frivilliga drogtester” som Folkpartiet i Landskrona införde i sin kommun. Hans slutsats är en förödande kritik av experimentet. Barnen upplevde aldrig testerna som det minsta frivilliga. Däremot upplevde barnen testerna som ett grovt integritetsbrott och ett stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld. Och det hittades inte ett dugg mer narkotika. Detta är den verklighet som Johan Pehrson duckar för.

Här finns flera uppenbara sakfel: min kollega och tidigare medarbetare Jens Sjölander är statsvetare, inte sociolog. Han var dessutom vid publiceringen av utvärderingen vid Malmö högskola, och bor också i Malmö. Men det allvarligaste är natyrligtvis inte dessa felaktigheter, utan de grova övertolkningar av utvärderingsresultaten som Liberati gör.

Jens Sjölanders utvärdering grundade sig på en liten enkätundersökning som gjordes vid två olika tillfällen bland skoleleverna på den aktuella skolan i Landskrona. Med en sådan utvärderingsdesign kan man inte dra några skarpa slutsatser av den typ som antyds i citatet, och Sjölander gör det inte heller. Man kan dessutom inte säga något om beteenden - ej heller detta görs i utvärderingen.


Jens Sjölander, drogtestutvärderare.

Liberatis påståenden om att skoleleverna i Landskrona upplevde försöket som ett "grovt integritetsbrott" och ett "stort förtroendesvek från myndigheter och vuxenvärld" saknar täckning i Jens Sjölanders rapport. Sant är att hans utvärdering tydde på att åtgärden (frivilliga drogtester) inte nådde fram till den tänkta målgruppen (personer som experimenterade med narktotika). Sant är också att vissa elever lyfte fram integritetsaspekter som ett motiv till varför de var skeptiska mot åtgärden - men definitivt inte i den utsträckning som Liberati vill göra gällande.

Jens Sjölander gör själv följande kommentar i avslutningen till sin rapport (som finns i fulltext på nätet):

Resultaten av denna utvärdering bör tolkas med stor försiktighet. Förändringarna som kan ses sker inom en totalt sett liten grupp av elever och är oftast inte statistiskt säkerställda. Ett större urval elever och skolor krävs för att kunna uttala sig om frivilliga drogtester på sikt är ett verksamt instrument i det drogpreventiva arbetet.

Det finns många anledningar att förhålla sig skeptisk mot tvångsmässiga drogtester för minderåriga. Om referatet av Jens Sjölanders undersökning är karakteristiskt för sakligheten och faktakollen i Liberati-inlägget lär dock inte Johan Pehrson få så svårt att skaka av sig nätverkets kritik. Synd, för den är på många sätt värd att ta på allvar.

Sternberg och vetenskapen

Ingen som följer med i mediedebatten har väl missat cirkusen kring ”familjeterapeuten” Eva Sternbergs senaste utspel om att pappor generellt sett skulle vara farliga för sina barn, publicerat i Expressen den 25 mars.

Sternberg hävdade, med hänvisning till en nyligen publicerad avhandling av Anna Carlsson, att det nu skulle vara ”vetenskapligt bevisat” att pappor är mer ovarsamma med spädbarn, och därmed orsakar fler olyckor. ”Hur många fler spädbarn och små barn ska behöva drabbas av olyckor, för att deras pappor har hand om dem?”, frågade Sternberg retoriskt.


Eva Sternberg - inte alla getterna hemma på gården.

Det var bara det att Anna Carlssons avhandling inte alls visade något sådant. Carlsson - som är kollega till mig på Hälsa och samhälle, Malmö högskola – hade inte ens kön som en analysvariabel i avhandlingen. Carlsson replikerade i måndags:

Jag har inte över huvud taget jämfört mammor och pappors förutsättningar för att värna om barnens bästa. Det känns väldigt olyckligt att sammankopplas med resonemang som jag inte på något sätt står bakom. Tvärtom tar jag helt avstånd från Eva Sternbergs hypotes. Detta var såväl Expressen som Eva Sternberg informerade om redan när hennes olyckliga artikel publicerades. I dag har hon bett mig om ursäkt.

Sternberg hade alltså kidnappat Anna Carlssons avhandling och gravt förvanskat hennes slutsatser.

Nu ska man förmodligen inte döma Sternberg alltför hårt; hon medverkade i Aschberg på TV8 häromdagen, och det är helt uppenbart att hon inte har alla getterna hemma på gården, so to speak.

Vi får dock hoppas att Sternberg nu slutligen har diskvalificerat sig från fortsatt deltagande in i den seriösa samhällsdebatten. Så borde ha varit fallet redan efter hennes förra utspel, då hon menade att Birgitta Ohlsson (FP) borde ha stannat hemma vid spisen snarare än att tacka ja till EU-ministerposten.

I Aschberg hade Sternberg sällskap av en man som kunde stoppa in 23 köttbullar i munnen samtidigt. Det känns som ett mer passande forum för hennes rappakalja. Det, och så Ring P1, förstås.

Socialdemokraternas ansvar för sjukförsäkringsfiaskot

Idag har Daniel Melén och jag en debattartikel i Expressen där vi argumenterar för att Socialdemokraterna också har ett stort ansvar för nedmonteringen av sjukförsäkringen. Daniel Melén är sociolog och forskare vid Högskolan Kristianstad, och skrev för ett par år sedan en intressant avhandling, Sjukskrivningssystemet, om Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens arbete med sjukskrivna arbetslösa. Jag citerade den utförligt i Kampen om sjukfrånvaron.

Expressenartikeln kan läsas här. Vi menar bland annat att Socialdemokraternas tidigare sjukförsäkringsminister (1994-1996), Anna Hedborg, som också varit generaldirektör för Riksförsäkringsverket och ansvarig för Socialförsäkringsutredningen, bär ett tungt ansvar för de "reformer" som lett fram till dagens situation.


Anna Hedborg (S).

Nedan följer en längre version av artikeln - tyvärr var vi tvungna att korta rätt ordentligt för att få in den i Expressens debattformat.

Alliansens sjukförsäkringsreform har den senaste tiden fått berättigad kritik. Tyvärr har debatten urartat i politisk pajkastning. Oppositionen har gått i spetsen för kritiken, trots att ”rehabiliteringskedjan” på många sätt är en logisk utveckling av reformer genomdrivna under socialdemokratiskt styre på 1990-talet.

I oktober 1995 beslutade riksdagen under bred politisk enighet att sjukförsäkringen skulle ”renodlas”. Detta innebar att Försäkringskassan skulle bortse från sociala och arbetsmarknadsmässiga förhållanden, och istället enbart se till medicinska faktorer vid bedömning om sjukpenning. Renodlingen befästes genom införandet av steg-för-steg-modellen i januari 1997. Denna modell har många likheter med rehabiliteringskedjan, men saknar tidsgränser.

Att enbart fokusera på medicinska faktorer kan låta rätt och rimligt, men i praktiken fick förändringen förödande konsekvenser. Tidigare hade sociala faktorer kunnat vägas in i bedömningen av arbetsoförmåga; det ansågs till exempel orimligt att äldre som varit sjukskrivna länge skulle behöva flytta eller omskola sig, för att sedan konkurrera med friska på den öppna arbetsmarknaden. Grundregeln var att särskilt svårlösta sjukfall skulle lösas genom att den sjukskrivne återvände till sin tidigare arbetsplats, vid behov med anpassade arbetsuppgifter eller minskad arbetsbörda. Systemet fungerade för alla parter. Staten gick in som en garant så att arbetsgivarna inte behövde förlora på anpassningen.

Renodlingen ledde till att Försäkringskassan förlorade några av sina viktigaste redskap. Förut hade kassan kunnat gå in och ”lösa ut” en halv tjänst genom förtidspension, om den anställdes arbetsförmåga inte räckte för mer än halvtidsarbete. Detta fick nu inte längre ske om personen bedömdes kunna fungera i ett annat arbete. Det räckte om ett sådant arbete existerade i teorin.

I praktiken innebar detta att både de långtidssjukskrivna och deras arbetsgivare lämnades i sticket. Möjligheterna till arbetsanpassning försämrades drastiskt. Tiotusentals människor blev kvar i passiva sjukskrivningar, år efter år, utan att vare sig staten eller arbetsgivarna hade någon hjälp att erbjuda.

I den uppskruvade debatten i början av 2000-talet uppfattades den höga sjukfrånvaron bland annat som ett slags dold arbetslöshet. Statistiken visade att en allt större andel av de sjukskrivna var arbetslösa. Det grasserade en föreställning om att detta berodde på att arbetslösa ”rann över” från a-kassan till sjukförsäkringen. Men detta stämde inte. Att andelen arbetslösa ökade var ännu ett exempel på renodlingsreglernas skadliga konsekvenser.

Reglerna ledde dels till att många sjukskrivna förlorade sina anställningar. När staten inte längre ville hjälpa till med omställningslösningar fann många arbetsgivare ingen annan råd än att köpa sig fria från problemet, genom att erbjuda sjukskrivna ett avgångsvederlag. Individerna var kvar i sjukförsäkringen, men förvandlades till sjukskrivna arbetslösa.

Reglerna ledde också till att sjukskrivningslängden ökade ännu mer för arbetslösa än för anställda. De arbetslösa körde fast i systemet. De hade behövt ett starkare samordnat stöd från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsgivarna för att kunna lotsas tillbaka till arbetslivet.

Renodlingen av sjukförsäkringen var ingen okontroversiell förändring. Läkare var starkt kritiska. De menade att det var omöjligt att enbart använda sig av medicinska kriterier, så som lagtexten krävde. Jurister ansåg att reformen skulle leda till rättsosäkerhet och till att människor föll mellan stolarna. Försäkringskassan klagade över svårigheter att tolka reglerna.

Socialdemokraterna försvarade reformen med att den var nödvändig för att stärka arbetslinjen. Att människor kom i kläm var olyckligt, men tyvärr ofrånkomligt. Reformen kritiserades och försvarades således med samma argument som idag används om rehabiliteringskedjan. Och precis som i dagens debatt fick Försäkringskassans handläggare fungera som syndabockar, trots att de bara verkställde politiska beslut.

Införandet av rehabiliteringskedjans strikta tidsgränser är en logisk fortsättning på den renodling som inleddes av Socialdemokraterna vid mitten av 1990-talet. I Socialdemokraternas version ledde renodlingen till att människor fastnade i passiva sjukskrivningar, utan att få någon ordentlig hjälp. I alliansens version leder den till att man flyttar över sjuka till andra försäkrings- och bidragssystem, framför allt a-kassan.

De tuffa reglerna gör ingenting åt anpassningsproblemen på arbetsplatserna. Istället skapar de en dold sjukfrånvaro. Enligt siffror som presenterades i februari har 82 procent av de 14 300 sjukskrivna som utförsäkrades vid årsskiftet hamnat hos Arbetsförmedlingen. Sex procent är kvar i sjukförsäkringen, medan drygt tio procent har försvunnit ur systemet utan att Försäkringskassan vet vart de tagit vägen. Endast mycket få tros ha återgått i arbete.

Men rehabiliteringskedjan är alltså inte alliansens eget påfund. Grunden för reformen beskrevs tydligt av Socialförsäkringsutredningen, som leddes av den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg (S). I slutbetänkandet, SOU 2006:86, skrev utredningen att det borde betraktas som en ”halv seger” att gå från skrivning till arbetslöshet. På så sätt skulle en ”positiv spiral” byggas, där alla hade något att vinna.

Det är där vi står idag, i Socialförsäkringsutredningens positiva spiral. Vi har fått en kravförsäkring som på administrativ väg friskförklarar människor, istället för att varsamt lotsa dem tillbaka till arbetslivet. De långsiktiga effekterna av detta gigantiska utförsäkringsexperiment är ännu omöjliga att överblicka.
Det som nu behövs är en gemensam omprövning av politiken. Båda blocken måste inse att den renodlingsprocess som inleddes under 1990-talet och som nu har fortsatt med rehabiliteringskedjan är en historisk återvändsgränd.

Vad som krävs är en ny helhetssyn. Istället för att flytta runt problemen, med ett enormt mänskligt lidande som följd, fordras ett ökat samarbete mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadens parter. Företagshälsovårdens roll måste förändras. Särskilt viktigt är att stimulera till effektivare anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna.

Hur dessa uppgifter ska lösas är något som staten, arbetsgivarna och facken måste ta itu med gemensamt.

Björn Johnson & Daniel Melén