tisdag 8 mars 2011

Intellektuella bedragare

1996 lyckades den amerikanske fysikern Alan Sokal få en påhittad och helt nonsensartad artikel publicerad i Social Text, en tidskrift för postmoderna kulturstudier. Efter att tidskriften utkommit avslöjade Sokal själv bluffen, som bland annat syftade till att kritisera vad Sokal uppfattade som en alltför långtgående kunskapsteoretisk relativism inom delar av humaniora och samhällsvetenskap. Sokal ville också parodiera vissa postmoderna akademikers missbruk av naturvetenskaplig terminologi. Det hela blev snart känt som Sokalaffären.

Något år senare utgav Sokal tillsammans med den belgiske fysikern och vetenskapsteoretikern Jean Bricmont boken Fashionable Nonsense, med undertiteln Postmodern Intellectuals Abuse of Science, där de båda författarna begick lustmord på ett stort antal postmoderna storheter. Boken är rolig och deprimerande i lika grad, när den tar heder och ära av pseudointellektuella, högtravande flumputtar som Jacques Lacan, Julia Kristeva och Gilles Deleuze. Boken finns även publicerad under titeln Intellectual Impostures (Intellektuella bedragare), vilket är lika träffande som originaltiteln.

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Arenas tema om psykoanalys, där ett antal svenska postmoderna akademiker publicerar fullkomligt obegripliga texter fulla av namedropping och begreppsonani (tyvärr inte på nätet). Den mest kända av författarna är Diana Mulinari, professor i genusvetenskap i Lund.

Jag har blivit ombedd av Arena att skriva en kort debattartikel där jag utvecklar min kritik, så jag ska inte föregripa denna här. Kort sammanfattat går kritiken ut på att de aktuella texterna, och i synnerhet Mulinaris text, är helt obegripliga även för en hyfsat beläst disputerad samhällsvetare som jag själv. De riktar sig till en liten skara av närmast sörjande och är knappast något ett samhällsmagasin med självaktning bör befatta sig med.

Att Diana Mulinaris problem inte stannar vid obegriplighet blir jag varse när jag läser Efter Arbetet, den utmärkta Malmöbaserade veckotidning där jag själv brukar medverka som krönikör varje månad. I senaste numret finns ett samtal mellan tre generationer feminister, där Mulinari får representera den mellersta.

Det känns som en rätt misslyckad publicering av Efter Arbetet, men samtidigt belysande för några av vänsterfeminismens problem: sekterism och frasradikalism. Tyvärr finns inte samtalet på nätet, men jag tar mig friheten att citera några passager. Det hela börjar med att den yngsta feministen, Matilda Svärdén, öppnar diskussionen:
Även överklasskvinnorna är välkomna i demonstrationståget. Oavsett om man är en arbetarkvinna eller medelklass så är man fortfarande förtryckt. Vi måste hitta allianser mellan kvinnor.
Detta citat är rätt intressant, för uppenbarligen utgår Svärdén från att alla kvinnor per automatik är förtryckta, bara för att de är just kvinnor. Men hon blir omedelbart satt på plats av genusprofessorn, som resolut sätter ner foten:
Det håller jag verkligen inte med. Jag är öppen för all typ av samverkan men det måste vara inom ramen för ett socialistiskt feministiskt samarbete. Jag marscherar inte för att borgerliga kvinnor ska ha pigor. De vill montera ner välfärden, det oroar mig.
Läs det citatet en gång till. Mulinari "är öppen för all typ av samverkan men det måste vara inom ramen för ett socialistiskt feministiskt samarbete". Det var precis den typen av synsätt som gjorde Fi:s första tid i offentligheten till ett offentligt gräl.

Mulinari fortsätter lite senare med att undervisa Svärdén och den tredje kvinnan, 82-åriga fd Grupp 8-aktivisten Mary Andersson, om feminismens historia:
Historiskt har kvinnor varit socialdemokratiskt eller socialistiskt inspirerade, det ska understrykas. Rätten till abort är en grundläggande rättighet som vi fick 1971, det är inte så länge sedan. Kvinnorörelsen har också kämpat för erkännande av ensamstående mammor och homosexuella föräldrar.
Wow, vilken selektiv historieskrivning! Men det är klart, om man startar feminismens historia med 68-rörelsens feminism så har självklart vänstern dominerat. Mindre enögda bedömare spårar dock feminismen till 1700-talet, till författare som Mary Wollstonecraft. Sen kom den första vågens feminism från 1800-talets liberalism, till exempel John Stuart Mill, och suffragetterna som krävde rösträtt för kvinnor. Jag är ingalunda någon expert på feminismens historia, men att Mulinaris beskrivning är felaktig är inte svårt att se.

Mulinaris tendens till historierevisionism blir tydlig även senare i samtalet. Kvinnorna kommer in på feministernas pacifism, varvid Matilda Svärdén deklarerar att hon inte vill skicka trupper till Afghanistan eftersom hon "håller helt med om kopplingen mellan manlig makt och våld". Diana Mulinari blir nöjd över detta, men vill koppla diskussionen till kolonialismen.
Jag vill tillägga att vi inte ska glömma att Europa har ett kolonialt förflutet. Hela idén med att vita män ska befria ickevita kvinnor från ickevita män, det har varit grunden för det koloniala projektet.
Grunden alltså, singularis. Jag lämnar detta befängda påstående okommenterat.

Uppdate: Niklas Hellgren skriver mycket intressant om psykoanalystexterna i Arena på sin blogg. Texten rekommenderas!

12 kommentarer:

Eva Berglund sa...

I min naivitet trodde jag att psykoanalysen var död och begraven, men jag är väl bara obildad.

Stardust sa...

Den och antipsykiatrin frodas fortfarande, Eva. Fast lyckligtvis inte längre i debattens mittfåra.

Niclas Kuoppa sa...

Med reservation för att inte ha läst Arena eller Mulinari, som aldrig hört talas om:

Utifall din kritik av postmodernigheter ska inkludera olika typer av diskursanalys så titta för all del igenom Marianne Winther Jörgensen & Louise Philips "Diskursanalys som teori och metod" (Studentlitteratur: Lund). Så jäkla flummigt är det faktiskt inte.

Vad gäller kolonialismen så finns mycket skrivet om hur kolonialism och det som av kritiker kallas för nykolonialism motiverats genom historien. Det är inte så att det nationella egenintressena, eller företagsintressena, alltid varit nakna i retoriken. Aktörerna har försökt legitimera dominansen över andra folk med ambitionen att främja utveckling och frihet. Din lundakollega Dick Harrisson har ju skrivit om korstågen. De offentligt uttryckta motiven för dem var inte alltid de snäva egenintressena. Barbarerna skulle ju kristnas och räddas för himmelriket. Om det så skulle kosta dem livet. Den här typen av kolonialt tänkande är inte unikt för väst, dock.

Stanford Encyclopedia of philosophy
om den civiliserande uppgiften
http://plato.stanford.edu/entries/colonialism/

"One way of reconciling those apparently opposed principles was the argument known as the “civilizing mission,” which suggested that a temporary period of political dependence or tutelage was necessary in order for “uncivilized” societies to advance to the point where they were capable of sustaining liberal institutions and self-government."

Ser fram emot din artikel

Stardust sa...

Jag har själv arbetat med diskursanalys (bland annat här http://ebib.sub.su.se/aio/2007/aio2007_09.pdf) och W-J & P känner jag väl till. Min kritik är ingen svepande kritik av genusvetenskap eller kvalitativa samhällsvetenskapliga metoder, långt därifrån.

När det gäller kolonialismen så kan jag väl tänka mig att det Mulinari talar om varit en aspekt. Men Mulinari säger att det "är grunden" för kolonialismen! Vilket dravel!

Ali Esbati sa...

Jag är en som nästan alltid använder begreppet ”postmodern” som ett skällsord (lite slarvigt förstås) och som tycker att den identitetspolitiska jargongen är djupt problematisk både teoretiskt och praktiskt-politiskt. Men jag tycker att du skjuter långt över målet här ändå. Framför allt tycker jag inte att något av de citat som är med här är särskilt dåliga – och definitivt inte ”dravel”.

Jag ser många problem med sättet att uttrycka sig. Men menar du till exempel att det inte finns ett strukturellt kvinnoförtryck (eller -underordning)? Det kan man ju, som du gör, kalla att ”alla kvinnor per automatik är förtryckta, bara för att de är just kvinnor”. Det blir lite missvisande, men nog påverkas alla kvinnor av samhällets könade strukturer. Att man upplever och hanterar det på oerhört många olika sätt är inte något som upphäver de strukturella mekanismerna. Kan man då överhuvudtaget tala om några samhälleliga strukturer? Blir det möjligt att bedriva samhällsvetenskaplig forskning?

Jag tycker inte heller att Diana Mulinaris historiebeskrivning är så värst selektiv. Eller, all historieskrivning är naturligtvis det, särskilt en som ska skrivas på tre rader i en intervju. Men om man ska förkorta tycker jag nog att det blir mer missvisande att INTE peka på det starka socialdemokratiska/socialistiska inflytandet i den reellt förda kvinnokampen i Västvärlden.

Det sista citatet är kanske mest konstigt att utan vidare avfärda. Ja, det är olyckligt att det står ”grunden för”. Men det sexualiserade elementet i gammal och ny kolonialism är varken tankefluff eller oväsentligt. Jag tycker till exempel att en del av det som Edward Said skriver om det i Orientalism är extremt bra. Det är också helt uppenbart ett viktigt fenomen att analysera och förstå, när man idag ser på den extremt centrala roll som en pseudo-feministisk hållning mot invandrare spelar i dagens debatt i allmänhet och i kvinnofientliga högerpopulistiska rörelsers argumentation i synnerhet.

Stardust sa...

Strukturer finns självklart, liksom kvinnlig underordning. Men jag har svårt att se strukturer som allsmäktiga och alltigenom tvingande; de utgörs och bärs nämligen upp av individer. Individer påverkas också i olika hög grad av ´de strukturer som finns. Att okvalificerat hävda att "alla kvinnor är förtryckta" är att vattna ut begreppsapparaten fullkomligt.

En syn på strukturer som tvingande gör oss dessutom mer eller mindre maktlösa. Idéhistorikern Ola Fransson har riktat en liknande (och mer välformulerad och utbyggd) kritik mot Kamalis begrepp "strukturell diskriminering, i artikeln "Så blev vi alla rasister".

Visst är historieskrivningen om feminismen selektiv: "Historiskt har kvinnor varit socialdemokratiskt eller socialistiskt inspirerade, det ska understrykas." Det hade inte varit svårt att formulera det på ett mer korrekt sätt, så som du gör.

När det gäller kolonialismen så håller du ju med om det jag invänder mot. Det var många, många år sedan jag läste Orientalism, så jag minns inte vad som står där.

Har du läst Arena om psykoanalys, Ali? Vore intressant med dina synpunkter kring detta! Jag kan också tipsa om en diskussionstråd på min fb-sida, där jag diskuterar detta blogginlägg med bl.a. genusvetaren Sanna Lundberg och biologen Erik Svensson.

Stardust sa...

Här är för övrigt en intressant diskussion om psykoanalysartiklarna. http://niklas-hellgren.blogspot.com/2011/03/det-psykoanalytiska-villosparet.html

Niclas Kuoppa sa...

när det nu pratas om psykoanalys. Visst har ni läst serien Arma själar i DN!?
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/arma-sjalar-del-1-hur-ska-sjalen-lakas

Ali får sluta använda postmodernism som skällsord. Du ska inte lyssna på allt Bo Rothstein säger.

Så undrar jag också vad Ali menar med identitetspolitisk jargong? Har den något med postmodernismen att göra? Hur skiljer du en identitetspolitisk jargong från synen att alla kvinnor på något vis är förtryckta? Blir det inte i sådana fall oundvikligt att tillskriva kvinnor någon form av gemensam identitet som i någon grad förtryckta!? jag försöker inte vifta bort problem och begränsningar som drabbar många kvinnor, men man kanske kan tänka sig att identitetspolitik i någon form och grad i vissa fall är oundviklig. Om man tänker sig att det finns strukturer som underordnar vissa grupper mer än andra.

Till sist anser jag att vi alla ska tänka lite mer intersektionalistiskt. Försök göra det till skällsord, den som kan

Anonym sa...

Det är svårt att göra intersektionell till skällsord eftersom det är så fluffigt.

Här är en sympatisk beskrivning av postmodernism:

"Postmodernism is used here as a provisional description of cultural and scientific
efforts to deal with the questions arising in the aftermath of what is commonly
referred to as modernity. In no way does it mean the profession of a senseless
relativism but instead a sharper notion about the epistemological frames of different
ways of acquiring knowledge. It is somewhat difficult to understand the scarcity of
such endeavors in the areas of psychiatry and psychology"

av Professor Henrik Anckarsäter

/Oman

Stardust sa...

Fluffigt var ordet, sa Bull. Jag har inget emot intersektionell analys, men jag inbillar mig att det är rätt svårt att rå iland sådana anlalyser på ett bra sätt. Det lilla jag sett är inte så empiriskt imponerande - mest illustrerande exempel.

Niclas Kuoppa sa...

Det är nog inte är så lätt att göra teori och empiriskt pröva den av ett intersektionellt perspektiv. Men ändå så vågar jag påstå att de flesta nog är överens om att det finns flera maktordningar i samhället och att dom i vissa fall samverkar och i andra fall motverkar (i brist på annat ord) varandra. Ojämlikhet och underordning kan ju bygga på så många olika kategoriseringar. I vissa fall eller sammanhang är det kön som betyder mest för under/överordning och i andra fall kan det vara klass, ålder, sexualitet, funktionsduglighet, eller etnicitet.

Att tänka intersektionellt bidrar till att nyansera analyser om makt och diskriminering. Om du utgår ifrån en teori om underordning som bygger på kön så är det helt ok. Men när du i rapporten ska vrida och vända på myntet kan du diskutera andra former av kategorieringar som grund för underordning. Jag tycker det räcker väldigt långt. Apropå detta med teori. Jag satt och såg på intervjun med Kenneth Waltz om just detta i Conversations with History på Youtube, om hur man för att formulera en teori måste välja. Waltz skippar fluffet för att förklara staters ageranden. Men det fick han ju kritik för, att han skippade viktigt fluff. Det får väl i princip alla som vågar sig på att formulera en teori där man måste välja. Det mänskliga livets komplexitet låter sig inte fångas i en teori hur enkelt som helst, sa Bill

Niclas Kuoppa sa...

En sak till, när jag nu nämnde Waltz och teori. Nåt år innan Elinor Ostrom vann Nobelpriset var hon i Gamla stan och föreläste i Börshuset, heter det väl. Det var väl i samband med Skytteanska priset, tror jag. En man sa att hennes teori var så komplex och sa något i stil med det gamla argumentet att en teori som försöker förklara allt kan inte förklara något alls. Ostrom svarade att teorin är komplex för att världen är komplex. Och så skrattade hon så där förtjusande som bara hon kan. Jag var ganska starstruck och skrev henne ett mail att hon var den politiska ekonomins Birgit Cullberg.