Man läser som man vill

Många forskare avstår från att delta i samhällsdebatten, eftersom de är rädda för hur deras resultat ska tolkas och användas av olika aktörer i debatten. När man väl släppt något ifrån sig "i offentligheten" har man inte längre kontroll över det. Forskning kring hur vetenskapliga resultat används i samhällsdebatten har också visat att de ofta används mycket selektivt av politiska aktörer; man väljer så att säga russinen ur kakan, för att backa upp den ståndpunkt man redan har intagit.

Detta är dock inget försvar för de forskare som avstår från att delta i samhällsdebatten. Jag menar att man som offentligt finansierad samhällsforskare har ett ansvar att sprida sina forskningsresultat så effektivt som möjligt och att sträva efter samhällsrelevans.

Föga förvånande har min bok - som hittills bara presenterats på DN Debatt igår och kommenterats i ett par ledarartiklar (1, 2), och alltså inte ens finns på marknaden ännu - kommenterats uppskattande av många socialdemokratiska bloggare. Jag har full förståelse för att de uppskattar min kritik av alliansregeringens rehabiliteringskedja, som ju är den självklara aktualitetsvinkeln i boken.

Jag vill dock påpeka att de analyser som görs i boken ingalunda automatiskt gynnar de rödgröna. Jag beskriver "kampen om sjukfrånvaron" som en makt- och intressekamp mellan olika intressegrupper - fack, arbetsgivare, politiska partier och andra aktörer - där alla missförstod, överdrev eller struntade i vad den höga sjukfrånvaron i början av 2000-talet berodde på.

Den förklaring jag för fram i boken - en förklaring som ursprungligen formulerades av sociologen Tor Larsson på Arbetslivsinstitutet- pekar ut strukturella förändringar och politiska beslut som huvudorsaker.

Kort sammanfatting: Dels sparade man under krisåren på 1990-talet bort de resurser som fanns för anpassningsåtgärder ute på arbetsplatserna. Detta skedde främst inom den kommunala sektorn (primärkommuner och landsting), och ledde till att sjukskrivna fick svårare att komma tillbaka till sina arbeten efter en sjukskrivning.

Dels fattades ett antal politiska beslut som innebar att de resurser som staten tidigare hade tillhandahållit för att hjälpa till med sådant anpassningsarbete - möjligheter till lönebidragsanställningar för sjukskrivna, möjligheter att deltidspensionera av andra skäl än rent medicinska, stöd från en statligt finansierad företagshälsovård - försvann.

Det politiskt brännbara i denna förklaring är att samtliga dessa förändringar fördes fram av socialdemokratiska regeringar, för att sedan genomdrivas i riksdagen under bred politisk enighet över blockgränserna.

Alltså: om denna förklaring stämmer så orsakades den höga sjukfrånvaron av politiskt fattade beslut på statlig och kommunal nivå. Sen har de politiska aktörerna turats av att skylla detta på först arbetsgivarna, sedan de sjukskrivna.

Som försvar för den socialdemokratiska regeringen kan nämnas att Larssons förklaring lanserades först hösten 2005, och att kunskapen om de politiska beslutens verkningar tidigare hade saknats. Det är dock inget försvar alliansregeringen kan anföra. Istället för att utnyttja den nya kunskap som fanns valde man att lägga ner Arbetslivsinstitutet och befolka socialförsäkringsministerns stab med nationalekonomer som tror att anpassnings- och rehabiliteringsproblem bäst kan lösas med en medicinskt orienterad "rehabiliteringsgaranti". Att ge sjukvården extra pengar gör det självfallet inte lättare att skapa anpassade arbetsuppgifter åt anställda med sviktande arbetsförmåga.