Inlägg
Der stille Amerikaner
1 dag sedan
onsdag 29 oktober 2008
Intersubjektivitet
Med visst välbehag noterar jag att även DN:s recensent gör samma bedömning av "Hanteraren" och "Infiltratören" som Ira Mallik gjorde i Aftonbladet och jag gjorde i Sydsvenskan. Skönt att ha varit först ut :-)
tisdag 28 oktober 2008
Sundevall är sur
Dick Sundevall gillade inte min dubbelrecension av hans bok "Hanteraren" och Lasse Wierups "Infiltratören". I dagens Sydsvenskan publicerar han en replik, och jag svarar direkt. Finns inte på nätet, åtminsone inte ännu, men jag klipper in här nedan.
Mitt svar:
Det bör också påpekas att Dick Sundevall inte nämner vilken relation han har till Liljegren i sin bok. Den läsare som känner till historierna med Sefastssonavslöjandet och kulturhuset utelämnas därför att göra sina egna tolkningar, vilket jag gjorde i min recension.
Update: Dick Sundevall är nu ännu surare. Han låter meddela att siffran 1 miljon kr (som jag hämtade från Resumé, Journalisten, Aftonbladet och divrese andra källor) är felaktig och att han och Liljegren aldrig begärt mer än 150 000 kr från TV4. Det må vara hur det vill med den saken, för min poäng var inte summan i sig, utan att Sundevall underlåtit att diskutera sin relation till Liljegren i boken. (Men rätt ska såklart vara rätt ändå.)
Sakfel om "Hanteraren"
Recensionen i Sydsvenskan av min bok "Hanteraren" och Lasse Wierups "Infiltratören" (15.10) innehåller några direkta sakfel. Recensenten hävdar att jag är en vän till Olle Liljegren (OL). Jag träffade OL första gången den 2 maj 2007. Vi sammanfördes med tanke på en eventuell bok, av författaren Börge Hellström. För den som läser min bok torde det framgå att Liljegrens och min relation knappast kan beskrivas som vänskaplig.
Vidare skriver recensenten apropå anklagelser mot OL: "De besvärande indicier som Wierup tar upp förbigår Sundevall med tystnad." Jag utelämnar ingenting som OL åtalas och döms för. Därtill påvisar jag ytterligare ett antal brott som framkommit under mina intervjuer med OL. Men jag återger inte lösa anklagelser från Wierups huvudkälla Max Åström, som under den här tiden var kriminellt aktiv och missbrukade kokain och anabola steroider.
"Tingsrätten valde att tro på Åström" påstår recensenten. Nej, tingsrätten dömde Åström till tre års fängelse mot hans nekande, för grova vapenbrott och grovt narkotikabrott!
Jag ägnade 14 månader åt att kontrollera mina källor i arbetet med boken Hanteraren. Det jag anför här och i boken – är därmed kontrollerbart.
Dick Sundevall
journalist och författare
Mitt svar:
Dick Sundevall hotade styrelsen i bostadsbolagets Stadsholmen med ”tevekamerorna” om de inte lät Olle Liljegren friköpa ett kulturhus på Långholmen. Tillsammans erbjöd Sundevall och Liljegren TV4 att köpa Sefastsson-avslöjandet för en miljon kr.
Om de är vänner, kolleger eller kumpaner må vara en öppen fråga, men det är glasklart för läsaren att Sundevall inte är något objektiv granskande reporter. Då hade han inte underlåtit att redovisa graverande uppgifter ur polisutredningen, som innehållet i inspelade telefonsamtal eller att Liljegren tagit emot anonyma insättningar om fem miljoner kr till sina konton.
Det bör också påpekas att Dick Sundevall inte nämner vilken relation han har till Liljegren i sin bok. Den läsare som känner till historierna med Sefastssonavslöjandet och kulturhuset utelämnas därför att göra sina egna tolkningar, vilket jag gjorde i min recension.
Update: Dick Sundevall är nu ännu surare. Han låter meddela att siffran 1 miljon kr (som jag hämtade från Resumé, Journalisten, Aftonbladet och divrese andra källor) är felaktig och att han och Liljegren aldrig begärt mer än 150 000 kr från TV4. Det må vara hur det vill med den saken, för min poäng var inte summan i sig, utan att Sundevall underlåtit att diskutera sin relation till Liljegren i boken. (Men rätt ska såklart vara rätt ändå.)
fredag 24 oktober 2008
Vilka rävar?
Och apropå lustigheter; min fru tipsade mig igår om ett absolut underbart svar från coola konstnären Ernst Billgren, på en fråga från en journalist om varför hans tavlor så ofta innehöll rävar:
"VILKA RÄVAR?"
Snoppsystemet har varit en framgång
Min engelska är förvisso inte vad den borde vara, men jag tillåter mig ändå att göra mig lustig över infrastrukturminister Åsa Torstenssons roliga felsägning vid en internationell trafiksäkerhetskonferens härförleden:
Lånad från Paul Lindquist.
Yes Sweden will absolutely keep the prick system. The prick system has been working very well in Sweden.
Lånad från Paul Lindquist.
torsdag 23 oktober 2008
Dagens bästa
"Om man anställer ett pucko, och så visar det sig att puckot beter sig puckat, så är det lite egendomligt om man reagerar och sparkar den personen."
Steffo Törnquist angående Katrin Zytomierska-"affären"
onsdag 22 oktober 2008
Mer om Liljegrenaffären
Journalisten Ira Mallik recenserar Wierups "Infiltratören" och Sundevalls "Hanteraren" i dagens Aftonbladet. Det är en fartig och välskriven recension. Hon gör ungefär samma bedömning som jag gjorde om böckerna: Wierups är överlägsen.
Narkotikadebatten är död
I februari i år hävdade jag i ett anfall av optimism att narkotikadebatten levde, men om så var fallet då så har den tyvärr avlidit sedan dess.
Den nu inte längre så nya regeringen har nämligen effektivt lyckats mörda frågan. Detta har skett genom att man lagt ner Mobilisering mot narkotika, genom att man begravt de mer kontroversiella aspekterna av frågan i en "utredning" samt slutligen genom att man konsekvent vägrat att ta debatten med oppositionen och andra aktörer (t.ex. forskarvärlden).
I januari publicerade mina kolleger Bengt Svensson, Leili Laanemets och jag ett skarpt angrepp på folkhälsominister Maria Larsson. Det bevärdigades inte med något svar. I mars arrangerade SVT Debatt en narkotikadebatt, där folkhälsoministern ställde in sin medverkan i sista stund (något som till och med fick SVTs debattredaktion att lacka ur).
Det senaste tragikomiska exemplet är dagens "morgonsoffedebatt" i TV4, då Björn Fries mötte två virriga och dåligt pålästa riksdagspolitiker, Vänsterpartiets Lena Olsson och Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren.* Syftet var att - rejält senkommet, men det är bara symptomatiskt - diskutera vänsterpartiets tänkvärda förslag om avkriminalisering av eget bruk. Lena Olsson var dock alltför dåligt förberedd för att kunna förklara vad förslaget innebar, och Chatrine Pålsson upprepade med en dåres envishet och en papegojas retoriska finess det enda argument hon verkar ha fått förklarat för sig: signalargumentet.
Jo, ni har såklart hört det till leda: En avkriminalisering av eget bruk "skickar fel signaler till medborgarna om samhällets inställning till narkotika". Det skulle förvisso kunna vara ett hedervärt argument, om det fanns några som helst belägg för att det verkligen fungerar så enkelt. Men det gör det såklart inte. Jag har tidigare argumenterat för att vare sig missbrukarna eller svenska folket kan sväva i någon okunnighet om samhällets inställning till det så demoniserade "knarket". Eget bruk kriminaliserades först 1988, och det gick utmärkt bra att signalera narkotikans fördärv redan dessförinnan. Faktum är att narkotikamissbruket började skena först under 1990-talet, efter kriminaliseringen (därmed inte sagt att det finns något som helst samband mellan dessa båda händelser).
Chatrine Pålsson och andra som gör signalargumentet till sitt huvudargument i narkotikapolitiska frågor missar också något ännu viktigare, nämligen att politiska åtgärder rimligen inte bara är ägnade att fylla symbolpolitiska syften. Åtgärderna har även instrumentella konsekvenser, och det är i det sammanhanget kriminaliseringens misslyckanden varit mest tydliga.
Polisforskaren Stefan Holgersson visade i en MOB-rapport hur kriminaliseringen lett till att polisen prioriterat upp de ringa narkotikabrotten (rimligen på bekostnad av andra brottstyper). Mycket av polisens verksamhet har gått ut på att ta in kända missbrukare, ofta flera gånger i veckan, och "kissa av dem". När missbrukar-Kalles tas in för åttonde gången samma vecka (jo, det har faktiskt förekommit och dokumenteras av Holgersson) är det väl ingen som blir förvånad när han återigen kissar positivt. Och ingen blir väl heller förvånad över att Kalle inte kan betala de dagsböter som blir resultatet av de ringa brotten.
Problemet är såklart att samhället i normalfallet bara erbjuder straff, och inte något annat what so ever (t.ex. vård och behandling). MOB visade i några intressanta försöksverksamheter att det faktiskt går att arbeta konstruktivt med polisingripanden, förutsatt att det finns ett tätt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården. Men så funkar det inte i Sverige idag. Fries är säkert väl medveten om att det är djupt problematiskt när han försvarar kriminaliseringen med att den skulle kunna fungera på ett positivt sätt, in den bästa av världar. För vi lever dessvärre inte i den bästa av världar.
Det var en kort debatt, men Björn Fries hann ändå se rätt uppgiven ut över sina meddebattörers uppenbara oförmåga att hantera ens de mest fundamentala positionerna och argumenten. Vänsterpartiet borde såklart ha skickat Alice Åström istället, hon har bra koll på läget och gav Fries gott motstånd i frågan i Almedalen härom året.
Den stora skandalen är dock att Kristdemokraterna envisas med att skicka fram Chatrine Pålsson till slakt vareviga gång narkotikan ska diskuteras. Pålsson är en ignorant tant som inte har en susning om ämnet och som gör mig illa berörd genom sitt papegojmässiga snack. Har människan ingen vän eller partikamrat som kan avråda henne från att ställa upp?
Från säkra källor har jag också hört att Maria Larsson vägrar att möta Björn Fries. En så märklig policy kan inte rättfärdigas med argument, och förklaras med säkerhet av att hon vet att hon skulle förlora stort. Så hon väljer istället att skicka fram fåret Pålsson Ahlgren till slakt. Det är fult, fegt och elakt. Och jag som trodde att kristdemokrater satte en ära i "medmänsklighet"...
* Enligt splitter nya svenska skrivregler ska partinamn numera stavas med stor bokstav. By way of PSW.
Den nu inte längre så nya regeringen har nämligen effektivt lyckats mörda frågan. Detta har skett genom att man lagt ner Mobilisering mot narkotika, genom att man begravt de mer kontroversiella aspekterna av frågan i en "utredning" samt slutligen genom att man konsekvent vägrat att ta debatten med oppositionen och andra aktörer (t.ex. forskarvärlden).
I januari publicerade mina kolleger Bengt Svensson, Leili Laanemets och jag ett skarpt angrepp på folkhälsominister Maria Larsson. Det bevärdigades inte med något svar. I mars arrangerade SVT Debatt en narkotikadebatt, där folkhälsoministern ställde in sin medverkan i sista stund (något som till och med fick SVTs debattredaktion att lacka ur).
Det senaste tragikomiska exemplet är dagens "morgonsoffedebatt" i TV4, då Björn Fries mötte två virriga och dåligt pålästa riksdagspolitiker, Vänsterpartiets Lena Olsson och Kristdemokraternas Chatrine Pålsson Ahlgren.* Syftet var att - rejält senkommet, men det är bara symptomatiskt - diskutera vänsterpartiets tänkvärda förslag om avkriminalisering av eget bruk. Lena Olsson var dock alltför dåligt förberedd för att kunna förklara vad förslaget innebar, och Chatrine Pålsson upprepade med en dåres envishet och en papegojas retoriska finess det enda argument hon verkar ha fått förklarat för sig: signalargumentet.
Jo, ni har såklart hört det till leda: En avkriminalisering av eget bruk "skickar fel signaler till medborgarna om samhällets inställning till narkotika". Det skulle förvisso kunna vara ett hedervärt argument, om det fanns några som helst belägg för att det verkligen fungerar så enkelt. Men det gör det såklart inte. Jag har tidigare argumenterat för att vare sig missbrukarna eller svenska folket kan sväva i någon okunnighet om samhällets inställning till det så demoniserade "knarket". Eget bruk kriminaliserades först 1988, och det gick utmärkt bra att signalera narkotikans fördärv redan dessförinnan. Faktum är att narkotikamissbruket började skena först under 1990-talet, efter kriminaliseringen (därmed inte sagt att det finns något som helst samband mellan dessa båda händelser).
Chatrine Pålsson och andra som gör signalargumentet till sitt huvudargument i narkotikapolitiska frågor missar också något ännu viktigare, nämligen att politiska åtgärder rimligen inte bara är ägnade att fylla symbolpolitiska syften. Åtgärderna har även instrumentella konsekvenser, och det är i det sammanhanget kriminaliseringens misslyckanden varit mest tydliga.
Polisforskaren Stefan Holgersson visade i en MOB-rapport hur kriminaliseringen lett till att polisen prioriterat upp de ringa narkotikabrotten (rimligen på bekostnad av andra brottstyper). Mycket av polisens verksamhet har gått ut på att ta in kända missbrukare, ofta flera gånger i veckan, och "kissa av dem". När missbrukar-Kalles tas in för åttonde gången samma vecka (jo, det har faktiskt förekommit och dokumenteras av Holgersson) är det väl ingen som blir förvånad när han återigen kissar positivt. Och ingen blir väl heller förvånad över att Kalle inte kan betala de dagsböter som blir resultatet av de ringa brotten.
Problemet är såklart att samhället i normalfallet bara erbjuder straff, och inte något annat what so ever (t.ex. vård och behandling). MOB visade i några intressanta försöksverksamheter att det faktiskt går att arbeta konstruktivt med polisingripanden, förutsatt att det finns ett tätt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården. Men så funkar det inte i Sverige idag. Fries är säkert väl medveten om att det är djupt problematiskt när han försvarar kriminaliseringen med att den skulle kunna fungera på ett positivt sätt, in den bästa av världar. För vi lever dessvärre inte i den bästa av världar.
Det var en kort debatt, men Björn Fries hann ändå se rätt uppgiven ut över sina meddebattörers uppenbara oförmåga att hantera ens de mest fundamentala positionerna och argumenten. Vänsterpartiet borde såklart ha skickat Alice Åström istället, hon har bra koll på läget och gav Fries gott motstånd i frågan i Almedalen härom året.
Den stora skandalen är dock att Kristdemokraterna envisas med att skicka fram Chatrine Pålsson till slakt vareviga gång narkotikan ska diskuteras. Pålsson är en ignorant tant som inte har en susning om ämnet och som gör mig illa berörd genom sitt papegojmässiga snack. Har människan ingen vän eller partikamrat som kan avråda henne från att ställa upp?
Från säkra källor har jag också hört att Maria Larsson vägrar att möta Björn Fries. En så märklig policy kan inte rättfärdigas med argument, och förklaras med säkerhet av att hon vet att hon skulle förlora stort. Så hon väljer istället att skicka fram fåret Pålsson Ahlgren till slakt. Det är fult, fegt och elakt. Och jag som trodde att kristdemokrater satte en ära i "medmänsklighet"...
* Enligt splitter nya svenska skrivregler ska partinamn numera stavas med stor bokstav. By way of PSW.
onsdag 15 oktober 2008
Bok står mot bok
Jag har en ny text i Sydsvenskan idag. Den handlar om Liljegrenaffären, om vilken två intressanta reportageböcker nyss utkommit. Lasse Wierups "Infiltratören" ger mig genomgående bättre vibbar än Dick Sundevalls "Hanteraren", men läs båda och bilda er en egen uppfattning. Åtminstone om ni är intresserade av svenska rättsfall.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
