söndag 10 april 2011

Missbrukarvården behöver mod och nytänkande

Idag publiceras en debattartikel om narkotikapolitik i Expressen, undertecknad av en bred koalition av politiker från V till KD och forskare från socialt arbete/statsvetenskap (jag) till psykiatri. Artikeln tar sin utgångspunkt i Missbruksutredningen och innehåller en hel del kontroversiellt stoff. Bland annat argumenterar vi för ett ökat fokus på skadebegränsning (harm reduction). Här nedan följer en något längre version av artikeln.

Kasta de ideologiska skygglapparna – missbrukarvården behöver mod och nytänkande

Den svenska missbrukarvården har under decennier kännetecknats av ideologiska låsningar. Stelbenta principer och rädsla för nytänkande har inneburit att misslyckade inslag i vården bevarats. Ett exempel är LVM, tvångsvården för vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare. Trots att utvärderingsforskningen ständigt pekat på bristande vårdresultat har LVM-institutionerna överlevt.

Principiella argument om vikten av att samhället ”skickar rätt signaler” har också gjort att effektiva insatser hållits tillbaka. Konflikterna om metadonbehandling och sprutbytesprogram är de tydligaste exemplen.

De största förlorarna på dessa missförhållanden är missbrukarna och deras anhöriga. Tusentals människor har gått en onödig och förödmjukande död till mötes när politiskt korrekta men ineffektiva insatser getts företräde framför insatser med dokumenterade effekter.

Men även skattebetalarna har anledning att vara missnöjda. Genom åren har många miljarder kronor slängts bort på ”behandlingar” som i bästa fall varit verkningslösa. Ett antal svenska kommuner skickar exempelvis fortfarande missbrukare till behandlingshem som drivs enligt Scientologikyrkans lära.

Nu finns ett gyllene tillfälle att ompröva politiken. I början av förra mandatperioden tillsatte alliansregeringen Missbruksutredningen, ledd av Gerhard Larsson. Det som hittills blivit känt tyder på att utredningen gjort ett gediget arbete och att Larsson inte fjärmat sig från de känsliga frågorna.

Den mest centrala frågan är att tillgängligheten till vård måste öka och samordningen mellan olika insatser förbättras. För att uppnå detta krävs sannolikt att ansvarförhållandena inom missbrukarvården ändras. Det delade huvudmannaskapet, där socialtjänsten har huvudansvaret medan sjukvården står för medicinska insatser, har lett till en oklar situation där människor ofta faller mellan stolarna. Missbrukare som också har andra psykiska problem är särskilt hårt drabbade.

Vissa av Missbruksutredningens förslag har redan blivit kända. Utredningen har till exempel betonat att läkemedel för behandling av alkohol- och narkotikaberoende måste utnyttjas mer – en kontroversiell fråga bland många drogpolitiska lobbyorganisationer. En utökad läkemedelsförskrivning är utan tvivel nödvändigt, i synnerhet när det gäller de moderna läkemedel som finns för behandling av alkoholberoende. Men vi vill samtidigt betona att det inte får ske på bekostnad av psykosociala insatser. Vården av tunga missbrukare måste i högre grad än tidigare bygga på ett integrerat synsätt där sociala och medicinska åtgärder kombineras.

Att utredningen lyfter frågan om skadebegränsning (”harm reduction”) är också politiskt kontroversiellt, men mycket välkommet. Insatser för att minska skadorna av pågående missbruk behöver utvecklas och spridas över landet. Sprutbytesprogram, en internationellt sett mycket välbeprövad smittskyddsåtgärd, finns alltjämt bara i Skåne. Lågtröskelboenden för äldre alkoholister och information om säkrare droganvändning är effektiva insatser, men betraktats ofta som oförenliga med de övergripande målen för drogpolitiken. Här finns mycket att lära av andra EU-länder.

Skadebegränsning handlar också om att acceptera andra mål än absolut drogfrihet inom missbrukarvården. Många gånger är minskad dödlighet och sjuklighet samt förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning både rimligare och bättre behandlingsmål än kategoriska krav på nykterhet och drogfrihet. Men i Sverige kan återfall i missbruk leda till att klienter stängs av från såväl vårdinsatser som sysselsättning och boende – ofta med tragiska konsekvenser.

Den höga svenska narkotikadödligheten är till stor del en följd av att vi avstått från att använda oss av effektiva skadebegränsande åtgärder. Det är skamligt, och ovärdigt en modern välfärdsstat.

Gerhard Larsson har också påpekat att tvångsvården måste förändras. Sverige har Europas mest långtgående tvångsvårdslagstiftning: med stöd i LVM, Lagen om vård av missbrukare, kan alkohol- och narkotikamissbrukare låsas in i upp till sex månader. Detta hade möjligen varit acceptabelt om tvångsvård varit en fungerande insats, men så är inte fallet. Forskning visar att den ”vård” missbrukarna underkastas mest påminner om förvaring.

De problemområden vi nu tagit upp har i åratal varit välkända bland forskare och många yrkesverksamma inom området. Att det trots detta hänt så lite beror på det kunskapsförakt och den förlamande ”vi är bäst i världen”-inställning som styrt den svenska alkohol- och narkotikapolitiken.

Vår förhoppning är att Missbruksutredningens slutbetänkande markerar slutet på detta. Det har blivit dags för oss svenskar att kasta av oss de ideologiska skygglapparna och ta oss an dessa frågor på ett öppet, modernt och kunskapsbaserat sätt. För att åstadkomma en mer effektiv och human missbrukarvård fordras mod, nytänkande och politiska reformer.

Vi hoppas därför att Missbruksutredningens förslag leder till en livaktig och konstruktiv debatt. Förslagen är alldeles för viktiga för att dras i långbänk eller gömmas undan i någon låda på regeringskansliet.

Adam Cwejman, FP, förbundsordförande LUF
Claudia Fahlke, professor i psykologi
Björn Fries, S, f d narkotikapolitisk samordnare
Markus Heilig, professor i psykiatri
Björn Johnson, statsvetare, docent i socialt arbete
Stig Nyman, KD, landstingsråd
Alice Åström, V, f d riksdagsledamot

5 kommentarer:

Anonym sa...

Vad som menas med "ideologiska låsningar. Stelbenta principer" borde framgå tydligt här: http://missbruksportalen.blogspot.com/

"behandlingar som i bästa fall varit verkningslösa" borde tämligen handla om den dominerande tolvstegsmetoden som aggressivt monopoliserar svensk missbrukarvård.
- Mer info på samma hemsida.

Utdrag från missbruksportalen: "Enligt HVB-registret finns det 319 olika behandlingshem för missbrukare i Sverige - 85% har inslag av eller är renodlade tolvstegsbehandlingar. Resterande 15% är stödboenden och ett mindre antal icke tolvstegsbehandlingar."

"Kunskapsförakt och den förlamande "vi är bäst i världen"-inställning som styrt svensk alkohol- och narkotikapolitik." Vilket är resultatet av det dominerande tolvstegs-tänkande i svensk missbrukarvård. Framgår tydligt på samma hemsida. http://missbruksportalen.blogspot.com/2011/03/till-journalister.html

Läs publiceringar under tolvstegsmetoden

C Tilljander sa...

Det är så tråkigt att det ena måste ställas mot det andra hela tiden. För en del (t ex undertecknad) har 12 stegsbehandling fungerat mycket bra och för andra (några av mina bästa vänner) annan behandling.

Ingen behandling - oavsett inriktning - lyckas om den inte kompletteras med eftervård, säkert boende och en sysselsättning med ekonomisk trygghet.

Så snälla sluta sprida propaganda och lägg er energi på att jobba för att alla beroende ska få tillgång till vård&stöd istället.

Anonym sa...

Du måste skämta, det är liknande vittnesmål som din egen placeboeffekt som ställer till det.

Hur ska alla INDIVIDUELLA beroende få stöd om 1 metod har monopol på hela missbrukarvården!?

Tänk till

Anonym sa...

Glädjande är att se även politiker kliva in i debatten för att försöka få igång en fruktbar dialog i anslutning till utredningens överlämnande.

Visst behövs mod, nytänkande och reformer på området. Och då menar jag att vi behöver den ideologiska debatten om vården och de strukturer den befinner sig i.
Vad vill vi med vården? Vad ska det leda till? Är det så att vår mer långsiktiga tanke är att integrera marginaliserade människor i samhället och ge dem möjlighet att bli skattebetalare? Om det är vår avsikt - hur ser då hindren ut för detta integrationsmål?

Jag höll på att säga, vad tycks om en sk ”evidensförklaring” för jämlikhet, solidaritet, delaktighet och inflytande. Kanske skulle vi försöka gradera begreppen på ett liknande sätt som efter skalorna i en effektstudie.

Dessa med fler frågor som handlar om kontexten som är än mer väsentlig för helheten och utfall behöver debatten. Diskussionen om strukturerna är nödvändiga och precis som professor Mats Fridell skriver om hur man organiserar institutionell vård så behöver debatten lyftas till samhällsnivå och då till vad vi har för ide och stämmer den ihop med innehållet i vården.

Debatten måste hittilldags ses som en trist tillställning, för att inte säga en extremt fragmentiserad debatt. Den landar inte sällan i metoder och då dominerar den politiskt och medialt kontroversiella frågan om skademinskning, vilket inte är en oväsentlig fråga på något sätt, men det är enbart en bråkdel av allt det som missbruks- och beroendevården handlar om.

Jag vill skicka med en uppmaning till dig Björn och övriga skribenter till artikeln. Bjud in till breda samtal och då också med oss som arbetar eller på olika sätt har kopplingar till området för att vi inte ska slarva bort denna viktiga utredning som i dagarna ska överlämnas.

Malmö högskola bör vara ett lämpligt forum för fruktbara, intensiva diskussioner – eller vad säger Björnarna? Nu kastar vi skygglapparna och tar debatten!

Jimmy Blondin

C Tilljander sa...

Jag vet inte om Anonym från den 11 april var riktad till mig men isf tror jag du missuppfattat mig helt.

Jag är för tillgänglighet, medbestämmande och valfrihet. Jag förespråkar inte 12 steg som den ENDA behandlingen - även om den hjälpt för mig.

Jag blir riktigt arg när 12 steg är det enda som finns att tillgå och ännu mer förbannad när det bara finns noll-tolerans.

Men jag vidhåller att att ingen behandling är effektiv utan eftervård (uppföljning), boende och ekonomisk trygghet mm.

Vad jag menar med att ni borde lägga er energi på vettigheter istället är för att ni (min åsikt) ägnar onödig energi på att dissa en behandling som funkar - för några. Istället borde vi gå hand i hand och kräva en vettig beroendepolitik.