Sveriges avvikande narkotikapolitik

(Bild: Lotta Sjöberg, ur Praktik & Teori nr 1-2010)

Nedanstående text har publicerats i det nya numret av Praktik & Teori, Malmö högskolas tidskrift om forskning, bildning och utbildning. Numret är ett temanummer om Danmark/Sverige, med anledning av Öresundsbrons 10-årsjubileum.

– Varför har Danmark en så annorlunda och avvikande narkotikapolitik?, frågade redaktören över en lunch. Bakgrunden: de fördömande svenska reaktionerna på beskedet att danskarna startar en försöksverksamhet med heroinförskrivning i Köpenhamn. Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och hennes företrädare Morgan Johansson (S) har tagit starkt avstånd från verksamheten, som riktar sig till de mest nedgångna heroinisterna.

– Det är inte Danmarks politik som är avvikande, det är Sveriges, svarade jag. Jag fick naturligtvis genast i uppdrag att utveckla detta i Praktik & Teori.

Sveriges narkotikapolitik utgår från en förbudsmodell och bygger på nolltolerans. All icke-medicinsk användning av narkotika ses automatiskt som missbruk. All hantering av narkotika för sådana ändamål – framställning, smugglig, överlåtelse och bruk – är olaglig.

Narkotikapolitiken har tre fundament: prevention, narkomanvård och kontrollpolitik. Formellt sett är dessa jämbördiga, men politikens tyngdpunkt har otvivelaktigt legat på kontrollpolitiken, som gradvis skärpts sedan 1970-talet. 1977 beslutade riksdagen att målet för politiken skulle vara ett narkotikafritt samhälle. Denna målsättning – som måste betraktas som utomordentligt optimistisk, ja rentav en smula verklighetsfrämmande – har alltsedan dess varit rådande.

Förbudsmodellen är förstås inget svenskt påfund. Den ligger till grund för FN:s tre narkotikakonventioner och har också varit vägledande för narkotikapolitiken i många andra länder, däribland USA och våra grannländer Finland och Norge.

Men under de senaste decennierna har förbudsmodellen utmanats av en alternativ modell, som brukar kallas ”harm reduction” – skadereducering på svenska. Begreppet är en samlingsbeteckning för olika åtgärder som syftar till att minska de hälsorelaterade, sociala och ekonomiska skadorna av drogbruk. Åtgärderna syftar till att möta missbrukaren där han eller hon befinner sig, utan att ställa några direkta krav på drogfrihet. Förespråkarna för skadereducering förnekar inte önskvärdheten av drogfrihet, men de menar att det inte är ett rimligt mål för alla narkomaner. Det är detta tankesätt som ligger bakom den danska heroinförskrivningen.

Skadereducering växte fram som en narkotikapolitisk rörelse i Västeuropa under 1980-talet. Upprinnelsen var behovet av åtgärder för att minska HIV-spridningen bland injektionsmissbrukare; sprutbytesverksamhet och utökade metadonprogram stod högt på dagordningen.

Rörelsen växte snabbt under 1990-talet. Dess framgångar har inneburit ett paradigmskifte inom europeisk narkotikapolitik, i takt med att allt fler länder nedprioriterat narkotikabekämpningen till förmån för en mer folkhälsoorienterad politik. Länder som Nederländerna, Schweiz och Storbritannien satsade tidigt på skadereducering. Danmark, som ända sedan 1960-talet haft den mest liberala narkotikapolitiken av de nordiska länderna, var också tidigt ute. Senare har ett stort antal europeiska länder följt efter.

Att skadereduceringsstrategin kunnat vinna mark även i traditionellt förbudsorienterade länder förklaras troligen av att debatten har dominerats av ett folkhälsoperspektiv. I Finland och Norge har skadereducering framstått som pragmatiska åtgärder för att minska drogbrukets skadliga konsekvenser. I den svenska debatten, däremot, blev begreppet redan från början starkt förknippat med ”drogliberalism”. Detta ledde till ett unisont politiskt avståndstagande, från höger till vänster.

Vad är det då som skiljer den svenska narkotikapolitiken från narkotikapolitiken i Danmark och övriga Västeuropa? Skillnader finns naturligtvis mellan alla länder, men om jag tillåter mig att generalisera grovt – det må vara tillåtet i en populärvetenskaplig text – så kan jag urskilja några viktiga skiljelinjer. Låt oss för enkelhetens skull återknyta till de tre fundamenten i den svenska förbudsmodellen: prevention, narkomanvård och kontrollpolitik.

Prevention har alltid prioriterats högt i Sverige. Problemet är att preventiva åtgärder generellt sett inte varit särskilt effektiva, vare sig i Sverige eller andra länder. Narkotikakonsumtionen i samhället påverkas sannolikt mer av generella socialpolitiska faktorer, ungdomsarbetslöshet och kulturskillnader än av satsningar på förebyggande åtgärder. Det är först under senare år som forskare lyckats påvisa att vissa preventionsprogram – framför allt föräldrastödsprogram för riskgrupper – faktiskt fungerar.

När det gäller kontrollpolitiken har Sverige en mycket långtgående kriminalisering. Skillnaderna mot andra europeiska länder ska visserligen inte överdrivas, de flesta länder har hårda straff för smuggling och försäljning av droger som amfetamin, heroin och kokain. Men Sverige avviker genom att ha hårda straff även när det gäller ”lättare droger” som hasch och marijuana, som är tillåtna eller oprioriterade av rättsväsendet i länder som Nederländerna, Portugal och Spanien. Den officiella svenska linjen är att det inte går att skilja på lättare och tyngre droger; hasch och marijuana är en ”inkörsport” till tyngre missbruk. Under flera decennier har svenska politiker försökt förmå sina danska kolleger att stänga fristaden Christiania, där handel med lättare droger skedde helt öppet fram till början av 2000-talet.

En annan skillnad är att den svenska kriminaliseringen sedan 1988 även rör själva drogbruket. I många länder bestraffas inte innehav av illegala droger, om det handlar om små kvantiteter för eget bruk. I Sverige är det till och med olagligt att ha illegala droger i kroppen (såvida man inte bor i Skåne, där man kan komma undan genom att hävda att man intagit drogerna i Danmark).

När det gäller narkomanvården har Sverige historiskt sett haft ett mycket väl utbyggt system med drogfri behandling. Det finns dessutom långtgående möjligheter att tvinga missbrukare till vård, genom två lagar från början av 1980-talet, LVM och LVU (Lag om vård av missbrukare i vissa fall, samt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Däremot hade Sverige fram till början av 2000-talet en mycket bristfälligt utbyggd medicinsk beroendevård; endast en liten minoritet av de svenska heroinisterna har till exempel kunnat erbjudas metadonbehandling, den vårdform som enligt forskningen är mest effektiv vid opiatmissbruk. Skälet till detta är att narkotikamissbruket framför allt har betraktats som ett moraliskt, rättsligt och socialt problem, och inte som ett medicinskt problem eller ett folkhälsoproblem. Medikalisering av sociala problem ska undvikas, har det ofta hetat.

Detta för oss över på den kanske mest väsentliga skillnaden mellan svensk och västeuropeisk narkotikapolitik: att Sverige i hög grad saknar åtgärder riktade till narkomaner i aktivt missbruk. Den vedertagna uppfattningen i Sverige har varit att det ska vara ”svårt att knarka”, och åtgärder som ansetts strida mot den devisen har omöjliggjorts eller försvårats. Utbyggnaden av metadonprogram motarbetades länge, bland annat med argumentet att sådan vård skulle kunna uppmuntra människor att pröva heroin.

Sprutbytesprogram för att minska spridning av hiv och andra blodsmittor är ett annat exempel. Sådana program är vanliga inom hela EU, men i Sverige har frågan lett till väldiga politiska konvulsioner. Det är knappast en slump att de enda programmen som finns i Sverige ligger i Malmö och Lund, nära gränsen till Danmark. Det tog riksdagen 20 år att godkänna de skånska programmen som permanenta verksamheter.

Vissa åtgärder som varit helt okontroversiella i den internationella debatten – som upplysningar om hur missbrukare kan skydda sig mot överdoser – har brännmärkts som drogliberala i Sverige. Bengt Svensson, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har berättat att han i flera år förgäves sökte pengar från olika myndigheter för att ta fram en informationsfilm om hur man bör agera i händelse av att en kamrat tar en överdos (lägga personen i framstupa sidoläge och ringa 112). Filmen blev verklighet först 2006, då finansiering erbjudits av den okonventionelle narkotikapolitiske samordnaren Björn Fries, chef för myndigheten ”Mobilisering mot narkotika”.

Det är alltså inte Danmark som har en avvikande narkotikapolitik ur ett europeiskt perspektiv – det är Sverige. Detta har säkert varit både på gott och ont. I ett europeiskt perspektiv har Sverige mycket låg narkotikakonsumtion. När det gäller tungt missbruk ligger dock Sverige kring genomsnittet inom EU. Även den svenska narkotikadödligheten är hög – svenska heroinister har exempelvis en högre dödlighet än motsvarande grupper i ”drogliberala” länder som Nederländerna och Schweiz. Sannolikt beror detta i hög grad på brister i det svenska vårdsystemet och avsaknaden av satsningar på skadereducering.

Under 2000-talet har skadereduceringstänkandet vunnit terräng även i Sverige. Detta har främst yttrat sig i form av en kraftig utbyggnad av metadonbehandling och annan medicinsk behandling för samt genom en lag från 2006 som gjort det möjligt att starta nya sprutbytesprogram. Bakgrunden till dessa förändringar är bland annat Mobilisering mot narkotikas verksamhet och en internationell trend mot ”evidensbasering” av sociala och medicinska insatser.

Konflikterna är dock långtifrån avslutade; att åtgärder som säkra injektionsrum (lokaler där missbrukare kan injicera under medicinsk övervakning) och heroinförskrivning skulle kunna inrättas i Sverige inom överskådlig framtid framstår som helt orealistiskt.

Björn Johnson

Texten är delvis en bearbetning av en längre text som tidigare publicerats i antologin Straffa syndare eller hjälpa människor, red. Louise Persson & Waldemar Ingdahl (Eudoxa 2009).