”Men... socialförsäkringar har väl ingenting med arbetslinjen att göra?”

Detta är bloggen 300:e inlägg. Jag har idag nöjet och äran att få presentera en gästbloggning av Malin Junestav, som är ekonomhistoriker och forskare vid Uppsala universitet och Mälardalens högskola. En sällsynt klok person och dessutom energisk twittrare (MJV71). Ordet till Malin:

”Men... socialförsäkringar har väl ingenting med arbetslinjen att göra?” ...så sa opponenten (Anders L Johansson) på min disputation 2004. Avhandlingen handlar om hur den politiska idén ”arbetslinjen” påverkat villkoren kring och utformningen av socialförsäkringarna sedan 1930-talet. Framför allt handlar den om sjukförsäkringen och hur den utformats i relation till andra sociala stödformer och politiska idéer kring rättigheter och skyldigheter.

Efter en kort lite smått chockad tystnad då jag drog efter andan för att reagera på opponentens fråga, svarade jag: jovisst har den haft - och har det. Det kan ju var och en som läst politiska debatter under framförallt de senaste 15 åren konstatera.

Det som kallas ”den nya arbetslinjen” griper omkring sig på alla de områden där politiker vill villkora ersättningar och ekonomiskt stöd med motprestation i form av arbete. Antingen tidigare nedlagt arbete eller kommande, för att få rätt till ersättningar från socialförsäkringarna, a-kassan eller kommunernas socialbidrag. Johanssons invändning, insåg jag senare, var väl att ”arbetslinjen” snarare hörde hemma på det arbetsmarknadspolitiska området. Men han hade ändå inte förstått min poäng: att det var gamla nyheter.

I min avhandling kategoriserade jag tre olika betydelser av arbetslinjen: en disciplinerande, en hjälp-till-självhjälpsbetydelse och en rättighetsdefinition. Det var inte så att jag på förhand ställt upp dessa tre betydelser och därefter letade material som jag kunde stoppa in under de vardera olika betydelserna. Snarare växte dessa olika kategorier fram efter att jag läst stora mängder politisk debatt kring ett antal socialpolitiska reformer från 1930-talet och fram till 2001.

Nu fick jag frågan från innehavaren av denna blogg, som ju också har forskat och skrivit om sjukförsäkringen (och detta dessutom på ett från mitt perspektiv mycket förtjänstfullt sätt). Frågan var ”sjukförsäkringen vs. arbetslinjen”. Så vad har egentligen arbetslinjen med sjukförsäkringen att göra?

Om vi börjar med den bredaste och minst kontroversiella innebörden av begreppet arbetslinjen: ”arbetslinjen är en princip som säger att erbjudande om arbete eller sysselsättning alltid ska komma i första hand i samhällets hjälpåtgärder gentemot den enskilde”. Om en person blir arbetslös och är fullt arbetsför och står till arbetsmarknadens förfogande, så är ju denna innebörd inte så särskilt märklig tycker de flesta. Det är även ett villkor för att man alls ska ha en chans att få ut a-kassa eller annat arbetslöshetsstöd.

Men om samma princip tillämpas på sjukförsäkringen tillstöter genast en del problem. För det första måste behandlande läkare och försäkringsläkare fastställa grad av arbetsförmåga hos den person som är föremål för sjukskrivning och rehabilitering. I fallet med försäkringsläkaren görs detta i de allra flesta fall utan att denne har träffat den som är föremål för bedömningen. Den behandlande läkaren hamnar dessutom i en sådan märklig situation som att denne samtidigt ska se till patientens bästa, att lindra och bota (den hippokratiska eden) och samtidigt agera part i arbetsmarknadspolitiken. För det är ju det som blir konsekvensen om läkare, helt utanför sitt normala kompetensområde dessutom ska bedöma grad av arbetsförmåga som ska kunna prövas mot hela arbetsmarknaden.

Jag tänkte nu ta ett annat exempel på fråga jag fått med anledning av min forskning om sjukförsäkringen och den nya arbetslinjen. På ett forskarseminarium i Umeå 2008 presenterade jag min forskning och fick frågan (som visserligen kan uppfattas som retorisk) från professor Staffan Marklund som löd ungefär såhär: ”Men är det inte bara dumheter egentligen att koppla ihop sjukförsäkringen med arbetslinjen. Idén med den allmänna sjukförsäkringen var och är väl att de som är sjuka inte ska behöva jobba och ändå ha en försörjning?”

Nu var det ju inte så, vilket somliga tycktes tro att det var jag som kopplat samman dessa två, utan politikerna (i stort sett oavsett politisk färg). Mina resultat stöder sig helt och hållet på empiriskt material i form av riksdagsdebatter, utredningar, lagtexter, kommittématerial och remissutlåtanden. Kopplingen mellan sjukförsäkringen och arbetslinjen fanns med redan då försäkringen utformades och har försvagats och förstärkts i vågor sedan dess. I den senaste vågen definitivt förstärkts i takt med att socialpolitiken blivit alltmer inriktad på aktivering och arbetsmarknadspolitiken gått i riktningen mot utbudspolitik.

Utbudspolitiken går ut på att pressa ut ett ökat antal människor med mer eller mindre arbetsförmåga, på arbetsmarknaden. Detta skedde under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, men utvecklingen mot en medveten utbudspolitik har absolut förstärkts under de senaste fyra åren. Vad blir det konkreta resultatet av detta? Jo, en distinkt förskjutning av ansvar från det allmänna, från politiken, till den enskilde och dennes förmåga att konkurrera om jobben på arbetsmarknaden. Jobben blir inte fler via denna manöver, utbudet av arbetskraft har bara ökat.

Mitt radikala förslag på denna forskarkonferens var följande: eftersom arbetslinjen svårligen låter sig definieras på ett sätt som är begripligt för de verksamma på försäkringsområdet och eftersom begreppet mer döljer än belyser de verkliga konflikter som faktiskt finns mellan olika parter, så slutar vi använda det helt. En av de närvarande, Anna Hedborg, tillika ansvarig för Socialförsäkringsutredningen , opponerade sig. Av någon anledning hade jag väntat mig det. Så här skrev Hedborg i utredningens slutbetänkande:

Utredningens fokus ligger på sjukförsäkringen och de andra socialförsäkringarna analyseras i relation till sjukförsäkringen. Ett väl fungerande samspel mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är nödvändigt för att kunna hävda arbetslinjen. Arbetsskadeförsäkringens roll som komplement till sjukförsäkringen ger skäl att diskutera utformningen av den extra ersättningen. Slutligen bidrar pensionsreformen med viktiga lärdomar för en reform av sjukförsäkringen.

Där har ni svaret på frågan, Anders L Johansson och Staffan Marklund. Arbetslinjen och sjukförsäkringen hänger ihop, men det är inte min förtjänst.


Malin Junestav, Uppsala den 14
september 2010

Mer läsning:
Artikel i Västerbottens Folkblad om Malin Junestavs forskning.
Forskningsrapport om socialförsäkringarna och arbetsmarknaden (IFAU-rapport av Malin Junestav)

Mer granskningar och mindre Niklas Svensson, tack Expressen!

Expressen publicerar idag en utmärkt granskning av sjukförsäkringsfrågan, där undertecknad och en rad andra forskare uttalar sig. Läs den! Mer sådant, Expressen, om mindre "Expressens stjärnreporter Niklas Svensson avslöjar".

För övrigt begriper jag inte hur tidningen kan hålla sig med en politisk reporter som umgås privat med dem han är satt att granska och dessutom hjälper dem i deras personvalskampanjer. Gjorde inte Svensson bort sig tillräckligt i dataintrångsskandalen i förra valet?

Dumt om "antiparti" - igen.

Filosofiprofessorn Martin Peterson återpublicerar sitt märkliga förslag om ett "antiparti" mot Sverigedemokraterna. Det är förvånande att Expressen publicerar artikeln, eftersom en närmast identisk artikel var inne i SvD i vintras. Själva idén är fortfarande sällsynt dålig, vilket jag kommenterade redan då.

Krönikör i Efter arbetet

Jag har blivit krönikör i tidningen Efter arbetet. Min debutkrönika handlar om sjukförsäkringen och Jörg Teichert, strokeläkaren som själv drabbades av en stroke. Läs den här.

Väljarprofilering enligt Centerpartiet

Idag skriver Aftonbladet om att Centerpartiet skickat ut olika valmaterial beroende på vilka potentiella väljargrupper de vänt sig till.

Att man på detta sätt "profilerar" sina utskick är inget att uppröras eller förvånas över, men den terminologi och indelning Centern använt kan väl få en och annan att höja på ögonbrynen. Centern delar in sina tilltänkta väljare i följade kategorier:

Lågutbildade och äldre
Låglöneakademiker
Villa & Radhus
Välbeställda villaägare

Det här är ju sjukt roligt! Här har vi alltså alltså en kategorisering som blandar ålder, utbildning, klassbakgrund och bostadsförhållanden. Och då vet vi inte ens vilka ytterligare kategorier Centern använt sig av! Typologin är ju knappast uttömmande med de fyra kategorier som nämnts ovan - var är de "obildade arbetarna", till exempel? Och de "yngre pensionärerna"?

Det hela får mig helt osökt att tänka på Jorge Luis Borges underbara och surrealistiska kategorisering av olika djur:

Djur kan delas in i a) djur som tillhör kejsaren, b) balsamerade djur, c) tama djur, d) spädgrisar, e) sirener, f) fabeldjur, g) hundar som springer fritt, h) de som ingår i föreliggande klassifikation, i) djur som uppför sig som galna, j) oräkneliga djur, k) djur målade med en mycket tunn kamelhårspensel, l) etc, m) djur som just haft sönder en kruka, n) djur som på långt håll ser ut som flugor.

Mer SD-humor

Nu blommar löken!

Kors i lingonskogen, Dagens Arena har fått Anna Hedborg att uttala sig om den kritik jag riktat mot henne och Socialförsäkringsutredningen!

Föga förvånande vill dock inte Hedborg kännas vid kritiken:

Jag vägrar gå med på att diskussionerna om överutnyttjande och fusk var något som präglade socialförsäkringsutredningen. Det är fullständigt felaktigt. Jag har från allra första början sagt att det inte är en fråga om fusk utan att det är en fråga om ett samhälle som har hanterat en viktig samhällssektor på ett felaktigt sätt.

Den som vill jämföra Hedborgs uttalande mot verkligheten rekommenderas att läsa Socialförsäkringsutredningens slutbetänkande, SOU 2006:86, gärna parallellt min min analys i Kampen om sjukfrånvaron eller min och Annika Hermanssons rapport Överutnyttjandediskursen.


Hedborg vill inte kännas vid kritiken.

Vad gäller kritiken om att Hedborg inte borde ha tagit utredningsuppdraget av jävskäl framgår det inte av artikeln hur hon ställer sig till detta, så här i efterhand. Däremot kritiserar Hedborg hur sjukförsäkringsförändringarna genomförts av den borgerliga alliansen:

Det som är allvarligast i det som är gjort är den retroaktivitet man i praktiken har tillämpat mot de som har varit sjukskrivna under en väldigt lång tid och som inte fått del av rehabilitering i tid. Det är en väldig skillnad på att ha varit sjukskriven och bortglömd i sju år och sen plötsligt utsättas för att försäkringen tar slut.

Detta instämmer jag gärna i.

Oenighet

"Lars Ohly medgav oenighet hos rödgröna", skriver SVT Text. Liknande rubriker har förekommit i en lång rad medier, som pekat på rödgrön oenighet i allt från rättspolitiska frågor till skolpolitiken. Till och med i frågor där rödgröna mot alla odds har kommit överens - som betygsfrågan - får de kritik. Vänsterpartier tycker ju egentligen inte om betyg.

Man får lätt intrycket att journalister och regeringsföreträdare kräver en gemensam politik från rödgröna på alla områden - men då vore det ju ingen poäng med att ha olika partier.

Alliansen, däremot, är inte oeniga om någonting. Inte om kommunaliseringen av skolan. Inte om vårdnadbidraget. Inte om turordningsrelglerna i LAS. Inte om a-kassans framtida administration. Inte om burkaförbud. Inte om familjepolitiken och inte om NATO. Och Maud Olofsson och Jan Björklund är rörande överens i kärnkraftsfrågan. Not.

Oenighet är för övrigt politikens livsluft, dess raison d'être. Utan oenighet behövde vi ingen partipolitik. Fram för mer oenighet!

Perversa effekter och anekdotisk bevisföring

Dagens DN-ledare - med all säkerhet skriven av deras "sjukskrivningsexpert" Hanne Kjöller - lyfter föga förvånande fram fallet med strokeläkaren Jörg Teichert, som själv drabbades av en stroke.

Ni känner förmodligen till historien vid det här laget: under en längre tids sjukskrivning återgick Teichert gradvis i arbete. När han arbetade 75% gjorde dock Försäkringskassan bedömningen att han teoretiskt sett skulle kunna jobba 100% i något annat, mindre ansträngande arbete. De hänvisade honom därför till Samhall (!).

Teicherts exempel togs upp i SVT:s partiledarutfrågning med Fredrik Reinfeldt härom dagen. Men uppenbarligen hade researchen inte funkat som den skulle: Teichert hade också bestämt sig för att medverka vid en S-presskonferens dagen efter. Detta visste, enligt egna uppgifter, varken S eller SVT, men händelsen har ändå fått många borgerliga debattörer att ropa om konspirationer och sosse-TV. Teichert har blivit uthängd och ifrågasatt, trots att fakta i ärendet tycks oomtvistliga. DN/Kjöller menar (i ledaren ovan) att det är orimligt att ta upp enskilda exempel på det sätt som skedde i utfrågningen. "Valrörelsen riskerar att drabbas av exempelsjuka."


Fredrik Reinfeldt frågas ut av SVT. Jörg Teichert på
bild i bakgrunden.

Nu hör det till saken att Teicherts fall inte är någon nyhet. Det togs upp för flera veckor sedan i Dalarnas Tidningar, där både SVT och S säger att de uppmärksammade det. Liknande fall har också förekommit tidigare, t.ex. i vintras, då en professor som arbetade 75% också hänvisades till just Samhall.

Det som drabbade Teichert är en uppenbart pervers effekt av de nya sjukförsäkringsreglerna. Nu hör det förmodligen inte till vanligheterna att högutbildade personer som läkare och professorer hänvisas till just Samhall - i den meningen är exemplen säkert ganska avvikande - men enligt de nya reglerna är det de facto så att den som är sjukskriven på heltid eller deltid, men som teoretiskt sett kan arbeta mer i ett annat yrke, inte har rätt till fortsatt sjukskrivning efter 180 dagar.

Denna prövning tillämpas förmodligen inte strikt (utrymme för rättsosäkerhet alltså), men i det sista steget av rehabkedjan är det no mercy enligt regelverket: det spelar ingen roll om du faktiskt jobbar 75% som läkare, undersköterska eller svetsare - kan du jobba 100% som pappersvändare eller i anpassat arbete på Samhall har du enligt lagstiftningen inte längre rätt till 25% sjukskrivning.

I normalfallet torde sjukskrivna i liknande situationer uppmanas att begära tjänsteledigt från 25% av sin tjänst (eller hur hög sjukskrivningsgraden nu är), för att därefter anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen. Men det är värt att notera att arbetsgivaren ingalunda har något skyldighet att godkänna sådan tjänstledighet. Många arbetsgivare tar säkert hellre chansen att göra sig av med en anställd med historia av ohälsa och sjukskrivning.

Detta drabbar mängder av människor idag. Hårdast drabbade är säkerligen personer med varierande arbetsförmåga - t.ex. reumatiker och smärtpatienter - vars arbetsförmåga är mycket beroende på "dagsformen". Jag förutsätter också, även om detta knappast hunnit beforskas ännu, att det finns stora klasskillnader i tillämpningen. Att läkare och professorer som jobbar 75% drabbas är nog ovanligt, men att undersköterskor och förskolelärare skulle slippa undan prövningen är mindre sannolikt.

Så visst, DN, Teicherts fall är bara ett exempel, och med exempel kan man inte bevisa särskilt mycket. Å andra sidan brukar ju inte anekdotisk bevisföring vara främmande för Hanne Kjöller. Hennes sjukfrånvaroartiklar är oftast pepprade med hårdragna slutsatser, grundade på hörsägen och på exempel ur hennes bekantskapskrets.

När jag debatterade med Kjöller på Malmö högskola i februari använde hon till och med sin mormor som exempel: när mormor var ung gick man minsann inte sjukskriven, då var normerna annorlunda och arbetsmoralen högre.

Att Kjöllers mormor var ung under en tid i Sveriges historia då vi inte ens hade någon allmän sjukförsäkring verkade inte ha fallit henne in.

SD-skämten haglar

Mycket kul humor har blivit resultatet av Sverigedemokraternas valfilm. Här är två fantastiska exempel.



Hitlerklippet nedan finns i en uppsjö av olika varianter, till och med om vetenskaplig peer review, men detta är ovanligt lyckat.