Bomba Teheran?

Nytt hårresande uttalande av Jimmie Åkesson idag i Sydsvenskan, i en intervju med Niklas Orrenius, apropå SD:s avskaknad av utrikespolitik.

I artikeln berättar Åkesson att SD medvetet har valt bort utrikespolitiken, eftersom partiets väljare ändå inte anser att den frågan är viktig. Ett annat skäl som framkommer är att utrikespolitik är en potentiell konfliktfråga inom partiet, ja kanske till och med inom partiets inre krets ("de fyras gäng").

Men sen undslipper sig Åkesson en rejäl groda. Möjligen ska det ses som någon sorts skämt, men det är i så fall tillräckligt anmärkningsvärt bara det.

Orrenius: SD brukar ju vilja bekämpa islamism. Är det inte bra att slåss mot talibaner ur ert perspektiv?

Åkesson: Vi är ju inte i Afghanistan för att bekämpa islamism. Om man ska bekämpa islamism hade det varit bättre att bomba Teheran.

Därefter säger Åkesson i och för sig att han inte vill bomba Teheran eftersom "det är inget bra att hålla på med bomber". Men bockfoten har återigen visat sig.

Läs hela artikeln här.


Jimmie Åkesson. Bockfoten tittar fram.

Jag noterar också, med stigande förtjusning, att SD-kurirens hemsida fortfarande stolt redovisar resultatet av den opinionsundersökning i november då partiet nådde 7,2 procent av sympatierna. Att det kommit sådär femtielva opinionsundersökningar sedan dess, varav den senaste gav partiet väl under 4 procentsspärren, tycks inte vara något som ger anledning att uppdatera hemsidan ;-)

Myten om sjukskrivningsepidemin

Idag vill jag rekommendera en artikel i TCO-tidningen där jag intervjuas om Kampen om sjukfrånvaron.

Ikväll ska jag prata om boken, inbjuden av Folkpartiet (liberala seniorer) i Malmö. Roligt, och hittills enda inbjudningen eller kommentaren "från höger". Boken fick ju snabbt - och rätt oförtjänt - vänsterrykte, eftersom den lyftes fram av socialdemokratiska ledarskribenter (som med några undantag, främst Katrine Kielos, inte verkade ha läst den).

Hur som helst ska det bli kul att diskutera med folkpartisterna, och spännande att höra deras reaktioner.

Nedan finns den sista filmen som spelats in med anledning av boken. Den har titeln "Myten om sjukskrivningsepidemin".



Update: mötet med de liberala seniorerna var mycket givande, det var en samling engagerade och diskussionslysna personer som verkade tycka att sjukfrånvaropolitik är geniunt spännande. Och det är det ju!

Gratis heroin?!

Flera medier rapporterar idag om att det danska försöket med heroinsförskrivning till narkomaner har startat. Rubrikerna är genomgående på temat "gratis heroin i Danmark", vilket får mig att fundera över hur rubriksättarna tänker. Är det verkligen det faktum att heroinet är gratis som är den stora nyheten? Är det inte snarare omständigheten att det är lagligt som bör lyftas fram?

Det är väldigt trist och typiskt att man fokuserar på kostnadsaspekten. Aftonbladet skriver till exempel att "/h/eroinet är gratis för missbrukarna. Projektet bekostas av skattepengar." Men ur skattebetalarnas perspektiv borde projektets rena kostnader vara ointressanta - det relevanta är dess samhällsekonomiska effekter och behandlingsresultat.

I Sverige kostar en aktiv heroinmissbrukare samhället runt 2 miljoner kr per år i olika kostnader (socialtjänst, kriminalvård, rättsväsende, försäkringsbolag, sjukvård etc.). Många av dessa kostnader är en direkt effekt av att missbrukaren måste försörja sig genom brottslighet. Ur det perspektivet är det mycket troligt att den danska heroinsförskrivningen blir en god affär för de danska skattebetalarna.

(DN, Rapport, HD)

Susanne Linde i Sydsvenskan

Idag fortsätter Sydsvenskans serie om sjukskrivningarna med ett reportage med Susanne Linde. Det är en utmärkt artikel, signerad Niklas Orrenius. Linde var med och lanserade Feministiskt initiativ våren 2005.


Gudrun Schyman och Susanne Linde, våren 2005.

Susanne Linde ville ge alla långtidssjukskrivna kvinnor en röst. Bara några dagar efter lanseringen drabbades hon av ett mediedrev, där hennes sjukskrivning ifrågasattes. Jag skriver om Susanne Linde och hennes erfarenheter i Kampen om sjukfrånvaron.

Om debatten på Malmö högskola

Igår debatterade jag sjukfrånvaro och sjukfrånvarodebatt med Jan Rydh och Hanne Kjöller. Det var en lite yvig men mestadels trevlig diskussion. I stridens hetta glömde jag bort att använda en del fina argument, men det får jag lära mig av inför nästa debatt. Sydsvenskans Niklas Orrenius har skrivit en rolig sammanfattning av debatten.


Från debatten. Jan Rydh förklarar sambanden för mig, men Hanne Kjöller verkar inte helt övertygad. (Foto: Patrick Persson/Sydsvenskan.)

Debatten finns nu tillgänglig att se i efterhand på Bambuser.

Missa inte!

Imorgon drabbar jag samman med Hanne Kjöller (Dagens Nyheters ledarskribent) och Jan Rydh (tidigare sjukförsäkringsutredare) i en debatt om sjukfrånvaron och min nya bok Kampen om sjukfrånvaron.

Fast det är nog mest Hanne Kjöller jag kommer att drabba samman med, när jag tänker efter. Rydhs och mina uppfattningar ligger inte så långt ifrån varandra. Kjöller, däremot, väntar jag mig inte mycket medhåll ifrån. Men det ska bli väldigt intressant att höra hennes synpunkter, både kring min bok och kring den kritik jag riktat mot medierna i allmänhet och DN:s ledarredaktion i synnerhet.

Jag hoppas på ett spännande och öppenhjärtigt samtal. Kom och se debatten på plats, Orkanenbiblioteket, Malmö högskola, kl. 19-20.30. Eller se den på Malmö högskolas webplats, live eller i efterhand.

Märklig ledare i SvD

Idag har Per Gudmundson en märklig ledare i Svenska Dagbladet. Dom handlar om partisympatier hos samhällsvetare. Gudmundsom hävdar att ekonomer och jurister "håller till höger", medan sociologer, statsvetare och genusvetare håller till vänster.

På vissa håll är tendenserna tydliga. Bland sociologer föredrar 23,6 procent V, 21,9 procent S och 11,8 procent MP, medan inget borgerligt parti ens når upp till tio. För genusvetarna är Feministiskt initiativ största parti, med 33,3 procent. Av företagsekonomerna sympatiserar 31,4 procent med FP, 21,4 procent med M, medan största parti i vänsterblocket är S, på 10,9 procent.

Gudmundson nämner också att S är största parti bland statsvetare, något han höjer på ögonbrynen åt.

Jag undrar:

1) Svarsfrekvensen i undersökningen Gudmundson grundar sig på låg strax över 35 %. Har bortfallsanalys gjorts? Om så inte är fallet är undersökningen inte värd ett vitten.

2) Ska det uppfattas som stötande att samhällsforskare har partisympatier? Är det särskilt illa när dessa ligger till vänster (eftersom det är sådana exempel Gudmundson uteslutande fokuserar på)?

3) 25,5 % av statsvetarna uppgav att de sympatiserade med S. Det innebär att S har mindre andel av sympatisörer bland statsvetare än bland folk i allmänhet (där partiet ligger runt 30 % i de flesta opinionsmätningar). Motiverar det SvD:s rubrik: "S-statsvetare..."

Nä, Gudmundson, lägg ner. Den där artikeln var bara löjlig. Då läser jag hellre Sanna Rayman.

Mer myter om sjukfrånvaron

I dagens Sydsvenskan har jag en artikel där jag diskuterar föreställningen om att Sverige skulle ha haft "Europas friskaste befolkning med Europas högsta sjukfrånvaro". Ibland hävades det till och med att det var världens friskaste/mest sjukskrivna.

Grunden för dessa påståenden är jämförelser som gjordes av ESO-gruppen (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) 2002-2003, och som publicerades i två rapporter, Den svenska sjukan respektive Den svenska sjukan II.

Redan samma år som den andra rapporten publicerades fick den hård kritik av Paula Liukkonen, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet, som visade att jämförelserna inte stämde. Detta rapporterades i Svenska Dagbladet, men fick i övrigt ingen uppmärksamhet alls. Medierna fortsatte att trumpeta ut de felaktiga slutsatserna. Ja, de gör det faktiskt fortfarande (1, 2).


Paula Liukkonen - sanningssägare.

När Liukkonen påpekade felen för de ansvariga möttes hon av ett komplett ointresse - sanningen var uppenbarligen inte det viktiga för de personer som legat bakom rapporterna. Vissa av Liukkonens analyser finns tillgängliga på hennes hemsida i lättillgänglig form.

I dagens debattartikel påpekar jag också att de aktuella vikande sjukfrånvarosifforna inte nödvändigtvis betyder att människor blivit friskare och återvänt till arbetslivet i högre utsträckning än tidigare. Det kan också handla om ökad utförsäkring och överflyttning till andra försörjningssystem - vilket enligt Liukkonen är vad som händer i många av de länder ESO-gruppen jämförde den svenska sjukfrånvaron med.

Expressen slår in öppna dörrar och upprepar myter

Så har den första kritiska kommentaren om Kampen om sjukfrånvaron kommit i tryck. Det är Expressen, som på ledarplats tar upp de sjunkande sjukskrivningstalen, och samtidigt passar på att slå in några öppna dörrar och upprepa några vanliga missförstånd.

Människor tycktes rinna över från arbetslöshetsförsäkring till sjukskrivning, med läkares goda minne. Normer kring varför och hur länge man kunde vara sjukskriven skilde sig åt i olika landsändar. I regel fanns ett klart samband med den lokala arbetsmarknadens spänst. I en ny bok, "Kampen om sjukfrånvaron", hävdar statsvetaren Björn Johnson att sjukskrivningsboomen inte berodde på överutnyttjande utan på att rehabiliteringsresurser drogs in. Och, visst, rehabilitering är naturligtvis en viktig komponent inom hälsovården. Men det är uppenbart att ohälsan i högsta grad påverkades av arbetsmarknadens tillstånd och funktionssätt, normförskjutningar - samt en generös sjukförsäkring där laissez faire regerade.

I detta korta stycke lyckas ledarskribenten effektivt visa att hon inte har läst min bok. Den förklaring jag hänvisar till handlar nämligen inte alls om rehabilitering inom "hälsovården" (sjukvården), utan om anpassningsarbete och rehabilitering på arbetsplatserna.

Idén om att människor i allt högre grad "rann över" från a-kassan till sjukförsäkringen punkterar jag också effektivt i boken (se filmen i föregående bloggpost för en kort sammanfattning).

Slutligen har jag alls icke hävdat att normer och attityder skulle sakna betydelse. Normskillnader kan säkert vara en bidragande förklaring till de stora regionala skillnaderna i ohälsotalet vid milennieskiftet (dock absolut inte den enda förklaringen). Det jag hävdar i boken är emellertid att dessa skillnader inte ökade under den aktuella perioden. Skillnaderna var i själva verket av mycket gammalt datum, 1970-talet när det gällde förtidspensionerna och början av 1990-talet när det gällde sjukskrivningarna. De saknade förklaringsvärde när det gällde den stora ökningen av sjukfrånvaron 1998-2003.

Jag brukar uppskatta Expressens ledarsida, men här klampar de duktigt i klaveret. Tråkig också att de skriver om en bok utan att ha läst den - jag vet att mitt förlag har skickat den till ledarredaktionen.

Föreställningen om att Sverige skulle ha varit "Europas mest sjukskrivna folk" tar jag upp till kritisk granskning i en kommande debattartikel i Sydsvenskan, sannolikt på måndag. Länk postas här på bloggen, naturligtvis.

Paradoxen med de sjukskrivna arbetslösa

Här är en ny film om Kampen om sjukfrånvaron. I den berättar jag om en av de intressantaste paradoxerna i sjukfrånvarodebatten, den om den ökande andelen sjukskrivna arbetslösa. Andelen sjukskrivna arbetslösa ökade kraftigt under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, trots att antalet nya sjukskrivna arbetslösa minskade. Vad kunde detta bero på?



De förklaringar som förs fram i filmen (och i min bok) har lanserats av sociologen Daniel Melén, som skrivit den mycket intressanta avhandlingen Sjukskrivningssystemet (2008).