Flamin' Groovies är ett av mina absolut favoritband. Särskilt skivan Shake Some Action från 1976 är ett mästerverk. Nedanstående "video" där Groovies framför låten Slow Death är dock från 1972, och en av bandets bästa låtar. Jämför gärna med The Ark-låten nedan, som är av senare datum.
torsdag 25 september 2008
Tidelag - ett allvarligt samhällsproblem 2008?
De senaste åren har en liten men alltmer högljudd skara opinionsbildare rest frågan om förbud mot tidelag, alltså könsumgänge mellan människa och djur. Det är en rejält anakronistisk fråga.
I min undervisning i kriminologi brukar jag ibland använda tidelag som exempel på en handling som blivit avkriminaliserad. Poängen jag vill göra är att lagstiftningen utvecklas långsamt men stadigt och att man med några hundra års perspektiv kan finna en hel del exempel på handlingar som avkriminaliserats (förutom tidelag bland annat homosexualitet, självmord, häxeri och fylleri), men också en del exempel på det motsatta (icke medicinsk narkotikaanvändning för att ta det främsta exemplet).
När det gäller tidelag blir studenterna dock nästan undantagslöst mycket upprörda och arga över att sådant snusk är tillåtet. Det hade de aldrig kunnat föreställa sig, i Sverige av alla länder! Det brukar inte hjälpa nämnvärt när jag inskjuter att djurplågeri fortfarande är förbjudet, för det är ju driften i sig, det där snuskigt äckliga som man inte vill tänka på, som ska bort.
På 1600-talet ansågs tidelag vara ett så allvarligt problem att det bestraffades med döden. Faktum är att det under de svenska häxprocesserna under andra hälften av 1600-talet avrättades mer än dubbelt så många "tidelagsmän" som det avrättades "häxor" - drygt 600 mot ungefär 300. Den tidens brottsprevention gick bland annat ut på att förbjuda unga män att gå vall. När tidelagsfall upptäcktes avrättades både förövaren och djuret, eftersom man inte ville riskera en så djävulsk avkomma som skulle kunna bli fallet av övergreppet.
Dödsstraff för tidelag avskaffades i praktiken 1778, även om det fanns kvar i lagboken till 1864. 1944 avskaffades så en allmän "perversionsparagraf" i lagboken, där bland annat tidelag och homosexualitet ingick, och därefter har djursex inte varit kriminaliserat i Sverige. Och detta är något som Sverige har gemensamt med en lång rad jämförbara länder. Men det betyder alltså inte att tidelag definitionsmässigt är tillåtet heller; många tidelagshandlingar torde falla under förbudet mot djurplågeri.
Som jag nämnde inledningsvis har dock en opinion för en ny kriminalisering börjat mobiliseras på senare tid. Denna opinion hävdar att djurplågeriparagraferna aldrig används vid tidelag, och att lagstiftningen därför är för tandlös. Att detta skulle kunna hänga samman med att handlingen är extremt ovanlig verkar inte ha fallit någon in.
Den nya opinionen har lett till en del komiska poänger, som till exempel när jordbruksministern härom månaden svarade på en interpellation i riksdagen, och då försökte sig på att ge exempel på den gränsdragningsproblematik som skulle uppkomma vid en eventuell kriminalisering.
Det var många som gjorde sig lustiga över jordbruksministern, men egentligen var det nog en rätt viktigt poäng han ville formulera, även om han gjorde det lite klantigt (förmodligen för att han kände obehag inför ämnet). Sanna Rayman på Svenska Dagbladet har kommenterat det hela på ett tankeväckande sätt i ett par roliga bloggposter.
Som vid alla försök att lansera ett nytt samhällsproblem - problemdefiniering som det brukar heta på samhällsvetarprosa - är det viktigt för problementreprenörerna att visa vilket allvarligt och hemskt problem man uppmärksammat. Allmänt sett brukar man göra detta med hjälp av hokus pokus-statistik, som blåses upp till groteska proportioner. I allmänhet handlar det om grovt överdrivna uppskattningar eller myter som publiceras på något ställe, och som en förs vidare i andra medier till dess att den ursprungliga källan till uppgiften försvunnit i glömska och statistiken blivit till en "sanning". Sociologen Joel Best har beskrivit hur detta kan gå till i två roliga böcker, Lies, Damned Lies and Statistics och More Damned Lies and Statistics. Båda böckerna är pepprade med komiska exempel.
När det gäller tidelagsbrotten så tipsar Sanna Rayman om ett gammalt avsnitt av Vår grundade mening, där uppkomsten av en modern svensk tidelagsmyt beskrivs. Enligt denna myt våldtas hundratals djur i Sverige varje år, ofa till döds. Siffrorna saknade helt vetenskaplig grund, men spreds ändå ända in i riksdagens kammare.
Själv brukar jag mest skrocka lite roat när tidelag kommer på tal. Allt tyder nämligen på att detta fenomen är extremt ovanligt i Sverige, förutom i opinionsbildarnas fantasier förstås. Tidelag är helt enkelt något som hörde bondesamhället till. Men onekligen kan fenomenet idag leda till en del komiska höjdpunkter, om än ofrivilliga sådana. Här är mitt favoritexempel, en frilansjournalist som förläst sig på småungars tramshistorier på Flashback. Expressens redigerare måste ha haft en högtidsstund då han/hon satte rubriken...
I min undervisning i kriminologi brukar jag ibland använda tidelag som exempel på en handling som blivit avkriminaliserad. Poängen jag vill göra är att lagstiftningen utvecklas långsamt men stadigt och att man med några hundra års perspektiv kan finna en hel del exempel på handlingar som avkriminaliserats (förutom tidelag bland annat homosexualitet, självmord, häxeri och fylleri), men också en del exempel på det motsatta (icke medicinsk narkotikaanvändning för att ta det främsta exemplet).
När det gäller tidelag blir studenterna dock nästan undantagslöst mycket upprörda och arga över att sådant snusk är tillåtet. Det hade de aldrig kunnat föreställa sig, i Sverige av alla länder! Det brukar inte hjälpa nämnvärt när jag inskjuter att djurplågeri fortfarande är förbjudet, för det är ju driften i sig, det där snuskigt äckliga som man inte vill tänka på, som ska bort.
På 1600-talet ansågs tidelag vara ett så allvarligt problem att det bestraffades med döden. Faktum är att det under de svenska häxprocesserna under andra hälften av 1600-talet avrättades mer än dubbelt så många "tidelagsmän" som det avrättades "häxor" - drygt 600 mot ungefär 300. Den tidens brottsprevention gick bland annat ut på att förbjuda unga män att gå vall. När tidelagsfall upptäcktes avrättades både förövaren och djuret, eftersom man inte ville riskera en så djävulsk avkomma som skulle kunna bli fallet av övergreppet.
Dödsstraff för tidelag avskaffades i praktiken 1778, även om det fanns kvar i lagboken till 1864. 1944 avskaffades så en allmän "perversionsparagraf" i lagboken, där bland annat tidelag och homosexualitet ingick, och därefter har djursex inte varit kriminaliserat i Sverige. Och detta är något som Sverige har gemensamt med en lång rad jämförbara länder. Men det betyder alltså inte att tidelag definitionsmässigt är tillåtet heller; många tidelagshandlingar torde falla under förbudet mot djurplågeri.
Som jag nämnde inledningsvis har dock en opinion för en ny kriminalisering börjat mobiliseras på senare tid. Denna opinion hävdar att djurplågeriparagraferna aldrig används vid tidelag, och att lagstiftningen därför är för tandlös. Att detta skulle kunna hänga samman med att handlingen är extremt ovanlig verkar inte ha fallit någon in.
Den nya opinionen har lett till en del komiska poänger, som till exempel när jordbruksministern härom månaden svarade på en interpellation i riksdagen, och då försökte sig på att ge exempel på den gränsdragningsproblematik som skulle uppkomma vid en eventuell kriminalisering.
Det var många som gjorde sig lustiga över jordbruksministern, men egentligen var det nog en rätt viktigt poäng han ville formulera, även om han gjorde det lite klantigt (förmodligen för att han kände obehag inför ämnet). Sanna Rayman på Svenska Dagbladet har kommenterat det hela på ett tankeväckande sätt i ett par roliga bloggposter.
Som vid alla försök att lansera ett nytt samhällsproblem - problemdefiniering som det brukar heta på samhällsvetarprosa - är det viktigt för problementreprenörerna att visa vilket allvarligt och hemskt problem man uppmärksammat. Allmänt sett brukar man göra detta med hjälp av hokus pokus-statistik, som blåses upp till groteska proportioner. I allmänhet handlar det om grovt överdrivna uppskattningar eller myter som publiceras på något ställe, och som en förs vidare i andra medier till dess att den ursprungliga källan till uppgiften försvunnit i glömska och statistiken blivit till en "sanning". Sociologen Joel Best har beskrivit hur detta kan gå till i två roliga böcker, Lies, Damned Lies and Statistics och More Damned Lies and Statistics. Båda böckerna är pepprade med komiska exempel.
När det gäller tidelagsbrotten så tipsar Sanna Rayman om ett gammalt avsnitt av Vår grundade mening, där uppkomsten av en modern svensk tidelagsmyt beskrivs. Enligt denna myt våldtas hundratals djur i Sverige varje år, ofa till döds. Siffrorna saknade helt vetenskaplig grund, men spreds ändå ända in i riksdagens kammare.
Själv brukar jag mest skrocka lite roat när tidelag kommer på tal. Allt tyder nämligen på att detta fenomen är extremt ovanligt i Sverige, förutom i opinionsbildarnas fantasier förstås. Tidelag är helt enkelt något som hörde bondesamhället till. Men onekligen kan fenomenet idag leda till en del komiska höjdpunkter, om än ofrivilliga sådana. Här är mitt favoritexempel, en frilansjournalist som förläst sig på småungars tramshistorier på Flashback. Expressens redigerare måste ha haft en högtidsstund då han/hon satte rubriken...
Intervju med "allmänläkaren"
Medietrycket stiger i da Costa-fallet - igen. Ikväll sänder SVT Debatt en intervju med Thomas Allgén, mer känd som "allmänläkaren". Allgén framträder helt öppet i en bandad intervju.
Jag sitter bänkad.
Jag sitter bänkad.
onsdag 24 september 2008
Dunkla teorier
Jag har just läst om Lars Borgnäs bok om da Costa-fallet, Sanningen är en sällsynt gäst. Borgnäs bok ger vid andra läsningen ett än mer befängt intryck än när jag läste den första gången. Den påminner mig om en intressant beskrivning som statsvetaren Erik Åsard gjorde av det konspirativa tänkandet, i boken Det dunkelt tänkta.
Konspirationsteoretiker har en sak gemensamt, säger Åsard, och det är att de inte tolkar några händelser som slumpmässiga eller oavsedda. Allt är en logisk del i deras favoritkonspiration och styrs av dolda beslutsfattare med dunkla syften.
Precis så verkar Borgnäs resonera. Så det är väl ingen slump att han gjort märkliga dokumentärer även om Estonia och Palmemordet. Konspirationer kommer ju sällan ensamma...
Konspirationsteoretiker har en sak gemensamt, säger Åsard, och det är att de inte tolkar några händelser som slumpmässiga eller oavsedda. Allt är en logisk del i deras favoritkonspiration och styrs av dolda beslutsfattare med dunkla syften.
Precis så verkar Borgnäs resonera. Så det är väl ingen slump att han gjort märkliga dokumentärer även om Estonia och Palmemordet. Konspirationer kommer ju sällan ensamma...
söndag 21 september 2008
fredag 19 september 2008
Intressant läsning
Nyhetsmagasinet Fokus har publicerat ett intressant grävjobb om FRA. Bör definitivt läsas.
Catrine da Costa-fallet igen
Catrine da Costa-fallet, det så kallade styckmordsmålet, har återigen återvänt till rubrikerna och debattsidorna. Igår publicerade JK Göran Lambertz en debattartikel i DN där han argumenterade för att det är för svårt att få resning och att rättsväsendet är obenäget att rätta tidigare felaktigheter. Efter vad jag förstår finns det rätt starka belägg för att det förhåller sig så som JK säger, inte minst rapporten "Oskyldigt dömda" som kom för ett par år sedan.
I sin artikel nämner JK stockmordsmålet som ett av de fall då resning varit motiverat men ändå förvägrats. Lambertz ställningstagande ter sig för mig lite dubbelmoraliskt, med tanke på att han med näbbar och klor kämpat för att hålla de båda anklagade läkarnas skadeståndanspråk utanför domstolarna. Enligt uppgifter har Lambertz eller personer på hans kansli spelat under bordet med lagmannen på Attunda tingsrätt, där målet ska tas upp, och på så sätt lyckats få bort den tidigare utsedde domaren till följd av en märklig jävsanklagelse. Nu har dock även lagmannen fått lämna fallet till följd av jäv, sedan detta avslöjats.
Men kanske är det så som JK hävdar, att han med någon sorts märklig juridisk formalism vil hålla resningsanspråken och skadeståndsanspråken åtskiljda från varandra även i moraliskt hänseende. Olikt honom i så fall, för han brukar i normala fall vara noga med att förankra sina juridiska argument i en tydligt formulerad moralisk ståndpunkt.
Idag publicerar Per Lindeberg en intressant debattartikel i Expressen, där han menar att polisen inte gjort nog för att utreda nyagamla spår i fallet. Lindebergs argumentation är övertygande, särskilt för den som läst den nyutkomna andra upplagan av hans bok "Döden är en man".
Det är en utmärkt bok, som jag för övrigt recenserar i en kommande artikel i Sydsvenska Dagbladet. Sannolikt på söndag - jag länkar här när artikeln publicerats på nätet.
För övrigt skulle det vara intressant att höra vad de journalister och mediepersonligheter som starkt bundit upp sig för läkarnas skuld har att säga idag, då den tekniska bevisning som finns pekar starkt i riktning bort från att läkarna skulle ha något med mordet eller styckningen att göra. Eller vad säger ni, Jovan Rajs, Hanna Olsson, Ulrika Kärnborg, Christian Diesen, Lars Borgnäs, Kristina Hultman och Gunilla Bring?
Update: Här är recensionen!
I sin artikel nämner JK stockmordsmålet som ett av de fall då resning varit motiverat men ändå förvägrats. Lambertz ställningstagande ter sig för mig lite dubbelmoraliskt, med tanke på att han med näbbar och klor kämpat för att hålla de båda anklagade läkarnas skadeståndanspråk utanför domstolarna. Enligt uppgifter har Lambertz eller personer på hans kansli spelat under bordet med lagmannen på Attunda tingsrätt, där målet ska tas upp, och på så sätt lyckats få bort den tidigare utsedde domaren till följd av en märklig jävsanklagelse. Nu har dock även lagmannen fått lämna fallet till följd av jäv, sedan detta avslöjats.
Men kanske är det så som JK hävdar, att han med någon sorts märklig juridisk formalism vil hålla resningsanspråken och skadeståndsanspråken åtskiljda från varandra även i moraliskt hänseende. Olikt honom i så fall, för han brukar i normala fall vara noga med att förankra sina juridiska argument i en tydligt formulerad moralisk ståndpunkt.
Idag publicerar Per Lindeberg en intressant debattartikel i Expressen, där han menar att polisen inte gjort nog för att utreda nyagamla spår i fallet. Lindebergs argumentation är övertygande, särskilt för den som läst den nyutkomna andra upplagan av hans bok "Döden är en man".
Det är en utmärkt bok, som jag för övrigt recenserar i en kommande artikel i Sydsvenska Dagbladet. Sannolikt på söndag - jag länkar här när artikeln publicerats på nätet.
För övrigt skulle det vara intressant att höra vad de journalister och mediepersonligheter som starkt bundit upp sig för läkarnas skuld har att säga idag, då den tekniska bevisning som finns pekar starkt i riktning bort från att läkarna skulle ha något med mordet eller styckningen att göra. Eller vad säger ni, Jovan Rajs, Hanna Olsson, Ulrika Kärnborg, Christian Diesen, Lars Borgnäs, Kristina Hultman och Gunilla Bring?
Update: Här är recensionen!
torsdag 18 september 2008
lördag 13 september 2008
Helt rätt
Fredrik Strage har gått i mål med sin Youtube-lista och döm om min förvåning när han prickar helt rätt med sin förstaprisvinnare - klippet med The Cramps från Napa State som jag tipsade om häromsistens.
Här är en annan kul grej med Cramps. Youtube är för övrigt pepprat med lysande Crampsklipp, eftersom så gott som alla videos de gjort är sevärda (av ett eller annat skäl).
Beklagar den dåliga aktiviteten här på sistone förresten. Jag lovar att göra riktig blogg-comeback inom kort.
Här är en annan kul grej med Cramps. Youtube är för övrigt pepprat med lysande Crampsklipp, eftersom så gott som alla videos de gjort är sevärda (av ett eller annat skäl).
Beklagar den dåliga aktiviteten här på sistone förresten. Jag lovar att göra riktig blogg-comeback inom kort.
måndag 28 juli 2008
Mot forskningsråden
Leif Lewin, emeritusprofessor i statsvetenskap från Uppsala, har idag publicerat en intressant debattartikel i DN. Lewin argumenterar för att mer pengar bör fördelas via fakulteterna och mindre via forskningråden, och han gör det främst utifrån effektivitets- och kvalitetsskäl. Argumentationen är inte ny, tvärtom, liknande tongångar har jag hört åtminstone så länge som jag varit anställd inom akademin (dvs. sedan 1998). Högskolepolitiker har dock haft märkvärdigt svårt att greppa det hela, möjligen för att de är ideologiskt förblindade av idén om den allenasaliggörande konkurrensen.
Lewin beskriver den politiska prioriteringen av forskningsråden som ett medvetet sätt att bekämpa fakulterernas tidigare makt över forskningen:
Spetsigt formulerat, och helt klart en paradox. Lewin menar - och jag tror att han har rätt - att råden tvärtom är mindre effektiva än fakulteterna. Skälet är att professorerna tvingas uttala sig i frågor som ligger långt från deras verkliga kompetensområden.
Tilläggas kan att forskningsråden även har en annan stor brist, nämligen att de har skapat ett system där enormt mycket tid ägnas åt att formulera forskningsansökningar, varav dock bara en bråkdel kan få finansiering. Jag tror att jag för egen del under de senaste åren har tillbringat runt 15 % av min arbetstid med att författa forskningsansökningar, med ganska magert resultat (totalt två års 70%-ig finansiering).
En intressant analys som ligger någorlunda i linje med Lewins återfinns för övrigt i min alldeles nygifte gamle kompis Fredrik Melanders avhandling i statsvetenskap, Lokal forskningspolitik. Den är lång och akademisk, men ändå läsvärd.
Under de senaste årtiondena har vi sett en systematisk nedmontering av fakulteterna till förmån för andra forskningsutförande organ; "The New Production of Knowledge" heter den signifikativa titeln på en inflytelserik programskrift. Pengarna har i stället främst gått till forskningsråden, som ansetts mera lyhörda för tidens krav. Ja, det har gått så långt att en utredningsman häromåret föreslog att fakulteterna skulle fråntas all ekonomisk makt och degraderas till blott ett remissorgan för andra och mer framstegsvänliga instanser inom universitetet.
Lewin beskriver den politiska prioriteringen av forskningsråden som ett medvetet sätt att bekämpa fakulterernas tidigare makt över forskningen:
Den officiella motiveringen var att forskningsråden var bättre rustade att göra vetenskapliga prioriteringar och bedömningar än fakulteterna. En koalition av drivande forskningsrådssekreterare, reform- och maktivriga politiker och forskare som ansåg sig misshandlade av fakulteterna hamrade in budskapet att råden stod för förnyelse och fakulteterna för förstockelse.
Det märkliga är bara att samma gamla professorer togs i bruk av bådadera organen. När de satte sig på tåget för att resa till rådssammanträden i Stockholm ansågs de nämligen genomgå en magisk förvandling från inskränkta revirbevakare till visionära företrädare för det vetenskapliga allmänintresset.
Spetsigt formulerat, och helt klart en paradox. Lewin menar - och jag tror att han har rätt - att råden tvärtom är mindre effektiva än fakulteterna. Skälet är att professorerna tvingas uttala sig i frågor som ligger långt från deras verkliga kompetensområden.
Jag tror att de politiker som skrivit under på myten om forskningsrådens överlägsenhet skulle bli chockerade om de fick bevista ett rådssammanträde. Där är uttrycken legio i stil med "detta är visserligen inte mitt kompetensområde, men jag anser att ", "jag känner ju inte närmare till hur man resonerar inom den sökandes disciplin, så därför " , "det här är ju inte precis mitt ämne, men " Ämnesföreträdarna inom fakulteterna, däremot, visste precis vad de talade om.
Tilläggas kan att forskningsråden även har en annan stor brist, nämligen att de har skapat ett system där enormt mycket tid ägnas åt att formulera forskningsansökningar, varav dock bara en bråkdel kan få finansiering. Jag tror att jag för egen del under de senaste åren har tillbringat runt 15 % av min arbetstid med att författa forskningsansökningar, med ganska magert resultat (totalt två års 70%-ig finansiering).
En intressant analys som ligger någorlunda i linje med Lewins återfinns för övrigt i min alldeles nygifte gamle kompis Fredrik Melanders avhandling i statsvetenskap, Lokal forskningspolitik. Den är lång och akademisk, men ändå läsvärd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
