Moralpaniken i medierna och på nätet har slagit nya rekord sedan Sverigedemokraterna (SD) till sist tog sig in i riksdagen. Det senaste året har Jimmie Åkesson och hans kamrater burits fram på en våg av medieuppmärksamhet. Störst har intresset varit i samma tabloider som nu underblåser och profiterar på den självrättfärdiga moralism som sedan valdagen riktats mot partiet och dess väljare.
Det är självklart positivt att många svenskar öppet tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Men dessa fenomen är inte nya i Sverige. Det närmast rituella fördömandet av SD innehåller därför ett mått av hyckleri och senfärdighet. Frilansskribenten Elin Grelsson liknade nyligen avståndstagandet vid en ”politisk accessoar” som den plånboksröstande medelklassen använder för att dämpa sitt dåliga samvete:
Det är oerhört enkelt att ta avstånd från Sverigedemokraterna i en text eller några Facebookklick – för att sedan stänga ner datorn och återgå till att planera renoveringen av bostadsrätten i sitt innerstadsområde eller äta en spännande maträtt tillsammans med etniskt svenska medelklassvänner. (Expressen 4/10)Ett liknande resonemang, fast mer nyansrikt och utvecklat, för Malmöstatsvetaren Anders Hellström i Vi är de goda (Tankekraft 2010) . Den bärande tesen i hans vältajmade bok är att SD uttrycker och radikaliserar en blågul nationalism som finns även hos de etablerade partierna. Genom att spegla oss i SD:s överdrivna och osunda nationalism kan vi andra känna oss goda, hyggliga och demokratiska.
Jag tycker verkligen inte om SD. Men partiets inträde i politikens finrum är förmodligen inte något entydigt negativt. Till att börja med kan vi notera att valdeltagandet ökade för andra riksdagsvalet i rad, till anständiga 85 procent. Precis som när Miljöpartiet tog plats in i riksdagen 1988 artikulerar SD en konfliktdimension – synen på invandring och integration – som inte är helt lätt att pricka in på höger/vänsterskalan. SD vann röster från alla partier, men mest från soffan. Partiet har lyckats mobilisera väljare som tidigare känt sig alienerade från det politiska systemet.
Mycket tyder dessutom på att svenskarnas förtroende för politikerna ökat. Enligt SVT:s vallokalsundersökning innebar valet 2010 den hittills största ökningen av förtroendet sedan mätningarna startade 1991. 1998 uppgav 41 procent av väljarna att de hade ”ganska stort” eller ”mycket stort” förtroende för politikerna. I år var siffran 70 procent. Även bland SD:s väljare ökade förtroendet kraftigt.
Slutligen innebär SD:s inträde i riksdagen troligen att riksdagens sammansättning avspeglar medborgarnas åsikter bättre. Detta kan man tycka vad man vill om, men åsiktsrepresentativitet brukar betraktas som ett viktigt värde i demokratin.
Allt är alltså inte nattsvart bara för att SD kom in i riksdagen. De demokratiska partierna har nu en historisk uppgift framför sig: de måste försöka vinna tillbaka SD:s väljare. Jag är övertygad om att det kan ske. Men inte genom en stigmatiserande identitetspolitik som oundvikligen leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Inte heller genom att partierna försöker muta medelklassen med mer eller mindre befängda förslag (”butlers” etc.). Och absolut inte genom att man tävlar i att ta avstånd från SD.
Det som krävs är istället en modern och inkluderande välfärdspolitik – en politik som förmår skapa ökad ekonomisk och social trygghet för alla, även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupp.
Björn Johnson, statsvetare och forskare vid Malmö högskola.
Inlägg
24 kommentarer:
Tack, jag uppskattar din analys.
Mitt i prick!!! Håller med, blir väldigt glad att läsa en sådan nykter analys. Har själv haft liknande tankegångar kring behovet av en "vänsterpopulism" i Sverige, för att bemöta SD:
http://biologyandpolitics.blogspot.com/2010/10/om-behovet-av-en-vansterpopulism-i.html
Inte bara välfärdspolitik - det som rekryterar folk till SD är den europeiska politiska klassens politik för att upprätthålla massarbetslösheten. Vilken skapar en verklig panik, inte bara moralpanik, för att inte hamna i trasproletariatet.
Så en politik för full sysselsättning behövs också. Men en sådan sitter nog långt inne. Då skulle man ju behöva bryta med den s.k. normpolitik som har rått i snart en generation.
Tack ska ni ha, Eva och Erik :-)
Jan - tja, jag vet inte om politik för full sysselsättning verkligen är genomförbart idag. Oavsett vilket är det inte bara arbetslösa som röstat på SD. Jag tror att hotad status är en viktig förklaring till att man röstar SD: de som framför allt röstar på ett sådant parti är inte de som redan har förlorat, utan de som står näst på tur att förlora; de vars status är som mest hotad av samhällsutvecklingen. Jag kommer osökt att tänka på Joseph Gusfields förklaring till förbudslangstiftningen i USA på 1920-talet. Det får bli ämnet för en senare bloggpost, tror jag.
Det har blivit en trend nu bland svenska vänsterliberaler och socialister att ge »identitetspolitik« skulden för allt som går fel. Jag känner mig utpekad. Den kamp för HBT-personer och andra minoriteter jag ägnat mig åt i tjugo år är alltså av ondo.
Ingen har ännu gett mig ett bra svar på vari konflikten ligger. Du skriver om en »stigmatiserande identitetspolitik som oundvikligen leder till att utsatta grupper ställs mot varandra«. Ge mig något begripligt exempel. Andra jag pratat med har lite svävande pratat om att HBT-frågor och feminism får så mycket utrymme, men när jag och andra undersökt saken visar det sig att dessa frågor bara diskuteras undantagsvis, exempelvis under den annars nyhetstorra veckan då Pride dominerar Stockholms innerstad.
Identitetspolitik för de flesta av oss som arbetar med minoritetsfrågor betyder att alla folkgrupper både ska ha samma rättigheter som majoritetsgruppen och ha rätten att vara annorlunda (exempelvis få praktisera sin religion och prata sitt hemspråk). Är det detta sista som är problemet? Är det invandrarföreningarna, hemspråksundervisningen, moskéerna, synagogorna, frikyrkorna, pridefestivalerna och andra uttryck för minoritetskultur som måste motarbetas för att mota tillbaka SD, eller vad? Om det är detta ni menar så föreslår jag att ni istället kräver en tydligare assimileringspolitik, men då förstår jag inte varför ni alls ogillar Sverigedemokraterna.
Naturligtvis inte, det där du skriver om hör ju det civila samhället till (förutom hemspråksundervisning, som jag inte har något alls att invända mot).
Ingen vettig människa ifrågasätter jämlika rättigheter för de grupper du nämner. Men de har inte dessa rättigheter i egenskap av exempevis HBT(Q)-personer, utan som medborgare.
Om du vill ha ett exempel på "identitetspolitik" är väl positiv särbehandling inom högskolan ett aktuellt sådant.
Ett annat exempel, mer kontroversiellt, är statsbidrag till religiösa friskolor (vilket jag inte tycker är någon bra idé).
Som jag förstår du så är det alltså särbehandling du är emot?
Jag tror att din kritik bygger på en tanke om att det »allmänna« är kulturellt neutralt. Så är det inte. Den kommunala skolan är i praktiken kristen och många viktiga samhällsinstitutioner har en homogen personal.
Utan identitetspolitik finns det ingen möjlighet att bryta dessa mönster. Då får vi ett system som tillåter att viss myndighetsutövning reserveras för de som tillhör majoritetsgruppen.
HBT-personer hade inte haft några medborgerliga rättigheter utan den medvetna och organiserade identitetspolitik som RFSL ägnat sig åt. Medborgerliga rättigheter kommer inte av naturen.
Så - hur definierar du identitetspolitik? Vad har du för uppfattning om de exempel jag nämnde? Mig tycks det som att du nämner exempel på det civila samhällets lobbying. Sådant har jag inget emot.
Däremot, om vi tar ett ytterligare exempel, har jag mycket att invända mot den identitetspolitiskt influerade styrning som finns inom mitt eget yrkesområde, forskning/forskningspolitik. Där går staten in mycket medvetet för att styra forskningsresurser till identitetspolitiskt driven forskning, vilket ofta får rent bisarra konsekvenser.
Jag minns för ett antal år sedan, då Vetenskapsrådet hade direktiv att främja forskning med ett "genusperspektiv". På ansökningenblanketten fanns en ruta man skulle kryssa i om ansökan hade ett sådant perspektiv. Resultatet blev ansökningar med oerhört krystade genusperspektiv. Jag minns ett projekt med ett särskilt inkrystat genusperspektiv, i en studie som handlade om Olof Palmes utrikespolitiska strategier.
Jag ser nog framförallt att den typen av politisk styrning av forskning och annat beror på att så många verksamheter är beroende av staten. Könsmaktsordningen är ett bra exempel eftersom den fick sådant genomslag i politiska kretsar att allt under några år skulle förklaras utifrån denna teori. Vi har sett liknande saker dyka upp tidigare. Rasbiologin (som få ens vill tänka på idag) gjordes populär bland annat för att det fanns gott om pengar under en period. Marxistiskt präglad forskning var, om jag ska tro äldre akademiker, nästan obligatorisk under 70-talet av samma skäl. Ofta är det väl så att när ett tabu bryts så kommer det en häftig reaktion som dominerar under en tid.
Jag tror det viktiga är att motarbeta politisk särbehandling. Att göra exempelvis genusperspektivet överordnat andra perspektiv är naturligtvis särbehandling, men så var också den tidigare ordningen. Kravet på genusperspektiv får ses som en reaktion mot att politiken och universiteten tidigare dominerades av vita män med kristen bakgrund som tyckte att deras perspektiv var neutralt.
Men identitetspolitik behöver inte nödvändigtvis betyda särbehandling. Det finns all anledning att kritisera statliga institutioner som domineras av en grupp. Ett aktuellt exempel är jämförelsen mellan polisen i Skåne och Stockholm. Varför finns det inte en enda öppen bögpolis i hela Skåne när det finns en så många i Stockholm? Den förklaringen de flesta ger är att polisledningen i Stockholm arbetat aktivt med att motarbeta homofobin i kåren medan skånepolisen fortfarande gör allt för att undvika utbildning och diskussion i frågan. Resultatet syns både i hur enskilda HBT-poliser mår och hur HBT-personer i Malmö uppfattar polisens arbete mot hatbrott.
Fortsättning följer...
Samma sak gäller invandrare och personer med icke-kristen bakgrund. Trots att Skåne har en befolkning med många invandrare och religiösa minoriteter så är skånepolisen den vitaste och mest lutherska i landet. Det förklarar varför »apejävlar« och »Neger Negersson« inte var ett problem förrän media rapporterade om det. Polisledningen förstår fortfarande inte vad som är olämpligt med att kalla invandrare för apor. »Många av dem ser ju ut och beter sig som apor«, förklarade en polischef för mig i samband med en politikerträff.
Identitetspolitik handlar om två saker. Den första är att göra människor medvetna om diskriminering och fördomar. Den andra är att stärka minoritetsgruppers självkänsla. Religiösa friskolor är ett utmärkt exempel på det senare. Att få gå i en skola som anpassar schemat efter viktiga högtider är ett sätt att behålla kontakten med föräldrar och släkt. De flesta barn i Sverige får detta automatiskt genom den kommunala skolan, där kristen kultur är norm. Att vara stolt över sin subkultur och säker i sin identitet innebär inte särbehandling.
Jag tror att friskolor och liknande ökar många barns möjlighet att ta för sig av livet och det samhället erbjuder. Jag skulle gissa att många av framtidens poliser kommer att ha en bakgrund i religiösa friskolor just för att de ger en bättre start för den som avviker från normen. Att pressa in alla barn i en gemensam skola innebär bara att de som redan har det svårt kommer att gå under. I kommunala skolor med många invandrarbarn har man enorma problem med så enkla saker som föräldrakontakten. Den biten klarar friskolorna bättre.
Det blev en lång kommentar.
Bra argumenterat. Min skepsis inför religiösa friskolor grundar sig i en övertygelse om att skolan kan fungera som en sekulär fristad för barn som lever under religiöst förtryck och religiösa påbud i familjen. Jag ser det som tveksamt att staten ska ge statsbidrag åt skolor på konfessionell grund.
Däremot ska givetvis skolan kunna anpassa sig efter barn annan religions på det sätt som du nämner. Jag är övertygad om att sådant sker redan idag på många ställen och att det kommer att bli allt vanligare. Till skillnad från SD och deras gelikar ser jag inge problem i att exv. förskolor i områden som är starkt dominerade av muslimska invandrare inte serverkar fläskkött. Det är naturligtvis inte det jag avser med identitetspolitik.
Men låt mig ta ett annat exempel...
...Härom veckan hörde jag en intressant intervju med en ung norrländska man som röstat på SD. Han var en typisk missnöjesväljare, en ung, manlig glesbygdsbo som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling. Ung, vit, arbetslös, boende på en ort med hög arbetslöshet, hög utflyttning och stort manligt överskott. Han utbildade sig till lastbilschaufför och var motorintresserad även på fritiden. S kunde han inte tänka sig att rösta på, för de samarbetar ju med MP, vilket han uppfattade som "stora Satan", ungefär.
En sådan person tillhör enligt alla mobiliserade politiska kategorier "majoritetsbefolkningen". Men för en sådan person finns ingen identitetspolitik, han kommer att känna sig hotad och förfördelad av alla försök att lyfta upp andra grupper, eftersom ingen tar tillvara hans intressen i debatten.
Jag tycker nog att den vite mannen i Norrland mycket väl skulle kunna utgöra en grupp vars perspektiv borde få ökad betydelse i många politiska sammanhang. Såväl arbetarfrågor som mansfrågor är identitetspolitik.
Det är en sak att konstatera att mannen i exemplet förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling; det är något helt annat att hävda att han förlorat på identitetspolitiken. Det är knappast rimligt att hävda att han förlorat något på att kvinnor, HBT-personer, invandrare eller någon annan folkgrupp fått fler rättigheter och större uppmärksamhet. Möjligen skulle man kunna säga att utflyttningen av kvinnor orsakat hans ensamhet, men är då kvinnornas nya möjligheter till utbildning och självständighet något som vi inte borde ha uppmuntrat med hänsyn till männen?
Det jag kan se som ett problem är allas vår benägenhet att gilla enkla förklaringsmodeller på komplicerade problem. Könsmaktsordningen har som övergripande samhällsteori skapat onödiga motsättningar eftersom den gör gällande att män alltid och i alla sammanhang är överordnade kvinnor.
En modern identitetspolitik behöver inte hålla sig med sådana överteorier som ska förklara allt i samhället. Det som är intressant är att kunna visa på faktiska situationer där en grupp missgynnas eller är eftersatt.
Vita, svenska arbetarmän har nog det emot sig att de dominerade svensk socialdemokrati under större delen av 1900-talet. De var så att säga »allmänintresset« under så lång tid att det dröjde länge innan de såg att verkligheten förändrades när kvinnorna flyttade och de traditionella arbetsplatserna blev färre.
Sverigedemokraterna har nog vunnit en del på nostalgi i denna grupp. Det är lättare att skylla allt på någon annan än att acceptera en ovälkommen samhällsförändring. Men det är bara självbedrägeri. De ensamma männen i Norrland måste göra sin röst hörd och på ett sakligt visa sätt visa hur de missgynnas av dagens politik. Det är så alla andra grupper har fått gehör för sina politiska krav.
När man argumenterar så pass kommunitärt som du gör borde man också kunna se att det inte spelar så mycket roll för den norrländske mannen i exemplet att han inte i verkligheten har förlorat något på kvinnors och HBT-personers förbättrade rättigheter. Men han upplever det så, och han ser (delvis med rätta, tror jag) sin status som hotad av en politik som ensidigt lyfter fram vissa grupper som mer skyddsvärda än andra. Det är därför politiken i så hög grad måste vara formulerad som generella rättigheter och skyldigheter som gäller alla grupper. Diskriminering av minoritetsgrupper kan naturligtvis inte accepteras, men jag är inte övertygad om att det bästa sättet att motverka sådan diskriminering är olika slags särlagstiftning, positiv särbehandling, och så vidare.
Att definiera allt som identitetspolitik och alla grupper som extra skyddsvärda, som du verkar göra, blir ju ganska cirkulärt och innehållsfattigt.
Poängen är ju att »generella regler« ofta är särlagstiftning och särbehandling av den grupp som råkar vara i majoritet i visst sammanhang. Individer som tillhör en minoritet omfattas ofta inte av det »allmänna«. Inte en enda av de medborgerliga rättigheter som vi idag tar för givet har etablerats på majoritetens initiativ.
Identitetspolitik handlar inte om att riksdagen bestämmer att minoriteter ska åtnjuta särlagstiftning och positiv särbehandling.
När Carin Götblad blev medvetet om problemet med homofobin inom polisen så valde hon i sann identitetspolitisk andra att satsa på internutbildning och en strategi för att stärka de poliser som är homo- eller bisexuella (exempelvis genom att låta dem gå i uniform under Pride). Det fanns som alltid en grupp som uppfattade detta som särbehandling. Men den kritiken har tystnad i takt med att poliskåren i Stockholm blivit medveten om att »allmänheten« och kollegorna inte var så homogen som fördomar och jargong tidigare lät påskina.
Att hålla tyst av rädsla för att provocera vore i praktiken att acceptera diskriminering. För att få ett samhälle med lika rättigheter för alla kräver att man vågar diskutera att det finns regler och attityder som gör att alla inte behandlas likvärdigt.
Björn skriver: "Det är lättare att skylla allt på någon annan än att acceptera en ovälkommen samhällsförändring."
Varför utgår du från, att det skulle vara eftersträvansvärt att "acceptera en ovälkommen samhällsförändring"??
Det är väl självklart, att folk protesterar mot en samhällsförändring, där de själva är förlorare.
Om de dessutom kan se, att dagens svenska politiker är angelägna att gynna de grupper, som media betraktar som s.k. sexiga grupper - dvs bedriver identitetspolitik - så känner de sig (med rätta) orättvist behandlade.
Det är skamligt av dig, att kalla dem, som protesterar mot att vara förlorare för "missnöjesväljare".
"Missnöjd" har en negativ värdeladdning.
Du tittar m.a.o. von oben på vederbörande och säger, att det skulle vara klandervärt av någon att ogilla, att dagens svenska politiker har bestämt att han/hon bör vara en förlorare.
Politik handlar om prioriteringar.
Det är skamligt att försöka dölja detta genom att påstå, att den som påpekar att han (eller hon) är bortprioriterad, samtidigt som andra identifierbara grupper gynnas, skulle "skylla allt på någon annan".
Jag tycker du ska läsa mitt inlägg en gång till, Jan. Meningen du citerade kom dessutom från en kommentar av Christopher Aqurette, inte från mig.
Vilka grupper menar du att medierna beskriver som "sexiga" förresten?
/Björn
Hej Björn, du har rätt - jag borde ha citerat att du skrev:
"Härom veckan hörde jag en intressant intervju med en ung norrländska man som röstat på SD. Han var en typisk missnöjesväljare, en ung, manlig glesbygdsbo som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling."
Det är skamligt av dig, att kalla dem, som protesterar mot att vara förlorare för "missnöjesväljare".
"Missnöjd" har en negativ värdeladdning.
Du tittar m.a.o. von oben på vederbörande och säger, att det skulle vara klandervärt av någon att ogilla, att dagens svenska politiker har bestämt att han/hon bör vara en förlorare.
Har du stött på det här nedvärderande begreppet i något annat språk? Jag känner inte till något motsvarande begrepp i engelskan - vet du om det finns något motsvarande (och nedvärderande) begrepp i tyskan, franskan eller spanskan?
-----
Du undrar: "Vilka grupper menar du att medierna beskriver som "sexiga" förresten?".
"Sexiga" är journalisternas slang för grupper som framgångsrikt bedriver identitetspolitik, varför det blir "bra TV".
Jag kan inte se uttrycket "missnöjesväljare" som nedsättande - det beskriver bara motiven till varför man proteströstar. Det blir inte mer "skamligt" att använda ett sådant ord bara för att du påstår det två gånger.
Du är slarvig på att läsa också. Jag argumenterar ju faktiskt för att SD-röstandet delvis är en rationell protest mot de etablerade partierna:
"Det som krävs är istället en modern och inkluderande välfärdspolitik – en politik som förmår skapa ökad ekonomisk och social trygghet för alla, även för de bortglömda proteströstare som utgör SD:s viktigaste väljargrupp."
För övrigt har du fortfarande inte givit exempel på några "sexiga" grupper som är framgångsrika på identitetspolitik. Men du kan knappast mena de muslimer som SD-folket älskar att hata i alla fall...
Det förvånar, om du inte är medveten om, att "missnöjesväljare" eller "proteströstare" är nedvärderande. Genom ditt ordval, så förringar du skälet till, varför någon röstar som han gör.
Har du stött på det här begreppet i något annat språk? Jag känner inte till något motsvarande begrepp i engelskan - vet du om det finns något motsvarande (och nedvärderande) begrepp i tyskan, franskan eller spanskan?
----
De sexigaste grupperna för media är alla sexuella varianter man kan tänka sig exklusive heterosexualitet, etniska grupper (utom svenskar), religiösa grupper (i praktiken muslimer), flyktingar alt. invandrare. (S.k. "apatiska barn" var en sexig grupp för några år sedan - idag verkar det vara överspelat och ersatt av ensamkommande s.k. "barn".)
Där diskvalificerade du dig från vidare diskussion. Jag har inget intresse av att diskutera med personer som tycker att det är "skamligt" att kalla personer som proteströstar för missnöjesväljare, men som själv tycker att det är ok att kalla svårt sjuka barn för "sexiga".
Sexiga grupper är journalisternas slang för att beskriva grupper om vilka man kan göra "bra TV".
Jag förmodar, att du aldrig funderat över, varför begreppen "missnöjesväljare" eller "proteströstare" har myntats i Sverige.
Skicka en kommentar