söndag 17 oktober 2010

Replik på Drugnews

Björn Fries och jag replikerar idag på den analys Drugnews redaktör Sven Liljesson publicerade härom dagen. Repliken finns här, men publiceras även nedan:

Sven Liljessons analys av vår artikel i Dagen Arena är märklig. Att Beatrice Ask inte kan skilja mellan legalisering och avkriminalisering av konsumtion har vi redan noterat, men Liljesson, en erfaren journalist på det narkotikapolitiska området, vet naturligtvis bättre.

Vi har svårt att begripa vad Kinas 1800-tal (!) och det svenska legalförskrivningsförsöket från 1960-talet har med det svenska konsumtionsförbudet att göra. Legalförskrivningen handlade inte om legalisering, utan var ett feltänkt och dåligt genomfört försök med narkotika på recept till narkomaner. Liljessons jämförelser verkar syfta till att vilseleda läsarna.

När det gäller den FN-rapport Liljesson nämner – Sweden’s Sucessful Drug Policy, publicerad 2006 – så visar den egentligen bara det vi nämner i vår artikel, nämligen att Sverige har en mycket låg andel ungdomar som testar narkotika. Gott så. Men ingen samvetsgrann forskare skulle få för sig att hävda att FN-rapporten lyckas påvisa att detta verkligen är ett resultat av den svenska narkotikapolitiken.

Att Sverige ur ett europeiskt perspektiv är ett ganska genomsnittligt land vad beträffar förekomsten av tungt missbruk och narkotikarelaterade dödsfall noteras bara parentetiskt i FN-rapporten (”the proportion of heavy drug users among all drug users is very high in Sweden”, sid. 49). Det ger ett konstigt intryck, givet de slutsatser som sen dras om den ”framgångsrika” politiken. Författarna till FN-rapporten väljer att lyfta fram de indikatorer som gynnar Sverige, men talar tyst om de mindre smickrande resultaten.

Vad Missbruksutredningen beträffar så har Liljesson rätt i att vi kunde ha nämnt den i vår artikel. Utredningen lyfter många viktiga frågeställningar. Det handlar dock knappast om några nyheter, utan om sådant som diskuterats bland forskare och praktiker i åratal. Men så är det inte heller på de arenorna diskussionen har saknats. Problemet – och det som är vår huvudpoäng i artikeln - är ju att den partipolitiska debatten är obefintlig.

Det är alldeles uppenbart att folkhälsominister Maria Larsson tillsatte Missbruksutredningen för att hon ville undvika att ta i narkotikafrågorna. Under den tid Björn Fries var narkotikapolitisk talesman för Socialdemokraterna vägrade Maria Larsson ställa upp på debatter om narkotikaproblemen – hon tackade nej till ett tiotal inbjudningar att möta Fries.

Det var knappast en slump att Missbruksutredningen fick tre år på sig – en ovanligt lång utredningstid numera – och att förslagen skulle presenteras först efter valet 2010. Larsson ville helt enkelt få bort frågorna från sitt bord.

Vi misstänker att Larsson nu kommer få svårt att hantera utredningens förslag, och att den därför kommer att gömma undan i en byrålåda någonstans på regeringskansliet. Vi hoppas naturligtvis att dessa farhågor kommer på skam. Men den politiska tystnaden kring de provballonger utredaren Gerhard Larsson har släppt längs med vägen talar ett ganska tydligt språk.

Avslutningsvis: varför är de som försvarar status quo inom den svenska narkotikapolitiken så rädda för en utvärdering av konsumtionsförbudet? Vad ont kan väl komma ur en vetenskaplig genomlysning?

Björn Johnson & Björn Fries

1 kommentar:

Anonym sa...

"Avslutningsvis: varför är de som försvarar status quo inom den svenska narkotikapolitiken så rädda för en utvärdering av konsumtionsförbudet? Vad ont kan väl komma ur en vetenskaplig genomlysning?"

Att det visar sig att dom pengar som spenderats har vart för inget och att deras argument har varit ytterst "putsade"?