Är det någon som sett en moralisk kompass? Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har nämligen tappat bort sin. Idag publicerar han namn och bild på en 21-åring som igår direktsände sitt självmord på internet. Verkligt jävla smaklöst, Mattsson.
@Stardust: Jag har utvecklat mig om bevakningen i tidningar, radio och tv på http://expressen.se/thomasmattsson
Där finns också en länk till Länstidningens ansvariga utgivare, som var först att fatta beslutet att identifiera Marcus. Hans familj önskade att det skulle ske för att kunna beskriva honom närmare, och ge en annan bild än den som finns på en del sajter, och på tisdagen namngav också Sveriges Radio honom.
Jag har respekt för att läsare, lyssnare och tittare kan ha olika uppfattningar om publiceringsbesluten, men jag tror att vågar påstå att alla etablerade redaktioner försöker agera ansvarsfullt. Att det ändå tas olika beslut förklaras ofta av att beslutsunderlagen ser olika ut, vilket kan bero på slump eller ambition eller andra faktorer.
Det är viktigt att påminna om att det aldrig finns något rätt eller fel publiceringsbeslut, den som tycker si eller så om det ena eller det andra mediet vet i normalfallet knappast inget om vilket beslutsunderlag – exempelvis om kontakter med anhöriga – som den redaktioner har haft.
Tack för svar, Thomas, du är åtminstone villig att debattera dina utgivningsbeslut, vilket hedrar dig.
Jag hade läst din bloggpost redan innan, och tycker inte att dina argument håller för fem öre.Du har hoppat i galen tunna, vilket du rimligen redan har noterat på reaktionerna.
Det handlar inte bara om vad den aktuella familjen säger sig önska, i det tillstånd av chock de otvivelaktigt måste ha befunnit sig direkt efter självmordet. Det handlar också om hur medieklimat och andra mediers agerande påverkas av den här typen av publiceringar.
Du befinner dig på ett sluttande plan här, Thomas.
@Stardust: Jag respekterar din åsikt, men om man för exemplets skull antar att du har rätt om medierapporteringen om självmordet så är konsekvensen att de redaktioner som var på platsen – lokaltidningen, Länstidningen, samt Expressen – agerat helt felaktigt. Och Sveriges Radios "Studio Ett" som också namngav. Kanske tycker du då också att Sveriges Televisions "Rapport" och "Aktuellt" gjorde fel som uppmärksammade det stort, SVT visade ju också mer av de aktuella sajterna än någon tidning har gjort. Aftonbladet, Dagens Nyheter och TT har också rapporterat… osv.
Jag har förståelse för att man kan ha olika synpunkter på publiceringsbeslut, men du använder starka ord när du recenserar medierna och jag tror att man ändå bör förhålla sig till att de på alla dessa etablerade redaktioner sitter erfarna journalister och ansvariga utgivare som gör sammanvägda bedömningar.
Här har ju tidningar, tv och radio samfällt konstaterat att fallet är så exceptionellt att det bör refereras, och det enda som skiljer är presentationen av materialet och vilka uppgifter som man publicerat. En del medier anger, på familjens önskan, namnet men inte så många detaljer. Andra publicerar förnamnet och anger några fler detaljer. Ytterligare andra avstår namnet, men går mycket längre i beskrivningarna av vad som hände.
Det går inte att slå fast något rätt eller fel, och historiskt har vi nog ansett det som positivt att medierna fattar olika beslut i utgivarfrågor. Jag tror inte man önskar att alla etablerade medier ska agera lika.
Jo, jag tar mig friheten att tycka till om publiceringar, vilket kanske inte är så vanligt bland forskare. Notera dock att jag hyser stort intresse och stor respekt för journalistik, och att jag inser vilka svåra beslut ni som är ansvariga utgivare ofta ställs inför.
I somras argumenterade jag till exempel för att kritiken mot Aftonbladet för Littorin-publiceringarna var orättvis, och jag citerade då också dina resonemang, som jag upplevde som kloka och prövande.
Men här vidhåller jag att ni hoppat i helt galen tunna, och att denna typ av publiceringar kan förflytta gränsen för vad som anses godtagbart på ett mycket olyckligt sätt. Är man som anhörig verkligen beslutskompetent dagen efter att en familjemedlem begått offentligt självmord?
Jag begriper naturligtvis att media måste rapporterna om händelsen. Men namnpublicering och frossande i detaljer är helt opåkallat. Det gäller oavsett om det sker i Länstidningen (vilket jag inte visste om innan du tog upp det i den nya bloggposten) eller Expressen.
Men det är förvisso inte Länstidningen publicering som riskerar att flytta gränsen för vad som anses publiceringsbart och inte.
Här är en vetenskaplig studie som indikerar att självmordsrapporter i medierna tenderar att öka förekomsten av självmord, särskilt bland unga människor: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1460-2466.2006.00018.x/abstract
Inte sällan motiverar tidningarna bild- och namnpubliceringar med "allmänintresset". Vad är det? När finns ett sådant? Och i vad mån är tidningarna konsekventa med det? Med hänsyn till hur inkonsekventa kvällstidningarna är i fråga om bildpubliceringar förhåller jag mig skeptisk till att de har en tydlig definition som styr publiceringsbesluten. Vad vinner allmänheten på att se en bild och namn på en häktad, men inte dömd, person? Visas bild och namn på alla häktade personer?
Debattglad statsvetare med intresse för narkotikapolitik, sjukfrånvarodebatt och kriminologi. Kan understundom bli en smula monoman. Jag avstår partipolitik men ser mig gärna som liberal och vänster - jag ogillar moralism men tycker att det är någorlunda häftigt att betala skatt.
8 kommentarer:
@Stardust: Jag har utvecklat mig om bevakningen i tidningar, radio och tv på http://expressen.se/thomasmattsson
Där finns också en länk till Länstidningens ansvariga utgivare, som var först att fatta beslutet att identifiera Marcus. Hans familj önskade att det skulle ske för att kunna beskriva honom närmare, och ge en annan bild än den som finns på en del sajter, och på tisdagen namngav också Sveriges Radio honom.
Jag har respekt för att läsare, lyssnare och tittare kan ha olika uppfattningar om publiceringsbesluten, men jag tror att vågar påstå att alla etablerade redaktioner försöker agera ansvarsfullt. Att det ändå tas olika beslut förklaras ofta av att beslutsunderlagen ser olika ut, vilket kan bero på slump eller ambition eller andra faktorer.
Det är viktigt att påminna om att det aldrig finns något rätt eller fel publiceringsbeslut, den som tycker si eller så om det ena eller det andra mediet vet i normalfallet knappast inget om vilket beslutsunderlag – exempelvis om kontakter med anhöriga – som den redaktioner har haft.
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen
Tack för svar, Thomas, du är åtminstone villig att debattera dina utgivningsbeslut, vilket hedrar dig.
Jag hade läst din bloggpost redan innan, och tycker inte att dina argument håller för fem öre.Du har hoppat i galen tunna, vilket du rimligen redan har noterat på reaktionerna.
Det handlar inte bara om vad den aktuella familjen säger sig önska, i det tillstånd av chock de otvivelaktigt måste ha befunnit sig direkt efter självmordet. Det handlar också om hur medieklimat och andra mediers agerande påverkas av den här typen av publiceringar.
Du befinner dig på ett sluttande plan här, Thomas.
För övrigt tycker jag att du ska göra dig av med Barbro Fällman och skaffa dig en annan retorikexpert.
@Stardust: Jag respekterar din åsikt, men om man för exemplets skull antar att du har rätt om medierapporteringen om självmordet så är konsekvensen att de redaktioner som var på platsen – lokaltidningen, Länstidningen, samt Expressen – agerat helt felaktigt. Och Sveriges Radios "Studio Ett" som också namngav. Kanske tycker du då också att Sveriges Televisions "Rapport" och "Aktuellt" gjorde fel som uppmärksammade det stort, SVT visade ju också mer av de aktuella sajterna än någon tidning har gjort. Aftonbladet, Dagens Nyheter och TT har också rapporterat… osv.
Jag har förståelse för att man kan ha olika synpunkter på publiceringsbeslut, men du använder starka ord när du recenserar medierna och jag tror att man ändå bör förhålla sig till att de på alla dessa etablerade redaktioner sitter erfarna journalister och ansvariga utgivare som gör sammanvägda bedömningar.
Här har ju tidningar, tv och radio samfällt konstaterat att fallet är så exceptionellt att det bör refereras, och det enda som skiljer är presentationen av materialet och vilka uppgifter som man publicerat. En del medier anger, på familjens önskan, namnet men inte så många detaljer. Andra publicerar förnamnet och anger några fler detaljer. Ytterligare andra avstår namnet, men går mycket längre i beskrivningarna av vad som hände.
Det går inte att slå fast något rätt eller fel, och historiskt har vi nog ansett det som positivt att medierna fattar olika beslut i utgivarfrågor. Jag tror inte man önskar att alla etablerade medier ska agera lika.
Jo, jag tar mig friheten att tycka till om publiceringar, vilket kanske inte är så vanligt bland forskare. Notera dock att jag hyser stort intresse och stor respekt för journalistik, och att jag inser vilka svåra beslut ni som är ansvariga utgivare ofta ställs inför.
I somras argumenterade jag till exempel för att kritiken mot Aftonbladet för Littorin-publiceringarna var orättvis, och jag citerade då också dina resonemang, som jag upplevde som kloka och prövande.
Men här vidhåller jag att ni hoppat i helt galen tunna, och att denna typ av publiceringar kan förflytta gränsen för vad som anses godtagbart på ett mycket olyckligt sätt. Är man som anhörig verkligen beslutskompetent dagen efter att en familjemedlem begått offentligt självmord?
Jag begriper naturligtvis att media måste rapporterna om händelsen. Men namnpublicering och frossande i detaljer är helt opåkallat. Det gäller oavsett om det sker i Länstidningen (vilket jag inte visste om innan du tog upp det i den nya bloggposten) eller Expressen.
Men det är förvisso inte Länstidningen publicering som riskerar att flytta gränsen för vad som anses publiceringsbart och inte.
Här är en vetenskaplig studie som indikerar att självmordsrapporter i medierna tenderar att öka förekomsten av självmord, särskilt bland unga människor: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1460-2466.2006.00018.x/abstract
Inte sällan motiverar tidningarna bild- och namnpubliceringar med "allmänintresset". Vad är det? När finns ett sådant? Och i vad mån är tidningarna konsekventa med det? Med hänsyn till hur inkonsekventa kvällstidningarna är i fråga om bildpubliceringar förhåller jag mig skeptisk till att de har en tydlig definition som styr publiceringsbesluten. Vad vinner allmänheten på att se en bild och namn på en häktad, men inte dömd, person? Visas bild och namn på alla häktade personer?
Det var väl mer frågor till Thomas Mattsson. Hoppas han är kvar och vill svara.
Skicka en kommentar