Fy skäms, Beatrice Ask

Idag försöker Beatrice Ask skrämma väljarna med att de rödgröna skulle förespråka legalisering av narkotika. Så är naturligtvis inte fallet. Vad det hela handlar om är att Vänsterpartiet, som enda parti i Riksdagen, har ryggrad nog att driva på för en avkriminalisering av själva konsumtionsförbudet, alltså av "eget bruk", som det brukar kallas.

Kriminaliseringen av eget bruk infördes 1988 och skärptes 1993. Ingen vid sina sinnes fulla bruk kan inbilla sig att Sverige förde en drogliberal narkotikapolitik före denna kriminalisering - tvärtom har den svenska narkotikapolitiken gradvis skärpts ända sedan 1960-talet, med kriminaliseringen av eget bruk som "kronan på verket".

Därefter rakade såväl det tunga missbruket som andelen ungdomar som testat narkotika i höjden under 1990-talet. Detta hade rimligen inget med konsumtionsförbudet att göra, men det går heller inte att hävda att förbudet skulle ha motverkat narkotikaanvändningen i samhället.

Problemet är att konsumtionsförbudet - som ursprungligen infördes för att möjliggöra tidigare upptäckter och för att skapa "konsistens" i narkotikakedjan (all hantering av narkotika, från framställning och smuggling till att ha det i kroppen skulle vara olaglig) - knappast har fungerat som det var tänkt. Ingen utvärdering har gjorts av lagen, men av de fåtal studier som gjorts - framför allt polisforskaren Stefan Holgerssons studie härom året, som tydde på att konsumtionsförbundet användes för att bättra på polisens uppklarandestatistik.

Enkelt uttryckt: istället för att användas för tidiga upptäckter utnyttjades förbudet till att plocka in redan kända narkomaner, ibland flera gånger i veckan, för att på så sätt skapa fler uppklarade brott. Om polisen hade kunnat slussa vidare de personer de plockar upp till vård hade det varit en sak, men resultatet blir i allmänhet böter som narkomanen ändå inte betalar. Resursslöseri är bara förnamnet.

Ska konsumtionsförbudet kunna motiveras måste man rimligen kunna visa att det leder till någon form av mervärde för samhället. Trots att förbudet har mer än 20 år på nacken har ingen ännu visat detta, eller ens försökt; tvärtom finns klara indikationer på att förbudet har negativa effekter, både genom att polisens resurser styrs till "småbrott" utan tydliga brottsoffer och genom att den ytterligare bidrar till att stigmatisera och stöta bort personer i behov av samhällets hjälp.

Att Vänsterpartiet lyft upp denna problematik, och sedan ett par år tillbaka kräver en avkriminalisering av det egna bruket, är både modigt och hedervärt. Efter en sådan förändring skulle det fortfarande vara olagligt med framställning, smuggling, överlåtelse och innehav av narkotika, men själva narkomanerna skulle inte längre vara kriminaliserade. Polisen skulle få ta fram andra, och förhoppningsvis mer ändamålsenliga, sätt att bekämpa narkotikan.

Tyvärr lär knappast de rödgröna samarbetspartierna gå på samma linje som Vänsterpartiet i denna fråga. Men i bästa fall får vi i alla fall en ordentlig utvärdering av konsumtionsförbudet efter en eventuell rödgrön valseger.

Att Beatrice Ask lyfter denna fråga är naturligtvis för att hon räknar med att journalister och väljare inte riktigt begriper skillnaden mellan legalisering av narkotika och avkriminalisering av eget bruk. Detta märks också på den opinionsundersökning Ask hänvisar till. Det är helt meningslöst att fråga om sådana saker i opinionsundersökningar, om man inte samtidigt förklarar vad förändringen skulle innebära och opinionsbildar om de olika argumenten för respektive emot en förändring.

Beatrice Asks artikel.

Vänsterpartiets partimotion om narkotikapolitiken.