Om reggaefestivalen

I gårdagens märkliga debattartikel av Beatrice Ask (M) och hennes sidekick Maria Larsson (KD) nämnde ministrarna polisens aktiviteter i samband med den årliga reggaefestivalen i Uppsala som exempel på konsumtionsförbudets välsignelser.

När Uppsala Reggaefestival under förra veckan hölls delgavs drygt 200 personer misstanke om narkotikabrott. Festivaler är typexempel för situationer där många unga kommer i kontakt med narkotika för första gången. Det är vid sådana tillfällen viktigt att samhället med tydlighet markerar att narkotikabruk inte är godtagbart och att myndigheterna har befogenhet att fånga upp de ungdomar som står i vägskälet mellan att fastna i missbruk eller återgå till ett drogfritt liv.

Utan det förbud mot narkotikakonsumtion som Fries nu kritiserar hade Polisen, istället för att ingripa mot narkotikapåverkade festivaldeltagare, snällt fått se på och många förstagångsbrukare hade därmed inte fått det uppvaknande som ett myndighetsingripande kan innebära.

I citatet dras många förhastade slutsatser. Till att börja med kan vi inte förutsätta att alla som greps verkligen hade gjort sig skyldiga till narkotikabruk. Faktum är att Uppsalapolisen, som berömmer sig själva för att ha hög träffsäkerhet i de här sammanhangen, redovisade att 72 procent av de knappt 300 som omhändertogs förra året visade sig vara skyldiga. Nästan 30 procent av de ungdomar som tvingade följa med polisen och kissa var alltså oskyldiga. (Men sådant har förstås aldrig bekymrat Tant Gredelin.)


Tant Gredelin (M)

Man kan också ifrågasätta ministrarnas idé om "uppvaknande genom myndighetsingrepp"; enligt en av de mer inflytelserika modellerna för att förklara uppkomsten av avvikande beteende, stämplingsmodellen, utgör olika myndighetsingripanden tvärtom en stigmatiserande och utstötande faktor, som bidrar till att marginalisera utsatta ungdomar. Modellen är ingalunda okontroversiell, men jag nämner den för att visa att det Ask och Larsson skriver definitivt inte är något självklart.

Ska myndighetingripanden ändå ske (vilket jag är övertygad om bör ske för ungdomar som uppvisar problem med droger) kan man fundera på om inte socialtjänsten är en bättre instans än polisen. Igår talade jag med en trevlig presstalesman på Uppsalapolisen. Han hade järnkoll på uppklarandestatistiken, men när jag frågade om polisen visste något om hur det hade gått med ungdomarna efter att de hade gripits och lagförts (eller förklarats oskyldiga) blev han mig svaret skyldig. Han hänvisade till socialtjänsten.

Ett polisomhändertagande i samband med en musikfestival är för övrigt knappast att betrakta som ett "tidigt ingripande". De ungdomar som utvecklar problematiskt drogbruk/misssbruk brukar visa tecken på avvikande beteende i betydligt yngre ålder, inte sällan redan i 10-årsåldern.

Slutligen bör det nämnas att bara en liten andel av de individer som prövar cannabis verkligen får problem av detta. Cannabis är en drog som otvivelaktigt har skadeverkningar, men den är inte särdeles beroendeframkallande, och med all sannolikhet betydligt mindre skadlig än den lagliga drogen alkohol. Enligt vetenskapliga studier är det bara 4-7 procent av de som prövar cannabis som utvecklar ett beroende av drogen. Siffrorna för alkohol och tobak är mångdubbelt större.

Ted Goldberg, missbruksforskare och professor vid Stockholms Universitet, har skrivit en intressant artikel om reggaefestivalen. Den finns på Liberatis blogg, och rekommenderas för läsning.