söndag 8 augusti 2010

Kampen om sjukfrånvaron - att låtsas som att det regnar

Medieuppmärksamheten kring Kampen om sjukfrånvaron har nu i stort sett upphört; under sommaren har bara några få pressklipp tillkommit i min sammanställning (se föregående bloggpost). Sammantaget blev det ett drygt 100-tal pressklipp - bra för en samhällsvetenskaplig bok, men kanske ändå mindre än jag hade hoppats på.

Framför allt är det debatten som har saknats; jag hade hoppats få diskutera mina argument och slutsatser med de ledarredaktioner, politiker och beslutsfattare som kritiseras i boken. Men eftersom dessa inte har velat gå i svaromål har det inte blivit någon sådan diskussion.

Egentligen är det rätt fascinerande att ledarredaktionerna på tidningar som Dagens Nyheter och Expressen, som genom åren skrivit spaltkilometrar om sjukfrånvaron - och som dessutom tagit för vana att lyfta fram vilket trams som helst som publiceras om ämnet - inte vågar ta debatten när det äntligen kommer en bok som försöker ta ett seriöst grepp om frågan.

Än mer förvånande är det att politiker som Anna Hedborg (S) och Christina Husmark Pehrsson (M), som kritiseras hårt i boken, inte velat bemöta kritiken. Hedborg har tackat nej till flera debatter, och Husmark Pehrsson har skickat fram sina underhuggare för att sprida desinformation. Organisationer som Svenskt Näringsliv har också hållit en låg profil, liksom Sveriges Läkarförbund (även om boken diskuterats flitigt i Läkartidningen).

Men utifrån ett problemdefinieringsperspektiv - det perspektiv jag utgår från i boken - är detta faktiskt bara vad man kan förvänta sig. För drygt ett decennium sedan publicerades en spännande antologi om hur politiker och andra beslutsfattade agerar för att undvika frågor och debatter man inte vill få upp på dagordningen, Cultural Strategies of Agenda Denial (Roger W. Cobb & Marc Howard Ross, 1997).

Den vanligaste och mest grundläggande strategin är att låtsas som att kritiken helt enkelt inte existerar. Det är detta DN, Expressen och Hedborg har ägnat sig åt.

Den andra strategin är att attackera - till exempel genom att hävda att kritiken är felaktig eller ovetenskaplig - en strategi som borgerliga debattörer relativt framgångsrikt använt för att desarmera Jämlikhetsanden.

Därefter kan man försöka omdefiniera kritiken - erkänna att den är relevant, men hävda att den stödjer den politik som redan förs, alternativt att man redan åtgärdat problemen. Man kan också välja att lyfta fram kritiken, och låtsas som att det är man själv som kommit på den.

Valet av vilken strategi man använder beror i hög grad på hur stort hot den aktuella kritiken utgör. Uppenbarligen utgjorde Kampen om sjukfrånvaron inte något särskilt allvarligt hot; de missgrepp som beskrivs i boken ligger i de flesta fall mer än tio år tillbaka i tiden, och har dessutom genomdrivits i politisk enighet över blockgränserna. Varken Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna hade därmed något att vinna på kritiken, eftersom de då samtidigt måste erkänna sina egna missgrepp.

Nej, bättre då att låtsas som att det regnar.

11 kommentarer:

Åsa sa...

Desarmeringern av Jämlikhetsanden är bizarr I och med att forskningsfältet rör sig framåt blir det tillslut omöjligt att förneka resultat som http://goo.gl/d8o4
Det faktum att den svenska intellektuella högern fortfarande förnekar att fattigdom och social marginalisering leder till dålig hälsa, snarare än tvärt om, det är värre. http://ekonomistas.se/2010/07/24/forenklat-om-fattigdomen/

Jag tror att vi i Sverige håller på att skaffa oss en sorts socialmedicinens kunskapsförnekare - en ny sorts klimatförnekare. Skillnaden är att här sitter de på majoriteten av ledarredaktionerna, i regeringen och i alla de borgerliga tankesmedjorna. Där finns det sällan en öppen diskussion om vetenskapliga belägg eller hur vi ska använda kunskap, utan all diskussion filtereras först genom en sorts politiskt filter.
bara en tanke.

Alltid Rött Alltid Rätt sa...

Som Vänsterpartist så förvånar jag mig över att alla de tre rödgröna partierna inte har använt sig av boken och dess slutsatser i mycket högre utsträckning. Det känns som om de hade haft mycket hjälp av den...

Stardust sa...

Åsa - jag håller med. Inte så att jag är övertygad om att de samband W&P hittat verkligen är orsakssamband, det kan nog diskuteras. Men de visar ju, bortom rimligt tvivel, att det mesta är bättre i stater med hög grad av jämlikhet, och sambandet står sig även i USA:s delstater. Alla mår bättre, även höginkomsttagarna.

Jerker - för att utnyttja analysen i boken skulle Socialdemokraterna vara tvungna att erkänna att den egna politiken var huvudorsaken både till den höga sjukfrånvaron och till de efterföljande förtidspensioneringarna. Själv tror jag att ett sådant erkännande hade kunnat vinna sympati hos väljarna, och det hade dessutom väl kunnat förenas med en rejäl kritik mot alliansens "reformer". Men dessvärre brukar höga politiker inte vara särskilt benägna att vidgå egna felgrepp.

Själv tror jag som sagt att självkritik är underskattat som kommunkationsmedel med väljarna.

Alltid Rött Alltid Rätt sa...

Jag tror precis som dig i det fallet och jag tycker mycket väl att det går att hävda att det var en annan socialdemokratisk ledning då än nu, även om naturligtvis vissa personer är samma.

Stardust sa...

Ganska många; Mona Sahlin till exempel...

vänstra stranden sa...

Jag tror tyvärr att väldigt många aktiva politiker har svårt att ta till sig forskningsresultat inom sitt eget område - tyvärr är det en utveckling som accelererat de senaste mandatperioderna.

VS

Ola sa...

Jag har inte läst din bok men jag känner definitivt igen dina observationer om den märkliga oviljan att diskutera sjukförsäkringen. Min fru tog sitt liv när hon stod inför utförsäkring och jag har i den mån jag orkat och kunnat försökt få frågan om konsekvenserna av de nya reglerna uppmärksammad sedan dess. Men det existerar en förunderlig flathet kring de här frågorna...

Jag är uppriktigt förvånad över att medier inte går hårdare åt politikerna. Och bland det lilla som sägs från politiker (båda lägren) finns det gott om svar som förtjänat att granskas närmare. Men av någon anledning är det inte intressant. Är det för deprimerande? För känsligt? Det senaste tycks vara den vanligaste förklaringen, men jag håller inte med. Skrev ett debattinlägg om detta som publicerades på GT/Expressen för några dagar sedan:

http://www.expressen.se/ledare/1.2089466/

/Ola Sundberg

Alltid Rött Alltid Rätt sa...

Jag vill först säga till Ola att jag beklagar sorgen!

Jag har själv varit långtidssjukskriven för nu rätt många år sen och hade definitivt kunnat övervägt att ta mitt liv om jag fått fel sorts press på mig och inte fått en chans att tillfriskna i den takt som krävdes.

Jag upplever precis som du att medierna är oerhört snälla, egentligen mot alla partier, om det inte gäller rena affärer, som med Littorin.

Jag tror det finns flera anledningar till det. En av dem tror jag är att politik inte säljer särskilt mycket lösnummer, om det inte är just affärer eller kontroversiella utspel.

Det går att jämföra med eu som påverkar svensk politik mer och mer men som har nästan inga fast stationerade journalister som bevakar, just för att så få är intresserade.

Mvh
Jerker

Niclas Kuoppa sa...

Såg jag inte i en artikel av Malin Ullgren i DN att Jämlikhetsandarna beslutat att hädanefter enbart bemöta kritik från vetenskapliga tidskrifter!? Who can blame them för det? I sammanhanget är det lite roligt att det kommit ut en bok om hur forskare bättre kan göra sina analyser begripliga för allmänheten. Grejen är dock den att Jämlikhetsanden inte handlade om rocket science, utan om en fråga som berör oss alla och som vi alla kan relatera till. Men det att den också handlar om grunderna för våra samhällen och därför är så potentiellt omstörtande och provocerande, framkallar starka reaktioner som inte alltid var så värst intellektuellt hederliga. Därmed inte sagt att en del av kritiken inte var rättfärdigad. I min mening gav Henrik Berggren i DN en av de mest sansade kommentarerna till boken.

Åsa sa...

"Inte så att jag är övertygad om att de samband W&P hittat verkligen är orsakssamband" Ja, all forskning ska ju ständigt ifrågasättas. Men få av slutsatser inom medicinsk och social forskning (för att inte tala om ekonomisk forskning) kommer ens i närheten av den massiva uppbackningen av empirisk vetenskaplig litteratur som slutsatsen i The Spirit Level har. Så, ska man ignorera från de resultaten i brist på underlag så har man i konsekvensens namn väldigt mycket annan forskning vi borde bortse från. Då måste vi ställa oss frågan om det överhuvudtaget finns någon forskning alls inom medicin och epidemiologi som vi ska tro på.

Jag tror snarare att det är som Wilkinson säger "Do they even believe what they are saying?" he said today. "I suppose it doesn't matter if their claims are right or wrong; it is about sowing doubt in people's minds." http://goo.gl/Q0tL
Det verkar som om de lyckats över förväntan i Sverige.

Stardust sa...

Det har du rätt i, Åsa, och det är ju en generell strategi när man försöker marginalisera vissa åsikter (som jag nämnde i bloggposten).

Själv tycker jag inte att det är så intressant om det är orsakssamband eller om det finns andra faktorer som påverkar både jämligheten och ohälsovariablerna. Men vad W&P visar väldigt tydligt är ju att vi som bor i länder med hög jämlighet mår bättre, lever längre och har det bättre än de som lever i länder som USA och Storbritannien. Alltså ett grundskott mot alla dem som beskriver USA som the land of milk, honye, freedom & oppotunity.

Den sociala rörligheten är för övrigt betydligt högre i Skandinavien än vad den är i USA. Vill man ta sig upp genom hårt arbete är det alltså betydligt lättare här än i USA.