Förbudet mot eget bruk av narkotika - skadlig symbolpolitik eller fungerande lagstiftning?

Idag har Björn Fries och jag en artikel på Aftonbladets debattsida. Den står på egna ben, men är samtidigt ett svar på Beatrice Asks märkliga utspel härom veckan, som jag redan kritiserat på Newsmill.

Artikelns huvudtema är konsumtionsförbudet, alltså förbudet mot "eget bruk" av illegal narkotika.



Det finns, som Fries och jag tar upp i den nya artikeln, tydliga indikationer på att förbudet inte har fungerat som det är tänkt. Med tanke på att lagstiftningen är starkt integritetskränkande - misstänkta narkotikabrukare kan bland annat utsättas för tvångsmässiga urinprover - och saknar tydliga brottsoffer måste staten rimligen kunna visa att dess positiva effekter överväger.

Ingen utvärdering har dock gjorts under de över 20 år som förflutit sedan det egna bruket kriminaliserades. Vi kräver därför en objektiv och oberoende utvärdering av förbudets effekter. Om inte detta sker bör förbudet avskaffas.

/Björn Johnson

En längre version av AB-artikeln följer:

Narkotikapolitiken har varit ett av alliansregeringens mest försummade områden. 2007 började narkotikabruket åter öka bland skolungdomar, för första gången sedan 1990-talet. Även dödligheten bland tunga missbrukare ökar.

De förvärrade problemen sammanfaller med att regeringen har nedprioriterat narkotikapolitiken. Man har lagt ner samordningsmyndigheten Mobilisering mot narkotika och begravt de livsviktiga vårdfrågorna i offentlig utredning.

Den enda konkreta förändringen under mandatperioden är det blivit lagligt att drogtesta barn mot deras vilja. Det populistiska förslaget kritiserades hårt av Lagrådet, som ansåg att sådana tester var starkt integritetskränkande. Forskare menade att åtgärden saknade vetenskapligt stöd. Men mot bättre vetande drev regeringen ändå igenom lagändringen.

Justitieminister Beatrice Asks senaste utspel om narkotikapolitiken (Aftonbladet 23/7) är mot den bakgrunden ett ovanligt cyniskt försök att rida på okunskap och moralpanik – helt i linje med hur Moderaterna brukar utnyttja narkotikafrågan.

I sin artikel insinuerar Beatrice Ask att Vänsterpartiet vill legalisera narkotika. Detta är givetvis nonsens, och ett skamlöst försök att utnyttja att de flesta medborgarna inte har detaljkunskaper om narkotikalagstiftningen.

Vad V-förslaget egentligen handlar om är att häva kriminaliseringen av eget bruk, alltså av själva narkotikakonsumtionen. Om detta genomfördes skulle det fortfarande vara olagligt att tillverka, överlåta och inneha narkotika.

Konsumtionsförbudet infördes 1988 och skärptes 1993, eftersom Riksdagen ville att all hantering av illegal narkotika skulle vara förbjuden – även att ha den i kroppen. Man ville också göra det lättare att upptäcka nya missbrukare, för att därefter kunna slussa över dem till vårdinsatser.

Förbudet ger polisen rätt att utnyttja olika tvångsåtgärder, som urinprovtagning, när man misstänker att någon använt narkotika. Detta är självfallet integritetskränkande, och konsumtionsförbudet har kritiserats för att innebära en kriminalisering av narkomanerna själva. Förbudet kan därför bara motiveras om dess positiva effekter överväger.

Problemet är att det finns tecken på att lagen inte har fungerat som avsett. I spåren av den ekonomiska krisen under 1990-talet ökade narkotikamissbruket kraftigt, trots konsumtionsförbudet (CAN, diagram 19-20).

En studie som Mobilisering mot narkotika uppdrog åt polisforskaren Stefan Holgersson att göra 2007 visade att förbudet ibland används för att frisera polisens statistik – polisen plockar helt enkelt in kända missbrukare för drogtester, ibland flera gånger i veckan, för att därigenom kunna redovisa fler uppklarade brott. Detta är närmast att likna vid trakasserier, och dessutom kvalificerat slöseri med polisens resurser.

Nyligen väcktes också åtal mot två Stockholmspoliser som misstänks för att olagligen ha hotat en journalist med drogtestning, efter att denne fotograferat ett ingripande i tunnelbanan; så var förbudet definitivt inte tänkt att fungera.

Men det finns även goda exempel på hur polisen kan arbeta konstruktivt och i lagens anda. Stockholmspolisens prisbelönta satsning MUMIN, där unga missbrukare erbjöds samtal och vård direkt när de greps av polis, är ett exempel. Ett annat är projektet ”Lots för livet”, som visade prov på effektivt samarbete mellan polisen, socialtjänsten och sjukvården.

Vad Sverige behöver är en effektiv, verklighetsbaserad och human narkotikapolitik. En sådan politik måste byggas på kunskap om hur olika åtgärder fungerar i praktiken – inte på moralpanik och ideologiska dogmer.

Om Beatrice Ask verkligen tog narkotikapolitiken på allvar – och inte bara såg den som ett lämpligt område för populistiska utspel, så här i valtider – så skulle hon skyndsamt låta genomföra en objektiv och förutsättningslös utvärdering av konsumtionsförbudet. Detta är en uppmaning även till en möjlig ny regering; en sådan utvärdering borde i själva verket ha gjort för många år sedan.

Björn Fries, riksdagskandidat S, f.d. nationell narkotikasamordnare
Björn Johnson, narkotikaforskare och docent i socialt arbete, Malmö högskola