Svenska Brukarföreningens konferens, del 1

Svenska brukarföreningens första konferens gick av stapeln i Stockholms landstingshus i torsdags. Det var på flera sätt ett slags milstolpe: Mig veterligen är det den första konferens som arrangerats av svenska narkotikabrukare (flertalet av Brukarföreningens aktiva medlemmar är patienter i metadon- eller subutexbehandling, men föreningen har också många aktiva narkomaner som medlemmar). Det är dessutom den första svenska konferens som explicit haft skadelindrande åtgärder (harm reduction) som fokus. Slutligen markerar konferensen tydligt att Svenska Brukarföreningens numera inte längre kan ses som en marginaliserad förening för suspekta legaliseringsivrare - något som för övrigt aldrig varit sant - utan som en viktig och legitim aktör inom det svenska narkotikapolitiska fältet. Svenska brukarföreningen ger på ett förtjänstfull sätt narkomanerna en egen och stark röst i debatten.

Konferensen var mycket välbesökt med över 250 gäster, landstingssalen var helt fullsatt. I publiken fanns allt från behanlingspersonal och socialarbetare till narkotikapolitiska aktivister av olika schatteringar. I mängden märktes några av Svenska brukarföreningens tidigare uttalade kritiker, såsom Per Johansson från RNS och Lena Larsson från FMN. Roligt att se dem där!

Arrangemanget var utmärkt, även om programmet var i mastigaste laget för en endagskonferens. Det hela inleddes med ett intressant tal av Massimo Barra från italienska Röda korset. Barra pläderade starkt för en fokusering på harm reduction, men för min del hade han gärna fått diskutera hur han ser på möjligheterna att förena en restriktiv grundsyn för politiken med en skadelindrande ambition. Jag menar att detta är både möjligt och nödvändigt. Vidare var Barra ganska dålig på att svara på en mycket viktig publikfråga från Tim Heule rörande hur harm reduction-åtgärder för CS-missbrukare kan se ut. Tim fick inget bra svar alls (förvisso finns det inte så många amfetaminister i Italien, men ändå!), vilket var en besvikelse.

Därefter följde en paneldiskussion om Socialstyrelsens föreskrifter för läkemedelsassiserad behandling (LAB) och deras förhållande till praktiken. Panelen bestod av chefen för beroendepsykiatrin i Stockholm Stefan Borg, Socialstyrelsens Abit Dundar, Svenska brukarföreningens Christina Paulsrud (tillika vice ordförande för Stockholms brukarföreningen) samt undertecknad. Jag fick förmånen att inleda. Mitt inlägg gick i huvudsak ut på att visa hur de svenska föreskrifterna alltsedan 1970-talet varit narkotikapolitiska produkter, i vilka patientsäkerhet och aktuell vetenskaplig kunskap offrats för dunkla narkotikapolitiska syften. Så är delvis fallet även med dagens föreskrifter, vilket jag försökte visa.

Stefan Borg tog vid och demonstrerade med effektiv statistik hur utbyggnaden av LAB-vården effektivt minskat dödligheten bland opiatmissbrukarna i Stockholm. Jag har tidigare varit kritisk mot delar av Borgs agerande i LAB-frågan, men det måste oförbehållsamt erkännas att han under senare år varit mycket framgångsrik när det gäller att kapa köerna och skapa goda villkor för samverkan mellan socialtjänst och beroendevård. Borgs inlägg var bra.

Abit Dundar återvärde till min inledande kritik. Han höll med om att Socialstyrelsens tidigare track record på LAB-området är värt en visa för sig, men han ville inte riktigt vidgå att det kunde vara något problem med dagens föreskrifter (som han själv är pappa till).

Att så är fallet visade sig emellertid med konkret och förskräckande tydlighet i Kikki Paulsruds inlägg, som var hela konferensens starkaste insats. Kikki visade med konkreta och tragiska exempel på hur ett moraliserande strafftänkande fortfarande genomsyrar delar av behandlingspraktiken. Hon visade också att patienterna är mer eller mindre rättslösa i vården. Kikkis budskap var till stora delar detsamma som mitt eget, men hennes sätt att framföra det var mycket effektivare än mitt!

Dagens andra panel skulle behandla hur morgondagens LAB bör utformas, men i praktiken blev diskussionen betydligt yvigare än så. Svenska Brukarföreningens medgrundare Björn Hjerdin – med en bakgrund inom behandlingsbranchen och klientrörelsen – förde en diskussion om brukarbegreppet och dess förhållande till andra begrepp som missbrukare, klient och patient. Patienträttsutredaren Toivo Heinsoo berättade om sitt pågående utredningsarbete, något som var intressant men saknade omedelbar anknytning till LAB-frågan. Slutligen pläderade Beppe Gudheimsson (fd behandlare från Mariakliniken och en av dem som var med och införde Subutexbehandlingen i Sverige) för differentierade och mer småskaliga LAB-mottagningar för patienter med olika problembild. Klokt och vettigt.

Forsättning följer i ett senare inlägg!

Andra rapporter från seminariet finns här: LouiseP, Aqurette, Folkbladet, Drugnews